Fågelvägen är inte särskilt lång till Litauen; med flyg kan man på mindre än en timme nå huvudstaden Vilnius. Ändå ligger Litauen långt borta. Nästan 50 år av sovjetisk ockupation har satt sina spår i både människor och landskap. Likväl är den litauiska litteraturen livs-kraftig, inte minst vad gäller poesi.
I Sverige översätts mycket av litteraturen från det forna Sovjet av Ariel, som är både tidskrift och förlag. Tidskriften är i år inne på sin åttiotredje årgång medan förlagsverksamheten kom igång 1998. Sedan dess har en rad ganska udda författarskap mött en svenskspråkig publik i serien Ariel Skrifter.
Nyligen introducerades tre centrala litauiska nittiotalspoeter (Eugenijus Alisanka, Sigitas Parulskis och Gintaras Grajauskas, alla födda på 1960-talet) och nu kommer Nijole Miliauskaites poesi i urval och översättning av Anna Harrison. Det är en kulturgärning. Miliauskaite, som gick bort i februari 2002, räknas till sin generations mest betydelsefulla poeter.
I Själens labyrint får vi följa hennes diktning från tidigt 1970-tal fram till sent 90-tal.
Urvalets inledande och starkaste diktsviter beskriver tillvaron som barnhemsbarn. Med sin avskalade stil gestaltar Miliauskaite det övergivna barnets värnlösa känslighet, men också dess totala, nakna öppenhet för tillvarons mysterier. Det är poesi som i romantisk eskapism söker sig mot ett förlorat fjärran, ett inre paradis. Samtidigt kan barnhemssviten också läsas metaforiskt: under sovjetåren var alla litauer i någon mening barnhemsbarn i ett fientligt system. Rader som dessa, tryckta första gången 1985, andas en politisk längtan: ”sträck ut handen / led bort / landskapet / till ljuset / där vi skulle finna / vårt hemland / vårt enda vårt eviga”.
Översättaren Anna Harrison har gjort ett ypperligt arbete med att stöpa om det litauiska originalet till god poesi på svenska. Dock saknar jag någon form av introduktion; Miliauskaite är knappast ett välkänt namn, ens bland vana svenskspråkiga lyrikläsare. Kritikern och författaren Marijus Sidlauskas efterord är snarare ett vänporträtt. Men även utan någon form av förklaringar är Miliauskaite en värdefull lyrisk röst.
Det är bara att lägga örat mot sidorna och lyssna.