Man kan tycka att det borde vara ett okontroversiellt faktum att vi befinner oss i en imperialistisk världsordning, lika rå och brutal som någonsin tidigare. Nu är det inte så.
Det är inte enbart bland borgerlighetens intellektuella lakejer som det trixas med verklighetsbeskrivningar och nyspråk. Även bland de mest garvade marxister råder det förvirring i fråga om hur man ska begripliggöra den rådande världsordningen. Flera ledande marxister har gett ut eller står i begrepp att ge ut sin version av vad som egentligen kännetecknar imperialismens nuvarande fas. Senast i raden är kanadensiskan Ellen Meiksins Wood som nyligen utkommit med Empire of Capital. Hon var under nittiotalet en av Monthly Reviews mest framträdande skribenter och redaktörer, men drog sig enligt Boris Kagarlitskij tillbaka för att hon tröttnade på MR-redaktionens tendens att sätta likhetstecken mellan en ineffektiv och en progressiv organisation.
Wood är utan tvivel en av samtidens mest intressanta marxister. Hon har med en oerhörd skärpa dissekerat många av de myter som florerat inom vänstern de senaste decennierna. Under åttiotalet sågade hon den nya vänsterns ”klassanalys” vid fotknölarna för att sedan kasta sig ut i globaliseringsdebatten med ett skarpsinnigt försvar av nationell arbetarorganisering.
Desto mer framstår därför Empire of Capital som en besvikelse. Man skulle kunna säga att boken är daterad i och med att den skrevs före angreppet på Irak och att den hade vunnit på att utvecklas, inte minst med tanke på hur tunn den är. Det grundläggande problemet är att Wood drar en tidigare tes lite för långt. Ett av hennes återkommande argument de senaste åren har varit att anledningen till att det är så svårt att uppbåda arbetarmotstånd mot kapitalismen är dess separering mellan politisk och ekonomisk makt. Det kapitalistiska produktionssättet har i sin egentliga skepnad inget behov av utom-ekonomiska tvångsmedel för att de löpande banden ska rulla. Det räcker med ackumulationens tysta tvång.
Utan tydligt tvång fallerar motståndet. När hon nu övergår till att skärskåda imperialismen blir således ett av hennes huvudargument att den samtida imperialismen skiljer sig från sina föregångare genom sin strävan efter att uppnå hegemoni utan utomekonomiska medel. Även om den rådande ordningen stödjer sig på en doktrin som propagerar ändlöst krig, är utomekonomiskt våld inte en grundmekanism på samma sätt som hos dess föregångare.
Den nya imperialismen, ”empire of capital”, har enligt Wood uppnått sitt globala och omfattande herravälde genom att frigöra och styra marknadens destruktiva krafter till den grad att den trängt in i livets alla sfärer.
Analysen har sin grund i Marx’ beskrivning av övergången från ursprunglig, eller primitiv, ackumulation till ackumulation som sådan. Den ursprungliga ackumulationen utmärks av att den separerar arbetarna från produktions- och existensmedel, exempelvis bonden från jorden.
Här krävs alltså ett, i förhållande till produktionsprocessen, externt ingripande. Det krävs någon form av fysiskt våld eller politiskt tvång som tvingar bonden från sin mark. Resultatet är lönarbetaren som inte äger annat än sin arbetskraft. Ackumulationen som sådan är benämningen på den process som kontinuerligt återskapar denna separation.
När väl arbetaren är separerad från produktionsmedel behövs det inget utomekonomiskt tvång för att återskapa relationen. Så långt så väl, i teorin. Vad den historiska kapitalismens utveckling har gjort tydligt är att ackumulationen som sådan aldrig är tillräcklig. Wood gör en alltför stor poäng av att kapitalismen inte längre främst vilar på utomekonomisk makt för att expandera sin räckvidd. Den process som den ursprungliga ackumulationen beskriver är i allra högsta grad en realitet i dagens imperialistiska världsordning i form av pågående brutala militära ingripanden som bryter upp existerande sociala strukturer för att omstöpa dem i en mer ackumulationsvänlig form. Wood hävdar att det skett ett kvalitativt brott i imperialismens historiska utveckling, men påtagliga bevis lyser med sin frånvaro.
Boken präglas av en viss villrådighet i fråga om krigets betydelse. Å ena sidan påståendet att krig inte längre är imperialismens huvudsakliga sätt att verka, å andra sidan att krigstillståndet nu blivit permanent. Argumentet att vad som skiljer dagens imperialistiska krigs-operationer från tidigare stadier är att de inte har ett avgränsat syfte eller huvudsakligt mål, framstår inte heller som fört i bevis efter att boken är avslutad.
”Kill your darlings” är i det här sammanhanget ett underskattat motto. Jag ser med förväntan fram emot den reviderade versionen av den här boken.
