För några år sedan grundade sociala mediejätten Facebook ett projekt som numera går under namnet Free Basics. Det erbjuder billigt internet via en enkel telefon i utvecklingsländer – men med ett upplägg där Facebooks tjänster dominerar. 2001 gick runt 30 procent av världens webbtrafik till någon av de tio största webbplatserna i USA. Nio år senare hade andelen vuxit till 75 procent, och i den riktningen har det fortsatt.
Under covid 19-pandemins värsta härjningar passerade antalet inloggningar på den svenska sjukvårdsplattformen 1177.se 250 miljoner. För varje inloggning gick 50 öre från regionerna till företaget bakom e-legitimationssystemet BankID, i sin tur samägt av flera av de svenska storbankerna. En ofantlig överföring från det offentliga till vad som i praktiken är ett privat monopol.
Vad blev det av visionerna som uttrycktes så ofta för ett par decennier sedan – drömmarna om ett obundet och demokratiskt internet där alla kunde delta på lika villkor, med fri informationssökning och en oöverträffad pluralism? Inte mycket, om vi frågar journalisten och författaren Andreas Ekström. Exemplen ovan kommer alla från hans nya bok Bekvämlighetens tyranni, om ett internet där smidighet för användarna fullständigt tillåtits trumfa alla andra värden. Följden: ekonomisk och informationsmässig maktdominans för ett fåtal storaktörer.
Det är en skrämmande och på det hela taget övertygande bild Andreas Ekström målar upp. I sju huvudkapitel, med fokus på faktorer som tid, pengar och relationer, visar han hur vi kollektivt gett upp stora delar av vår självständighet och låtit dessa ting behärskas av den digitala erans vinstdrivande giganter. Hos läsaren biter sig en insikt fast: Det kan inte fortsätta så här. Vi håller på att gräva vår egen digitala grav.
Mindre övertygande är den förklaringsmodell som Andreas Ekström låter löpa som en röd tråd genom kapitlen, och som också går igen i bokens titel: att vi samtidsmänniskor så lätt slänger integriteten, självständigheten och vårt kritiska tänkande på soptippen för bekvämlighet. Det är inte så att Andreas Ekström fullständigt individualiserar problematiken – han ser vår inneboende bekvämlighet närmast som en kollektiv svaghet som de cyniska nätaktörerna vet att utnyttja. Problemet blir därmed även i hans beskrivning ett samhällsproblem som fordrar politiska lösningar.
Den kritiska fråga man som läsare ställer sig är i stället hur bärkraftig bekvämlighetstanken egentligen är som genomgående förklaringsmodell, och hur mycket den rentav riskerar att ställa sig i vägen för andra tankegångar.
Ta Free Basics-projektet igen, Facebookägarbolaget Metas och dess allierades internetpaket för utvecklingsländer. Är det inte mottagarnas totala ekonomiska underlägsenhet, snarare än deras inneboende bekvämlighet, som Free Basics utnyttjar? Är det inte också ett uttryck för en imponerande politisk motståndskraft när ett land som Indien, vilket Ekström tar upp i sin bok, lyckades stoppa projektet med hänvisning till att det kränkte principen om nätneutralitet?
Visst förefaller det i fallet med de svenska regionernas massutbetalningar av skattepengar till Bank-id vara resultatet av en politisk oförmåga att bygga ett gemensamt alternativ till de vinstdrivande bankföretagens lösning. Men är det lättja och bekvämlighet det återspeglar? Handlar det inte snarare om att det har normaliserats att låta samhällelig infrastruktur drivas av privata aktörer, och att det privata som en konsekvens av det också stärkt sina muskler på det offentligas bekostnad?
Andreas Ekström menar att vi bedrar oss om vi inte inser att den digitala epokens maktkoncentration får helt nya följder. Det tror jag han har rätt i. Men jag tror att de bäst förstås som resultatet av mötet mellan en högst traditionell – ja för vårt rådande ekonomiska system rentav typisk – strävan efter marknadsdominans, och en helt ny och i stora stycken oreglerad digital arena. Oavsett står en sak klar: Så här kan det inte få fortsätta.
