Den 27 juli rev hundratals demonstranter i Bagdad de murar som omgärdar den irakiska parlamentsbyggnaden. Demonstranterna är anhängare till den eldfängde shiapredikanten Muqtada al-Sadr och försökte stoppa utnämningen av Mohammed Shia al-Sudani till premiärminister. Det är visserligen bara ännu ett kapitel i den långdragna regeringsbildningen i Irak, och den fredliga ockupationen av parlamentet beskrevs av demonstranterna själva som en ”snärt på örat” – ett arabiskt uttryck för ett milt straff. Samtidigt varnade de också: ”imorgon, revolution”. Detta tunt beslöjade hot om upptrappning, uttalat i en kommuniké av Sadrs assistent Salih Mohammad al-Iraqi, anspelade på ledarens skickliga manipulering av folkliga resningar: från fredliga demonstrationer till direkt våld.

Protesterna var inte helt oväntade. Som före detta milisledare som inspirerat till dödliga strider med den USA-ledda koalitionen mellan 2004 och 2008 har Sadrs förmåga att utnyttja missnöjet på gatorna för att mobilisera tiotusentals till protester mot utländsk imperialism, misslyckade regeringar och skenande korruption påskyndat hans snabba klättring inom det irakiska politiska systemet 2015. Storskaliga protester orkestrerade av Sadr har därefter paralyserat regeringen 2017, 2019 och 2020.

När Sadrs rörelse i oktober 2021 fick en majoritet av platserna i parlamentsvalet verkade han till slut ha tagit steget från agitator till kungamakare. Men nio månader senare gjorde han i stället ett oväntat – om än karaktäristiskt – drag när han beordrade sina 73 parlamentsledamöter att avgå i protest mot hur länge regeringsbildningen dragit ut på tiden. Den långa processen hindrade ju inte minst Sadr själv från att bilda regering.

Saktfärdigheten berodde till stor del på politiskt intrigerande från en rivaliserande shiakoalition, ledd av före detta premiärministern Nouri al-Maliki, som hade chockats av den oväntade framgången för Sadrs rörelse i parlamentsvalen. Precis som han hade gjort 2012 mot Ayad Allawi lyckades Maliki stjälpa Sadrs planer och skapa en majoritetskoaliton som kunde nominera en premiärminister.

Men Sadr tycks inte vara beredd att acceptera en upprepning av 2012, enligt Luay al-Khatteeb, före detta energiminister:

– Sadr vill visa att han är en central spelare i Irak, och att ingenting kan röra sig utan hans medgivande, vare sig inuti eller utanför parlamentet. Utan en överenskommelse om en ömsesidigt acceptabel kandidat kommer Irak att gå mycket svåra och osäkra tider till mötes.

Han går dock inte så långt som att förutspå ett inbördeskrig.

– Folket och Marjiya [den shiamuslimska religiösa ledningen] kommer inte att acceptera någon konflikt inom shiablocket, och alla sådana försök kommer att desarmeras.

Detta är en avgörande poäng. Även om de senaste dagarnas protester på ytan utlöstes av nomineringen av Sudani som premiärminister, tycks det verkliga motivet snarare handla om kontroll över ”shiahuset” i Irak.

Ali al-Dabbagh, före detta regeringstalesperson, säger:

– Moqtada al-Sadr vill vara ensam representant för shiamuslimerna, vilket inte är möjligt. Han utnyttjar sina anhängares lojalitet för att försöka driva fram sin personliga vision.

Detta handlar inte bara om att kontrollera landets högsta ämbete, utan också om rollen som talesperson för folkflertalet. Sadr söker den senare, men måste först återta kontrollen över regeringsbildningen.

Dhiaa al-Asadi, en politisk representant för Sadr, insisterar på att protesterna den 27 juli bara var en del av det politiska samtalet.

– Så länge de är fredliga, kontrollerade och inte våldsamma är dessa protester lagliga, och bryter varken mot juridiska eller sociala normer.

– Sadr ville visa för andra politiker och deras partier att folket är missnöjda med deras val av premiärminister: han ville påminna dem om att trots att de har sagt upp sig från parlamentet har sadristerna inte avsagt sig sin aktivism, och de kommer att fortsätta försvara folkets intressen och fortsätta kämpa för reformer.

Trots detta cirkulerar overifierade bilder på en beväpnad Nouri al-Maliki, omgärdad av livvakter eller milismän. Bland Irak-observatörer talas det om att protesterna ska eskalera bortom all kontroll och övergå i ett shiamuslimskt inbördeskrig.

Khatteeb avvisar den oron – men med förbehåll.

– Protester och yttrandefrihet är demokratiska rättigheter och garanterade av den irakiska konstitutionen så länge de inte går ut över statens säkerhet, orsakar upplopp eller skadar privat eller offentlig egendom, säger han.

– Folket är dock inte helt medvetet om dessa rättigheter, och de hanteras ännu inte hanterats på ett bra sätt av regeringen – detta beror på att de demokratiska erfarenheterna i Irak ännu bara är i sitt inledningsskede.

Asadi är lika avfärdande av idén om ett fullständigt inbördeskrig, och hävdar att ”Sadr skulle aldrig eftersträva eller tillåta sig att bli orsaken till ett inbördeskrig”.

– Hans krav på reformer var uttalade redan före det senaste valet, och han kommer att fortsätta hålla trycket uppe tills reformer genomförs. En av de saker Nouri al-Malikis anhängare vägrar lära sig är att folket inte accepterar att man återvinner samma politiker som man redan har testat. De skulle göra bättre i att presentera nya namn som kan leva upp till förväntningarna från Marjiyan, deras allierade och det irakiska folket, säger han.

Reformerna är mer än efterlängtade och föreslås vid en gynnsam tidpunkt. Enligt en ny rapport från Internationella valutafonden, IMF, är Iraks ekonomi en av regionens starkaste, hjälpt av både samvetsgrann finansförvaltning och robust oljeexport. Trots det innebär den grasserande korruptionen på statlig nivå att vanliga irakier aldrig får ta del av vinsterna – en sak som Sadr antingen leder motståndet mot eller exploaterar, beroende på ens perspektiv. Insikten att nationalism och demokrati är mindre viktiga frågor än arbetslöshet, inflation, fattigdom och dricksvatten har fått Sadr att gå från fluffiga slogans om självständighet att uppmana till ”en revolution av reformer och avvisande av orättvisa och korruption”.

Den nuvarande krisen har enligt somliga förstärkts av den senaste tidens splittringar inom den kurdiska statsbildningen. På många sätt hade det inte ens funnits någon dispyt utan kurderna. Tidigare innebar blockpolitiken att en eller annan koalition kunde säkra en stabil majoritet. Det verkade också troligt förra året. Med 64 platser av 329 såg kurderna återigen ut att kunna bli vågmästare. Men interna konflikter mellan kurder i norra Irak neutraliserade det kurdiska blockets makt. Det Barzani-ledda partiet KDP tog Sadrs sida medan det Talabani-kontrollerade PUK uppvaktade Malikis rörelse. Utöver det innebar en dispyt om vem som skulle bli den kurdiska kandidaten till presidentskapet att kurderna förlorade sin tidigare förmåga att välja det block som skulle utse premiärministern, och lämnade därmed vägen till ett potentiellt presidentskap öppen för andra aktörer.

Khatteeb tonar dock ned den kurdiska faktorn.

– Kurdernas splittring underblåses av splittringen inom shiablocket, men den är inte avgörande. I värsta fall går kurderna bara till parlamentet med två presidentkandidater, precis som de gjorde 2018.
Så är det även enligt Asadi.

– Trots att den kurdiska splittringen har kastat sin skugga över hela processen handlar den huvudsakliga motsättningen mellan shiablocken om ett flertal svåra frågor – kabinettets utformning bara är en av dem.

Spänningarna som de senaste händelserna i Bagdad har orsakat kommer troligen märkas i månader. Inte minst underminerar de möjligheterna för den nuvarande regeringen att få något gjort åt i flera avgörande frågor, eftersom parlamentet innehåller den formella beslutsrätten. Och om Sadr inte håller igen är många rädda för en fortsatt shiakonflikt eller till och med ett inbördeskrig.

Iraks politiska system är explosivt. Den nuvarande situationen kan lösas närsomhelst, eller fortsätta i månader. Förra onsdagens ”snärt på örat” kan leda till en lösning på ledarskapskonflikten, eller bli starten på en våldsam konfrontation. Det irakiska politiska systemet, som är en kombination av parlamentarisk och konfessionellt styre av samma typ som finns i Libanon och Bosnien, har visat sig vara oförutsägbart och ofta oförlåtande. Att addera den oberäknelige Muqtada al-Sadr och hans anhängare till ekvationen ökar bara osäkerheten, ökar risken för våld och försvårar möjligheten till ett fredligt maktskifte under den närmaste tiden. Även om striden om premiärministerskapet avslutas inom kort, kommer striden om ”shiahuset” att fortsätta.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander

Tanya Goudsouzian är en kanadensisk journalist som har bevakat Irak och Afghanistan i över 15 år. Hon är före detta opinionsredaktör för Al Jazeera English Online. Hon finns på Twitter.

Tanya Goudsouzian