I sin senaste bok Whose crisis, whose future? (Polity, 2010) skriver Susan George: ”Det finansiella systemet styr vår ekonomi, tillsammans dikterar det finansiella systemet och ekonomin villkoren i en ytterligt ojämlik värld, där hundratals miljoner saknar de mest grundläggande av alla resurser – mat och vatten – samtidigt som vår planet reduceras till ett överexploaterat stenbrott och soptipp.”
Detta är välkänt, men trots att vi är på väg i en riktning som leder mot avgrunden görs inget för att ”rycka tömmarna ur den blinde körsvennens hand”. Ledande politiker gör fel eller alldeles för lite. Varför?
Susan George menar att trots vår planets svåra läge är vi inlåsta i ett fängelse, omgivet av tre höga murar. Dessa utgörs av dominerande ideologiska föreställningar om det finansiella systemet, ekonomin och vår syn på samhällsutvecklingen i dess helhet. Först efter att ha raserat dessa murar kan vi nå fram till den verkligt viktiga frågan – vår planets framtid. Hon beskriver hur finansvärlden kommit att behärska statsmaskineriet och med detta som verktyg lyckats avskaffa alla regleringar och göra nyliberalismen till förhärskande ideologi.
Bland de mest anmärkningsvärda avregleringarna hon pekar på är avskaffandet av Glass-Steagall-lagen i USA 1998. Den stadgade att kommersiella banker måste hållas åtskilda från investeringsbanker och utgjorde en viktig del av Roosevelts New Deal. Under tryck av banker och försäkringsbolag luckrades efterlevnaden av lagen upp. Federal Reserve och dess chef Alan Greenspan gav sitt godkännande, fast affären var fullständigt olaglig.
Några varnade för kris och katastrof, men få lyssnade. Den finansiella krisen kom så med dunder och brak. Världens ledare var överraskade: Hur kunde detta hända? Varför varnade man oss inte? Man hade trott på de nyliberala ekonomernas teorier som på amen i kyrkan.
Man lyssnar fortfarande dåligt. G20-mötet i april 2009, proklamerade pretentiöst att man skapat en ny världsordning. Men det som hände, skriver George, var att man rafsade ihop några skenåtgärder, som skulle få den gamla världsordningen att ticka vidare ännu en tid med hjälp av institutioner som IMF, som varit med om att skapa krisen. Bocken sattes till trädgårdsmästare och försågs med hundratals miljarder.
Susan Georges bok är full av väldokumenterade exempel på det globala samhällets djupa sociala orättvisor. Hon citerar FN- och forskningsrapporter som klart visar att utvecklingen är på väg åt fullständigt fel håll. Hon tror inte att kapitalismen kan lösa krisen, men inte heller på någon revolution, där utvecklingen tvärt byter riktning. Hon diskuterar istället en långsiktig strategi för en samhällsomvandling – en möjlig revolutionär process.
Hon minns 30-talskrisen och hur den hävdes. Var det Keynes förtjänst enbart? Nej, det var världskriget som fick hjulen att åter snurra. Då fanns en farlig fiende – farlig för alla, oavsett klasstillhörighet. Idag står vi inför ett lika farligt hot – planetens förstörelse. Inför detta hot krävs sammanhållning av den art som fanns i USA under kriget. En sådan kräver dock uppoffringar av alla. Av kapitalet krävs eftergifter – ett slut på tygellös spekulation och avregleringar, ökad respekt för politiken och demokratin samt folkliga rörelser. En grön New deal är en väg att gå, men tiden hastar. Inträffar ingen vändning blir det kanske ingen framtid för någon.
Whose crisis, whose future? är en viktig bok. Måtte något förlag inse dess betydelse och låta översätta den.
