Enkammarsystem. Ordet står i mitten på en drygt hundraårig klubbfana från Storfors, som jag nyligen hade äran att transportera för lagring.
Jag påminns, nu när hundraårsdagarna av ett antal historiska händelser närmar sig, om att rösträttsrörelsen inte bara handlade om vilka som fick rösta och inte. ”En man, en röst” betydde också att rösterna skulle väga lika mycket. Allmän och lika: för alla. Utan gradering. I en och samma riksdagskammare.
Hundra år senare är det uppenbart att arbetarrörelsen inte nådde sina mål om politisk demokrati, social demokrati, ekonomisk demokrati. Rentav, låt mig fundera på hur det egentligen står till med det första.
Ett exempel rör nystartsjobben, som blivit väldigt populära jämfört med andra stödformer på arbetsmarknaden. I takt med att dessa – liksom Fas 3 – fortsatt öka, har de trängt undan stödet till folk som verkligen behöver det.
Den som varit arbetslös i ett år blir berättigad till nystartsjobb – det vill säga möjligheten för arbetsgivare att få skatteåterbäring motsvarande dubbla arbetsgivaravgiften.
För andra stödformer såsom lönebidrag, ligger den formella makten hos arbetsförmedlaren. Men för nystartsjobben ställs inga krav kring kollektivavtal eller försäkringar, inte ens anställningsbevis. Bara arbetsgivaren och nystartsjobbaren lyckas skriva under en formellt korrekt ansökan, så får Arbetsförmedlingen administrativt bekräfta ett beslut som tagits hos någon annan. Nystartsjobben kostar nu cirka sex miljarder per år.
Nästa exempel rör reglerna kring arbetskraftsinvandring. Dessa har återkommande uppmärksammats för de usla villkor dessa skapar, och hur arbetsgivare utnyttjar den rättslösa situation och maktunderläge som arbetskraftsmigranten befinner sig i. Det har också uppmärksammats hur arbetsgivare och chefer krävt eller tagit emot mutor för arbetserbjudanden. Men utöver sådana orättvisor sedda inom arbetsmarknadens ramar, påverkar det även det ordinarie systemet för asyl och uppehållstillstånd. Bland fackliga företrädare och poliser finns flera som menar att reglerna i praktiken skapar en parallell invandringspolitik; en privatiserad förmedling av fördröjda uppehållstillstånd.
Därmed urholkas vår gemensamma rösträtt i frågan – regeringen ger beslutsrätt till innehavare av företag istället.
Som tredje exempel är det ju omöjligt att undvika avdrag såsom Rut och Rot. Har du villa eller bostadsrätt? Varsågod att besluta om renovering – där halva beslutet rör gemensamma medel. Tillhör du dem som har så mycket pengar att du har en för stor trädgård och dessutom råd att ens överväga att låta någon annan sköta den? Varsågod att kvittera ut gemensamma pengar. Det fördelningspolitiska utfallet är övertydligt: Danderyd toppar båda listorna vare sig man räknar i kronor eller i andel invånare som dragit av. För 2014 kostar Rut och Rot tillsammans cirka 17 miljarder kronor.
I skattesystemet finns många fler avdrag där det är enskilda som i praktiken fattar besluten. Men oftast omfattas de flesta människor, och avdragens syfte går att försvara.
Statens kostnader för Rut, Rot och nystartsjobb har bara ökat sedan de infördes. Nu handlar det om cirka 23 miljarder. Det skulle kunna vara noll – eller 50 miljarder. Det bestämmer ett fåtal som fått den makten under de senaste åren. Liksom i frågan om vilka och hur många som ska få komma till Sverige och i vilka former.
Varför skulle detta inte kunna jämföras med att bakvägen återinföra den graderade rösträtten?
