Kanske har ekonomiprisjuryn till slut vaknat upp ur den neoklassiska dvalan? Elinor Ostroms forskning om förvaltandet av allmänningar är brinnande aktuell inför klimatkonferensen i Köpenhamn (7-18 december) då världen har en sista möjlighet att komma överens om en hållbar förvaltning av världens största allmänning, biosfären.
Ostrom är ingen radikal och hon är som god forskare försiktig med att lyfta sina slutsatser från de lokala nivåer där hon utför sina studier till andra sammanhang. Det är därför något vanskligt att anföra hennes resultat som argumentation för en eller annan syn på privat eller gemensamt ägande av allmänna resurser. Däremot kan hon säga en hel del om vilka beteenden som stärker förutsättningarna för en framgångsrik skötsel av allmäningarna.
De flesta människor är beredda till ömsesidigt handlande då de ställs inför gemensamma problem. Men vad är det som avgör om solidariska/gemensamma lösningar uppstår i ett eller annat fall? Helt centralt är, enligt Elinor Ostrom, hur ”länkarna” mellan brukarna ser ut. Går det att lita på att andra deltagare i lösningen tar samma ansvar som jag? Premieras ansvarstagande eller svek mot gemensamma överenskommelser? Förutsättningarna stärks om förvaltningen utvecklas underifrån och anpassas efter lokala förutsättningar, om den bygger på transparens, delaktighet i utformningen, ömsesidighet och förtroende. Uppfylls de här ”designvillkoren” kan öppna allmänningar vårdas och utvecklas framgångsrikt utan behov vare sig av privatisering eller central kontroll.
Världen är full av välskötta kollektivt förvaltade resurser. Lika full är den av den smärtsamma erfarenheten av att motsvarande lösningar bryter samman när den kapitalistiska samhällsmodellen tränger sig in i minsta vrå av tillvaron, kastar ut lokala institutionella konventioner och i dess ställe installerar sitt eget ethos: den starkes rätt och föreställningen att bara om man äger något har man det.
Kapitalismen tvingar ut människan i ett allas krig mot alla och sätter allting i omlopp kring det individuella egenintresset. Den yttersta konsekvensen av detta är ett nedrivande av alla ömsesidiga samarbeten byggda på annat än regelrätta affärskontrakt.
När liberaler menar att öppna allmänningar måste privatiseras för att skyddas från överutnyttjande, har de förvisso fel, men lika viktigt är att de genomgående pekar på resurser där helt riktigt förutsättningarna för kollektiv förvaltning ständigt undergrävs av det övergripande ekonomiska systemets logik. Ta så mycket du kan, lämna så lite som möjligt, utgå från att alla andra gör samma sak. Gör som Newsec och Boultbee.
Som det ser ut nu kommer köpenhamnsmötet sänkas av den nation som mer än någon annan har impregnerats i just detta tänkande, som hellre ser att vi alla går under än riskerar att någon annan vinner en förhandling. Jag tvekar inte en sekund att skriva misslyckandet på kapitalismens konto.
