I den globala organisationstoppen visar sig dåliga tecken vad gäller den ekonomiska och militära världsordningen: möjligheten att en äventyrlig galning får den yttersta makten i Världsbanken och möjligheten att FN viker sig för galna äventyr.
Världsbanken har verkligen en successionsordning som visar hur världen utvecklats de senaste åren. Från socialliberalen Joseph Stieglitz till den nyliberale James Wolfensson var steget redan stort. Nu kan nästa bli Paul Wolfowitz, som är en av arkitekterna bakom USA:s utrikespolitik de senaste åren. Vad är en rimlig jämförelse? Det är som om folkpartiet bytt från Bengt Westerberg till Lars Leijonborg. Och därefter till Arkan.
I FN föreslår Kofi Annan en omorientering som ger FN ambitionen att gripa in då regeringar inte uppfyller sina åtaganden mot medborgarna. Problemet är att denna argumentation är omöjlig att skilja från många av historiens invasioner. Det är samma argument som Sovjetunionen använde vid inmarschen i Tjeckoslovakien. Vi kan redan nu säga hur praktiken kommer att se ut. Precis ett sådant ingripande skedde senast förra året i Haiti, då USA och Frankrike tillsammans bytte ut en folkligt vald president, lämnade makten i knät på ett gäng banditer och utverkade välsignelse från FN. En sådan ordning kommer ytterligare urholka FN:s förtroende hos många regeringar och därmed minska FN:s förmåga att medla och handla.
Det övergripande intrycket man får av mainstreammedias rapportering är att FN är korrumperat och saknar handlingskraft. Bakom den kritiken finns dels en tydlig önskan att misskreditera FN överhuvud taget – i den kampanjen är främst USA aktivt. Men där finns också Nordländernas mer eller mindre medvetna idé om vad FN skall syssla med: att administrera Sydländernas affärer. FN:s handlingskraft anses inte användas för att begränsa USA:s militära ambitioner eller oförmåga att hantera sina 30 miljoner fattiga. FN kan knappast ens tvinga USA att betala sin medlemsavgift.
Kofi Annan föreslår också att antalet medlemmar i säkerhetsrådet ökar. Två olika förslag om hur det skall gå till ligger på bordet, varav inget kommer att rubba maktordningen satt 1945. Här finns ett närmast olösligt problem om man begränsar sig till säkerhetsrådet. Men som Phyllis Bennis påpekar finns en annan möjlighet i att mobilisera generalförsamlingen – det vill säga alla länder i FN – för att köra över säkerhetsrådet när det är oförmöget att fatta beslut. Möjligheten uppkom på den tiden generalförsamlingen var säker röstboskap för USA, under Koreakriget.
Kanske kan det gå. Men vi skall veta att FN under hela sin levnad endast har accepterats av stormakterna när det varit användbart som redskap för deras egenintressen. Immanuel Wallerstein summerade erfarenheterna vid millennieskiftet: när det gäller insatser mot svält och fattigdom har FN uträttat en hel del, men inte när det gäller konflikthantering. Och det beror på att FN under hela denna period varit ekonomiskt, politiskt och militärt beroende av stormakter, framför allt USA. FN kunde i realiteten sammanlänka Sovjets och USA:s intressen ända tills Churchill frambesvärjde järnridån 1946, det vill säga under ett års tid. Med tiden blev FN:s generalförsamling ett problem för båda stormakterna. USA fann FN:s generalförsamling relevant tills maktbalansen ändrades till USA:s nackdel i mitten av 1950-talet. Sedan dess har den setts som en sorts korpdivision inom systemet.
Erfarenheterna pekar mot en enkel slutsats: den som på allvar menar att FN skall demokratiseras måste vara beredd att ta konsekvenserna att USA eller andra stormakter kommer att strunta blankt i organisationen när det verkligen gäller. Men det vore definitivt att föredra framför det FN vi kan se växa fram under Annans vingar, som istället kommer att kunna användas för att stämpla FN-loggan på invasioner och statskupper.
