– Det är inte så att varenda ungdom i Uppsala har hängt på huset, men för många är det lite av ett andra hem. Eftersom det är en plats man själv är med och skapar, så blir det ett ställe för de som inte riktigt känner sig hemma på andra platser.

David Edsjö, som startat insamlingen Rädda Ungdomens Hus, är aktiv i husets styrelse sedan två år. Härinne har han bland annat repat med indiebandet Mosaik, hållit en sykurs i ateljén, och skejtat i den inomhusramp på andra våningen som misstänks ha fattat eld häromveckan. När brandlarmet gick var han själv inne i huset och spelade pingis – eventuellt för sista gången. Men husets framtid har varit oviss längre än så.

– Redan 2019 beslutades det att vi skulle flytta, och hitta något nytt tillsammans med kommunen. Sedan dess har det gått väldigt långsamt, säger David Edsjö till Flamman.

Linda Eskilsson (bilden) är ordförande i kulturnämnden för Miljöpartiet. Sedan 2019 har hon försökt att hitta en ny lokal åt verksamheten.

– Det blev akut nu med branden, det är fruktansvärt. Det var inte så här slutet skulle bli. Vi och föreningen jobbar hårt nu med att hitta temporära lokaler, och skjuter hela tiden upp kontraktet lite till för att undvika ett glapp i verksamheten, säger hon till Flamman.

– De har under lång tid svajat i osäkerhet, och vi ville ta ett nytt grepp ihop med ungdomarna i styrelsen. Jag har varit med hela tiden, för att jag tycker Ungdomens hus är viktigt som kulturscen. Så här mycket tid och resurser har vi nog aldrig tidigare lagt på en förening från kommunens håll.

Att renovera det befintliga huset skulle kräva både installation av hissar och en stor mängd av sedan länge eftersatt underhåll, något Linda Eskilsson medger ”i och för sig väl är kommunens fel”. Ett tag såg flyttlasset ut att gå till Karl Johansgården, ett centralt alternativ som både kommunen och styrelsen var positiva till, men som föll på frågan om ljudisolering. Linda Eskilsson berättar:

För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen.

– Den privata ägaren skulle installera ljudmätare och bryta strömmen om det lät för högt efter klockan 22. Vi kan inte ha en replokalsverksamhet med en fastighetsägare som inte vill ha den där. Man måste få låta.

Sedan dess har diskussionen kretsat kring en av Bolandgymnasiets gamla lokaler, i industriområdet Boländerna. Lokalen i sig har föreningen inte klagat på, berättar både Linda och David, men det geografiska läget har väckt missnöje. På sidan för insamlingen, som i skrivande stund har fått in 7 000 av de 8 000 efterfrågade signaturerna, beskrivs flytten som potentiellt ”förödande”.

– Den är inte överdrivet långt från Centralstationen, men sett till var människor och kulturen finns så är det rätt off. Mycket av vår målgrupp är gymnasieungdomar, och flera stora gymnasier ligger precis i närheten av det gamla huset. Visst ska man inte behöva åka in till stan för att det ska finnas något att göra, men just i Boländerna bor det ju ingen alls, säger David Edsjö.

I Uppsalas ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2029 beskrivs Boländerna som ”en spännande brownfield area (industriellt exploaterad mark) med unika miljökrav”, där bostäder troligen inte är möjliga men ”industriutrymmen kan användas för diverse konstnärliga evenemang och kulturella aktiviteter”. På en annan kommunal hemsida kallas det framtida Boländerna för ”Uppsalas centrala innovationsdistrikt”.

– Jag kan ändå förstå att man tycker så nu, för det är ju några år bort, säger Linda Eskilsson.

– För scen och replokaler spelar läget kanske inte lika stor roll, men det är tyngre för hängdelen. Vi kanske heller aldrig kommer kunna bygga en skejtramp inomhus igen.

David Edsjö är rädd att förutsättningarna för att ungdomar ska engagera sig i föreningen skulle försvinna tillsammans med det centrala läget.

Kultur • 16 september, 2023

Fritidslinjen lever än

– Det börjar ofta med att man ändå har vägarna förbi, tittar in och hänger i kaféet. Den spontaniteten kommer bli svår att få till, och det är synd när vi alltid försöker sänka tröskeln för att bli engagerad, säger han, och fortsätter:

– För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen. Ett kafé där du inte behöver köpa någonting.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

– Fastighetsbranschen är fortsatt lönsam, trots att den och hela samhället genomgått en kostnadskris de senaste åren.

Det säger Martin Hofverberg (bilden), chefsekonom på Hyresgästföreningen och ansvarig för den senaste upplagan av Privatvärdarnas ekonomi.

I rapporten granskas 30 fastighetsbolag, vars totala bestånd motsvarar ungefär en femtedel av landets hyresrätter. Även om nästan en femtedel av hyresintäkterna fortfarande blir till vinst så visar rapporten att vinsten per hyreskrona sjunkit från 27 till 17 procent under de senaste fem åren. Detta trots att hyrorna ökat kraftigt under de senaste åren. Samtidigt motiveras föreslagna hyreshöjningar på upp till 15 procent med att hyresvärdarna möter ökade kostnader.

– Läser man vad olika aktörer från fastighetsbranschen säger på debattsidor och i nyhetsinslag låter det mer eller mindre som att de är på fallrepet. När du läser årsredovisningarna är det en helt annan ton. De når varken allmänheten eller de flesta beslutsfattare, så genom att lyfta upp det som står i dem till allmän debatt kan vi avslöja deras dubbla agendor.

Tomas Ernhagen (bilden), chefsekonom på Fastighetsägarna, kallar slutsatserna som dras i rapporten ”häpnadsväckande”.

– Lönsamheten har nästan halverats, och ändå menar man att det går bra.

Han menar att exempelcitaten som plockas ut i rapporten egentligen är ett tecken på att det går dåligt för bolagen.

– När bolagen talar med sina aktieägare vill de ju ge en så bra bild som möjligt, så man har utnyttjat redovisningsmöjligheterna så långt som möjligt för att peka på att det ser bra ut. Citaten speglar desperationen, de säger ”det är jävligt tufft, men vi tror det går bättre i framtiden när riksbanken sänker räntorna”.

Ett viktigt mått rapporten tittar på är driftnetton, det överskott som finns kvar av hyresintäkterna efter drift- och underhållskostnader samt fastighetsskatt. Dessa har utvecklats positivt de senaste två åren trots viss vinstminskning, vilket enligt rapporten visar att ökade hyresintäkter kompenserat för ökade kostnader ”och mer därtill”.

 Läser man vad olika aktörer från fastighetsbranschen säger på debattsidor och i nyhetsinslag låter det mer eller mindre som att de är på fallrepet. När du läser årsredovisningarna är det en helt annan ton.

Tomas Ernhagen menar däremot att Hyresgästföreningen i flera år fått kritik för hur de räknar på just driftnetto, men inte tagit till sig den.

–Sveriges bästa redovisningsekonomer är alltid ute och förklarar att man inte kan göra analysen på det viset. Driftnetto-måttet ger ingen rättvisande bild, man kan inte dra några slutsatser överhuvudtaget om man inte till exempel justerar för avskrivningar.

När Flamman ber Martin Hofverberg om en kommentar avfärdar han dock kritiken.

– Det stämmer inte. Vi har utgått från vad bolagen själva definierar som driftnetto i sin finansiella rapportering.

Tomas Ernhagen från Fastighetsägarna ser det även som naturligt att kapital kommer placeras på annat håll om det slutar generera tillräckligt mycket avkastning, och att en ”rimlig vinst” alltid bör ställas i relation till något annat.

Kan man inte säga precis samma sak från hyresgästers håll – att något inte kan kallas en ”rimlig hyreshöjning” om man inte ställer det mot något, till exempel löneutvecklingen?

– Om då ingen vill bygga bostäder, för att det inte blir lönsamt, får ju staten i så fall gå in och täcka upp skillnaden. Jag kan respektera att man tycker bostadsmarknaden borde fungera så, och förstår fullkomligt att många har det tufft, men där måste vi som skattebetalare hjälpa till kollektivt, säger Tomas Ernhagen, och fortsätter:

Inrikes • 18 oktober, 2024

”Stoppa utsugarna” – aktivister kräver frysta hyror

– Du kan inte förstöra förutsättningarna för att bygga och förvalta hyresrätter genom att sätta hyran på en nivå som alla ska klara, därför måste vi ha skyddsnät i samhället som hjälper de mest utsatta hushållen.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”Jag skulle se den konservativa rörelsen i dag som en flyktingförläggning. Det är människor som flytt från alla möjliga ställen. För de har insett att den ideologi de trott på visat sig vara katastrofal”, förklarar Bulletins chefredaktör Dan Korn i reklamfilmen Detta är den konservativa rörelsen.

I filmen visas Oikos somriga akademi i Sundbyholms slottsmiljö upp till smäktande stråkar. Där finns kristallkronorna, seminarierummen, runstenarna, bankettmiddagen till husguden Roger Scrutons ära. De har till och med lyckats få Chang Frick att ta av sig sin Lidl-tröja och sätta på sig en vit skjorta.

Mattias Karlsson borde känna sig nöjd. Äntligen har hans tankesmedja Oikos börjat lyfta. Ambitionen är att bli en plantskola för högerintellektuella, där en ny generation ledare skolas fram. Och nu har den breda högern börjat sluta upp. Om nyliberalismen barrikaderat sig på Timbros Stureakademin har Oikos i stället lyckats knipa konservatismen. Den ideologi som ska foga samman hela borgerligheten.

Om nyliberalismen barrikaderat sig på Timbros Stureakademin har Oikos i stället lyckats knipa konservatismen.

Tankesmedjan som startades av Sverigedemokraterna har hittat sin roll, både i Sverige och internationellt. Och det är bråda dagar inför ett möjligt amerikanskt presidentsskifte och Donald Trumps återkomst. I mitten av september besökte Oikos programansvarige Arvid Hallén det geopolitiska mötet för amerikanska Heritage foundation och ungerska Danube institute i Budapest. Årets ämne var den rådande och framtida världsordningen – och möjligheterna att vrida den i en konservativ riktning.

Strax därefter, den 4–6 oktober på Clarion Hotel i Stockholm lanserades European Conservative Students Academy i samarbete med Oikos europeiska motsvarighet New Direction. Ett sjuttiotal välklädda ungdomar från ett tjugotal länder möttes på den internationella studentkonferensen för att lyssna till Johan Ingerö och Arvid Hallén. Större delen av mötet ägnades åt nätverkande och diskutera hur man ska bygga framgångsrika gräsrotsinitiativ.

Samtidigt behöver det inte bara skolas upp en ny elit, utan även att göra konservatismen folklig. Därför ska Oikos ut på turné runt om i Sverige i samarbete med Ivar Arpi och hans sajt Rak höger. Första stoppet blir Sandviken den 23 oktober. Den som kan betala 2 500 kronor får dessutom tillträde till en ”privat middag med Ivar Arpi” innan föreläsningen.

Men vilken konservatism är det som ska bli folklig, skola upp nya eliter och nätverkas? Få ideologier är lika undflyende och svårdefinierade som den konservativa. Här ryms ju allt från Joel Halldorfs lokala frikyrklighet light och Anna Björklunds hembakade antifeminism till Richard Jomshof osande tirader över muslimer och Lars Trägårdhs drömmar om ett nationellt sammanhållande kulturarv.

I bokförlaget Augustis nya antologi Konservatismer (2024), sammanställd av statsvetaren Tony Gunnarsson och historikern Hugo Fiévet, försöker tjugotre svenska skribenter – de flesta knutna till studentföreningen Heimdal i Uppsala – ringa in tankesystemet.

Lundaprofessorn Svante Nordin konstaterar i sin inledning att konservatismen inte är en ideologi eller en uppsättning teser. ”Snarare är den en estetik, ett antal metaforer, en typ av fantasi”, skriver han. Lars Anders Johansson, med en bakgrund på Timbro, menar att konservatismen bäst beskrivs som en attityd, medan Smålandspostens ledarskribent Jacob Sidenvall liknar det vid en broms.

De tjugotre skribenterna gräver ned sig i olika inriktningar, ofta med helt olika historiska positioner. Så vad förenar dem?

Svante Nordin kokar ned konservatismens kärna till tre enkla punkter. För det första så finns det något som är värt att bevara. För det andra kan detta något beskrivas som mitt eller vårt. Till sist är det som ska bevaras hotat, riskerar att förloras och måste beskyddas.

Här bör dock läggas till en fjärde viktig punkt: att det finns en fiende som hotar det som måste bevaras. Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill. För konservatismen är reaktiv. Den reagerar på ett upplevt yttre eller inre hot.

Hotbilden spretar. För de värdekonservativa är det traditionella normer och moral som ska bevaras mot en woke progressivism. För nationalkonservativa ska folkstammen bevaras från ”globalisternas folkutbyte”. De religiöst konservativa varnar för en genusideologi som genom aborter, könsbyten och homosex hotar familjen. Kulturkonservativa söker en enhet i kulturarvet som måste bevaras från kulturradikalismen och postmodernismens nihilistiska upplösning av traditionen. De katolska postliberalerna ser hur liberalismens jämlikhetssträvan och tolerans har blivit en tvångströja som tvingas på småfolket ovanifrån. Det lilla lokalsamhällets gemenskap måste försvaras mot en expansiv statsmakt. Medan europeiska kristdemokrater ser staten som civilsamhällets och familjens beskyddare mot en otyglad marknadsliberalism och otrygg värld.

Både fienden och det som ska bevaras varierar mellan strömningar och över tid. Miljöfrågan är ett bra exempel. Den tidiga konservativa rörelsen inspirerades av Edmund Burke, och var de första att driva miljöfrågor utifrån lokala traditioner av vilt- och skogsvård. De orörda vildmarkerna skulle bevaras mot modernismen och industrialismens frammarsch. I dag är det tvärtom Ebba Buschs kristdemokrater som går i spetsen i Tidöregeringen för att driva skogsindustrins intressen för att öka avverkningen och försämra betesrätten för frigående kor. Då skulle skogarna bevaras, nu ska trädkramare buras in på långa straff. Ingen urskog är för helig för att undkomma industrins frammarsch. FN:s klimatavtal och grön omställning har blivit ett hot som näringsidkare måste ”bevaras” ifrån.

Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill.

Historiskt har fienden varit liberalismen. Hotet kom från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap, framförda av en gryende borgarklass som störtade de feodala privilegierna. Aristokraterna försvarade den gamla regimen, ville bevara monarkin, ståndssamhället och kyrkans makt. Med liberalismen öppnades fördämningarna och folket flödade in som politisk aktör, med demokratin, arbetarrörelsen och socialismen som följd. Fram släpades giljotinerna och pöbelväldet.

Men i dag har konservatismen omfamnat liberalismen, eller åtminstone delar av den. Gunnarssons och Fiévets antologi brottas med hur konservatismen å ena sidan gift sig med nyliberalismen, å andra sidan är en reaktion på den. Den ekonomiska politiken ligger fast, oavsett om regeringarna kallar sig liberala eller konservativa. Konservatismen som av efterkrigstidens höger sågs som en rest från en annan tid har nu blivit en bärande del i högerprojektet. Här finns hemligheten bakom dess återkomst. Det är genom den heterogena konservatismen som den brokiga borgerligheten kan förena högerpopulismen och postfascistiska partier med kristdemokrati och nyliberalism i ett gemensamt block.

Konservatismen kan ena högern. Men den kan också radikalisera.

Silicon Valley-programmeraren Curtis Yarvin besökte i september brittiska nättidningen Unherds samtalssalong för att berätta om hans projekt Dark enlightenment, den mörka upplysningen. Med sitt stripiga hår, säckiga hållning och bakgrund som provokativ bloggare under det obskyra namnet Mencius Moldbug skiljer han sig från de prydliga påläggskalvarna och kotlettfrisyrerna på unghögerns akademier och tankesmedjor. Men hans teorier har vunnit Peter Thiels öra, grundare till betaltjänsten Paypal och riskkapitalisten bakom Facebook. Yarvin beskrivs nu som filosofen bakom vicepresidentkandidaten JD Vance.

”Gå hem och titta”, förklarade Yarvin (bilden) för Unherd. ”Allt runt dig som fungerar är tillverkat i eller av en monarki”. Han viftar med sin Iphone som exempel. ”Den är tillverkad av Apple, ett företag som motsvarar definitionen av en absolut monarki”. En verkställande direktör är bara en skönskrivning för absolut konung. Om företag internt i praktiken redan styrs som ickedemokratiska monarkier, varför skulle inte denna modell gälla hela samhället? Låt en VD från Silicon Valley bli envåldshärskare i USA.

Det är här ett mörkt reaktionärt stråk i konservatismen väller fram. Antologin Konservatismer avslutas med att lyfta fram hur konservatismen och fascismen förenas. Teologen Mattias Holmström beskriver de libertarianska anarkokapitalister som drömmer om att vrida tillbaka klockan till innan 1789 och återupprätta monarkin som ideal. Här är fiendebilden tydlig, det är demokratin som måste avskaffas, eftersom den hotar företagens frihet.

Quinn Slobodian ägnar sin bok Crack-up capitalism: Market radicals and the dream of a world without democracy (2023) åt att försöka förstå denna hybrid mellan nyliberalism, libertarianism och fascism. Konservativa libertarianer och frihetliga monarkister ägnar sig åt att försöka rycka ut zoner och områden från demokratin och omvandla till självstyrande mikrostater, i lösköpta markområden eller övergivna oljeplattformar. I en omtvistad gränszon mellan Kroatien och Serbien på floden Donaus västra strand utropades 2015 den fria republiken Liberland, där libertarianska bosättare i tio års tid lekt kurragömma med kroatiska gränspoliser. Men idéerna samlar inte bara marginella högerbohemer från burning man-festivaler och Alexander Bardska futuristlajv. Med Javier Milei i Argentina har de fått sin första president. Som med motorsåg mejar ned institutionerna och ser statsfinanserna tvärdyka.

Bokförlaget Augusti har inriktat sin utgivning från den tradition som kallas konservativ revolution, den protofascistiska höger som tog form under Weimarrepubliken. Förläggaren Urban Lindström uteslöts för tio år sedan ur Sverigedemokraterna för sitt intresse för revolutionen. Nu är idéerna inte kontroversiella längre, utan kan föras in i borgerlighetens mitt.

I boken Världsandens partisaner (2023) gör Svante Nordin en djupdykning i hur denna reaktionära tradition överlevde fascismens fall och lyckades återfödas i dagens nyfascistiska alternativhöger. Men även hur den plockades upp av den postmoderna vänstern, som i sin kritik av Sovjetunionen och realsocialismens fall letade antiliberala influenser att läsa samman med Marx för att kritisera liberalismens segertåg och utropande av historiens slut.

När den nya generationen formas i Oikos akademi ska alla rymmas i den konservativa flocken, även svarta får som Javier Milei, JD Vance och Curtis Yarvin. De som Dan Korn som beskrivit som flyktingar från mittfåran. Frågan blir då: vart ska vi ta vägen som behöver fly konservatismen?

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

– Eftersom mainstreammedia i väst ofta rapporterar vinklat från Kina så brukade jag föreställa mig Xinjiang som fattigt och eftersatt, berättar svensken Torbjörn Sassersson för den statliga kinesiska nyhetssajten CGTN, iförd ett hårspänne i form av ett par pandaöron.

– Men efter att jag kom hit förstod jag att den faktiska situationen var ganska annorlunda, fortsätter han.

Sassersson (bilden), som är ansvarig utgivare för sajten Newsvoice, är en av ett drygt hundratal utländska journalister som besökt regionen i västra Kina hittills under 2024 på regeringens inbjudan. Bland dem som besökt Xinjiang finns allt från vänstermedier med vänlig inställning till det styrande kommunistpartiet, till medier knutna till auktoritära högerregeringar med goda relationer med Kina – exempelvis Ungern.

– När jag åkte ned så hade jag hela uppsättningen av negativa inställningar om Kina, säger Torbjörn Sassersson, som berättar att han besökt landet fyra gånger under de senaste tio månaderna.

– Men jag fick världens chans att bilda mig en egen uppfattning. Jag fick träffa journalister, diplomater, personer från en tankesmedja. Och då har jag insett att jag också är styrd av propagandan, och att det finns goda skäl för dem som driver den att göra det.

Newsvoice är inte ensamma bland Sveriges alternativmedier att knyta närmare band till Kina. Tidigare i år kunde Expo avslöja att Nya Dagbladet, en annan svensk nättidning, besökt den regeringsknutna tankesmedjan Shanghais institut för internationella studier (SIIS).

I september besökte Nya Dagbladet återigen Kina, denna gång i samband med en konferens i 21-miljonersstaden Chengdu.

– Nya Dagbladet skulle jag beskriva som ett högerextrem tidning med starka drag av konspiracistiska idéer, framför allt under pandemin. Den ledande personen har sin bakgrund i Nationaldemokraterna, och tog med sig den verklighetsuppfattningen in i tidningen, säger Anders Dalsbro (bilden) på Expo till Flamman.

Newsvoice beskriver han som en mer renodlad konspirationskanal. Tidigare har kanalen bland annat spridit teorier om att coronaviruset är en form av krigföring från det kinesiska kommunistpartiet, och publicerat texter som jämfört Kina med Tredje riket.

Men sedan dess har inställningen till Kina ändrats. Nyligen publicerade sajten en lång artikelserie från Xinjiang, med bland annat ett reportage från en elbilsfabrik och en artikel om ombyggnationen av moskéer i traditionell kinesisk stil. Både Newsvoice och Nya Dagbladet har dessutom publicerat ett flertal debattartiklar av den kinesiska ambassadören i Sverige, Cui Aimin.

Jag vill åka tillbaka och åka till ett omskolningsläger.

– Man blir nog lite smickrad av att bli uppvaktad av en sådan aktör, och få vistas i sammanhang som man annars inte är inbjuden till, kommenterar Anders Dalsbro, och fortsätter:

– Sedan kommer man tillbaka och skriver positiva omdömen och kritik mot västmedia.

Att just Xinjiang hamnat i fokus för Kinas charmoffensiv handlar sannolikt om de återkommande rapporterna om att Kina begår brott mot mänskligheten i området. Bland annat har Amnesty larmat om interneringsläger där muslimska uigurer och andra etniska minoriteter stängs in och ”omskolas” till sekulära kineser, medan FN rapporterar om ”tortyr, slaveri, godtycklig internering” och andra ”människorättsbrott”. Inget av detta nämns dock i Newsvoices artiklar från platsen.

– Det jag har noterat är att man har löst problemet med islamsk extremism. Man har tagit hand om alla extremister som vill bedriva separatism eller terrorism och satt dem i omprogrammeringsläger, säger Torbjörn Sassersson, som tillägger att han inte vet om de kallas så av Kina.

– Vi skulle åka till ett av dem, men det blev avbokat. Jag vill åka tillbaka och åka till ett omskolningsläger.

Trots de återkommande resorna är Anders Dalsbro skeptisk till att Kina har något större intresse av uppmärksamheten från små alternativmedier som Nya Dagbladet och Newsvoice.

Inrikes • 24 augusti, 2023

Extremhögerns medier är fattigare men friare

– Det finns inget som tyder på att de här aktörerna skulle kunna vända någon opinion i Sverige. Det handlar nog mer om att ambassadören ska kunna ha någonting att visa upp och säga till regimen hemma, säger han, och fortsätter:

– Det mest osmakliga är att de förnekar något som av många klassificeras som ett folkmord.

Flamman har sökt Nya Dagbladet.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).