När man nästan inte längre trodde att det var möjligt, att det hade blivit ett mytiskt fenomen – ungefär som barbarerna som det ständigt varnas för i Dino Buzzatis Tartarstäppen utan att de någonsin uppenbarar sig – meddelade Storbritanniens och EU:s chefsförhandlare på julafton att en brexit-uppgörelse hade nåtts. Med en veckas marginal till deadline, efter att det hela varit på väg att falla på den symboliska fiskefrågan, lät sig Boris Johnson filmas framför Union Jack och gav det brittiska folket två tummar upp: ”We got Brexit done.”
För många, inte minst britterna, innebär det en stor lättnad. Äntligen kan debatten lämna det politiska gisslandrama som brexit har utgjort i fyra och ett halvt års tid. För många är denna vilja att glömma och gå vidare förmodligen så stark att de inte ens kommer att läsa innehållet i det 1 255 sidor långa avtalet. Det vore dock ett misstag, för det innehåller viktiga detaljer och lärdomar för alla européer. Johnsons och den brittiska tabloidpressens triumfatoriska tirader, och Ursula von der Leyens melankoliska tonläge överskyler nämligen en verklighet som egentligen är till de förras nackdel och den senares fördel.
Avtalet innebär att frihandel utan tullar och kvoter kommer att fortsätta råda mellan Storbritannien och EU. Däremot kommer brittiska varor i fortsättningen att stannas vid gränsen och kontrolleras för härkomst och huruvida de överensstämmer med EU-regleringar. Gemensamma lägsta standarder inom miljö, arbetsrätt och sociala rättigheter kommer att råda, och vetenskapliga och polisiära samarbeten kommer att fortsätta. Däremot kommer brittiska studenter inte längre att kunna delta i utbytesprogrammet Erasmus, medan utrikes- och försvarspolitik helt står utanför avtalet.
Bland stötestenarna fanns frågan om tvistlösning mellan företag och stater samt om statsstöd. I den förra frågan kommer ett gemensamt system för tvistlösning att upprättas, för att hindra sned konkurrens. I den senare lyckades London vinna rätten att själva bestämma över i vilken utsträckning staten får stödja enskilda företag. Detta är en seger mot EU:s konstitution och ett viktig verktyg för en eventuell framtida brittisk vänsterregering.
Johnson hävdade att Storbritannien kommer att återfå sin självständighet den 1 januari och framhöll det nya poängbaserade invandringssystemet, som i praktiken innebär att bara indiska civilingenjörer tillåts komma till landet i framtiden. Det han inte nämnde är att landets BNP spås sjunka med 2 procent och inflationen öka med 3,5 procent som ett direkt resultat av avtalet. De delar av landet som kommer att drabbas hårdast är också de fattigaste och mest exportberoende regionerna i norra England. För EU kommer den ekonomiska förlusten att vara försumbar; för Storbritanniens arbetare, som är fångar på en ö kontrollerad av en oligarki med en närmast social-darwinistisk syn på samhället, är det i alla fall kortsiktigt en katastrof. Med tanke på Torypartiets beteende hittills finns det inget som garanterar att man inte kommer att välja att helt enkelt offra tillgången till EU:s marknad för att kunna riva upp de sista rättigheterna som arbetare åtnjuter och förvandla landet till en enda stor sweatshop-on-Thames.
Frågan är vem som bör lastas för detta offer av de brittiska arbetarna. Den EU-skeptiska fraktionen av Torypartiet har alltid varit öppen med sina politiska och ekonomiska förebilder: Singapore, Taiwan, Israel. Länder där man, till skillnad från lata européer, sliter i sitt anletes svett för låga löner och skapar rekordhög tillväxt och vinster för den styrande klassen. Ingen bör förvånas över att den brittiska högern hyser sådana ideal.
EU däremot hade kunnat vara mer tillmötesgående än man varit, även om man backade från flera krav. Inte för att hjälpa Johnsons regering, utan för att se till att det brittiska folket inte offras på den geopolitiska bitterhetens altare. I stället ville Bryssel, liksom varje gång unionen utmanas, statuera ett exempel. Det ska kosta att våga lämna EU. Detta är inte en linje som dikterats av Kommissionen så mycket som av enskilda EU-positiva regeringar i rådet, med Frankrikes president Emmanuel Macron i täten. För andra länder som hyser planer på att lämna unionen är Storbritannien just nu ett skräckinjagande huvud på en påle. Frågan är dock om detta är det mest effektiva sättet för EU att värna om sin egen överlevnad.
