Alla pengar som skänkts till katastrofhjälpen, tyder de på en ny global solidaritet?
Karolina Ramqvist (KR): Spontant ser jag det inte som ett tecken på en ny global solidaritet, utan snarare som ett uttryck för folks frustration. Hade det varit samma grej i samband med Estoniakatastrofen, att man hemma i TV-soffan kunde följa ett väldigt utdraget katastrofförlopp och få en känsla av att man kan påverka utgången, då tror jag att den hade fått samma effekter.
Och jag tror inte att det egentligen handlar om solidaritet gentemot Asien, utan det handlar om att så många svenskar drabbats.
Birgitta Sevefjord (BR): Det vi ser nu handlar inte om solidaritet. Det handlar om medlidande, om att vi är rörda i vårt innersta. Solidaritet är något helt annat – det är att bygga upp en annan typ av samhällen, något som inte kan grundas på medlidande.
Jag tror att svenskarnas givmildhet har mycket att göra med hur media framställer katastrofen. Media exponerar dem som drabbats av den här katastrofen på ett helt annat sätt än vad de kunde göra efter Estonia – då såg vi inte de drabbade på samma sätt.
Och liksom Karolina tror jag att de starka reaktionerna nu inte har så mycket att göra med de asiatiska människornas lidande. Och det är ju till viss del förståeligt. För mig är det lättare att identifiera sig med en familj från Nacka än med en thailändsk familj.
Fredrik Quistbergh (FQ): Men samtidigt har media en möjlighet att påverka vår förmåga att identifiera oss med människor. När journalisterna skildrar svenska turister så gör de det på ett sätt som levandegör dem så att man känner igen sig. De filmar en övergiven Bamsetidning, och så vidare, vilket berör oss. De asiatiska offren skildras inte på alls samma sätt, utan de framställs som desperata och filmas med händerna utsträckta efter mat. Man hade kunnat skildra de asiatiska offren på samma sätt som de svenska, men det har man inte gjort. Jag ser det som ett stort journalistiskt misslyckande.
Men trots att detta är problematiskt, så tror jag att det öppnats upp en chans nu att lyfta frågan om hur världen ser ut och göra folk mer globalt medvetna.
KR: Det som har hänt kan absolut fungera som en sorts ögonöppnare. Det är så klart synd att det ska behövas en massa svenska offer för att folk ska börja fundera på varför det inte finns varningssystem i Indiska oceanen när det finns i Stilla havet, men det är bra om det kan öppna upp för en diskussion om orättvisor. Fast det är inte alls säkert att det blir så, diskussionen kan lika gärna stanna vid en fokusering på det privata lidandet.
Vad tycker ni om de politiska diskussionerna i katastrofens efterföljd?
BS: Jag tycker det är pinsamt att katastrofen fått inrikespolitiska följder. Borgerlig media försöker plocka poäng åt de borgerliga partierna, genom att använda sig av den frustration och rädsla som katastrofen gett upphov till. Det här är ingen inrikespolitisk fråga, utan det här handlar om global solidaritet.
KR: Den inrikespolitiska debatten kan gå lite hur som helst nu om man inte tar tag i den från ett vänsterperspektiv. I rapporteringen om krishanteringen har media odlat en bild av det gemensammas kollaps och framhållit de privata företagens handlingskraft. Slutsatsen blir liksom att Fritidsresor är mer att hålla i handen än Göran Persson i en sådan här situation
BS: För det första är det inte det offentligas kollaps som vi nu åskådar. Det är en medieskröna som är en del av ett inrikespolitiskt spel. Fritidsresors chef är förvisso talför, men det är knappast hon som mött upp de drabbade på Arlanda, utan det är kommuner och landsting som står för den biten.
FQ: Hade socialdemokraterna haft lite mer mediemedvetenhet hade de kunnat undvika mycket av det här, men de sumpade den chansen. Men den viktiga frågan nu är ändå hur vi lyfter diskussionen från en inrikespolitisk till en global nivå. Och att ta tag i det ligger på sådana som oss.
BS: Jag tror att biståndsfrågan är en hävstång som man kan använda sig av för att vrida diskussionen bort från det privata till frågan om samhälleligt ansvar. Som det är nu råder det ett individualiserat fokus på en fråga som egentligen är kollektiv. Det är fokus på att ”jag gav 100 kronor till dom som behöver min hjälp”. Vi måste fråga oss om vi ska vi skänka pengar för att lätta vårt samvete eller för att människor faktiskt ska få en chans att skapa fungerande samhällen?
KR: Kanske kan man också få igång en efterlängtad diskussion om turismen i efterdyningarna av katastrofen. Tsunamin satte ju på sätt och vis hela turistkonceptet ur spel. Helt plötsligt upphävdes det ”undantagstillstånd” som västerländska turister åtnjuter när de är i främmande länder och som hela turistindustrin bygger på. Visst har man hört att svenskar fick gå före thailändare i sjukvårdskön, men alla drabbades ju på samma sätt av vågen. Kanske kan det starta en diskussion om vårt ansvar. Det är en oerhört viktig debatt eftersom turismen äter upp utvecklingsländerna. För att skapa alla dessa stränder som vi västerlänningar efterfrågar måste man röja bort en massa växtlighet som skyddar just mot katastrofer av det slag som vi nu var med om.
