För 100 år sedan, den 14 maj 1912, samma datum som årsdagen för skotten i Ådalen 19 år senare, dog August Strindberg.
Strindberg är en jätte utan motstycke i svensk litteratur, en veritable kung Midas, allt han rör vid blir till guld. Han skriver Röda rummet, och det är den första moderna svenska romanen, han skriver en dikt, Esplanadsystemet, och den blir inledningen till en förnyelse av den svenska poesin.
Inte helt oväntat är han en föregångare och en viktig inspirationskälla för arbetarlitteraturen. Strindberg var en i högsta grad politisk författare, och det går inte att ta fel på hans skarpa kritik av överheten. Nya riket från 1882 står sig än i dag som politisk satir och som ett hänsynslöst angrepp på makten. Något, eller möjligen ett par, år senare skrev han Lilla katekes för underklassen, men den publicerades först 1913 efter hans död. Titeln talar för sig själv. Och inte för inte kallade den liberala tidskriften Strindberg för ”sinnesrubbad”, medan det publicerades karikatyrer som varnade skolungdomen för att läsa något av Strindberg (vilket förmodligen som vanligt fick motsatt verkan!), och biskop John Personne publicerade 1887 boken Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen.
Störst betydelse för arbetarlitteraturen hade dock det delvis självbiografiska Tjänstekvinnans son från 1886. Den har dels ett tilltal som inger självförtroende, den tar sig rätten att uttrycka den personliga erfarenhetens direkta betydelse. Så skriver Lars Furuland om Strindbergs betydelse för arbetardiktningen: ”Strindberg betydde mer än någon annan för utformningen av språket som ett redskap för en kritisk-realistisk diktning.”
Dels handlar det förstås om Strindbergs betoning av klassaspekten i sin uppväxt, alldeles oavsett att han – i vanlig ordning, frestas man säga – överdrev och diktade lite som det passade.
Strindbergs romankonst befinner sig mitt bland arbetande människor, med en suverän blick för vardagens detaljer och det dagliga slitets alla aspekter, som i Hemsöborna.
Också stora delar av hans dramatik har ett radikalt anslag. Det gäller framför allt de historiska dramerna. Det är ingen tillfällighet att de var flitigt spelade på 70-talet, men lyser i dag helt med sin frånvaro.
Klassikernas klassiker i den svenska litteraturen, Röda rummet, har undertiteln Skildringar ur artist- och författarlivet, men är så mycket mer. Främst en infernalisk satir över det oscarianska Sverige, en svidande uppgörelse med de styrande klassernas bakåtsträvande, karriärism, profithunger och enfald. Men här finns också ett mäktigt uttryck för vreden hos de förtryckta som i sin kraftfullhet saknar motstycke i svensk litteratur. Det kan vara värt att citera ett längre stycke.
Bakgrunden är att två överklassdamer ska bedriva välgörenhet, med all den nedlåtande arrogans och skenhelighet som har varit utmärkande för överklassen i alla tider (tala om aktualitet!), i Vita Bergen, vid den tiden ett trångbott slumområde för den stockholmska arbetarklassen. De körs på porten av en upprörd snickare med följande ord:
”Man pratar bättre då man sitter, men vi har inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi har inga sängar heller, dem tog kontributionen till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; vi har ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; vi har ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma…/../ Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi kommer med ett stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni har gått genom vattenprovet, som vi…”
Även om Strindberg till hela sin karaktär var en bildstormande radikal förhöll han sig länge skeptisk till den framväxande arbetarrörelsen. Enligt honom själv berodde det på att han uppfattade socialismen som ”gudlös”. På äldre dagar kom dock Strindberg i kontakt med flera kristna socialdemokrater, vilket kom honom att ändra uppfattningen, och han kallade sig även offentligt för ”kristen och socialist”.
Arbetarrörelsen och den store författaren kom att dra ömsesidig nytta av varandra, och för Strindbergs del visade det sig mycket värdefullt inte minst när den så kallade Strindbergsfejden bröt ut 1910. Titanen i Blå Tornet gick till frontalangrepp på sitt gamla favorithatobjekt Karl XII, och genom honom på hans samtida beundrare, av vilka flera var den tidens främsta namn inom den intellektuella eliten. Strindberg förlöjligade Oscar Levertin, hånade Heidenstam och förringade Sven Hedin. Det var samtidigt tydligt för alla att målet för angreppet var överheten, militären, kungahuset och det konservativa etablissemanget.
August Strindberg tillhör den långa listan av stora författare som aldrig fick Nobelpriset. Men han fick istället svenska folkets kärlek och uppskattning. Det tog sig rent konkret uttryck i en insamling till ett ”folkets Nobelpris”.
När det blev uppenbart att Strindberg aldrig skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, föreslog en måleriarbetare och socialdemokratisk agitator, Adolf Lundgrehn, en insamling till ett anti-Nobelpris, eller ”Folkets Nobelpris”.
På Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912, som för övrigt blev hans sista födelsedag, redovisades insamlingens resultat: 45 000 kronor, som var en betydande summa på den tiden, det motsvarar drygt två miljoner i dagens penningvärde. Prins Eugen hade skänkt ett större belopp – det var på den tiden då kungligheter kunde ägna sig åt annat än att vända blad – men de flesta bidragen var små, de kom förmodligen från arbetare och så kallat ”vanligt folk”. Inte mindre än 40 000 personer hade bidragit.
För Strindbergs del kom pengarna i senaste laget. Han skänkte också bort det mesta, bland annat till arbetslöshetskassor. Samma dag som pengarna överlämnades hyllades författaren genom ett fackeltåg med 15 000 deltagare längs med Drottninggatan som organiserades av Stockholms arbetarekommun. Uppslutningen var ännu större vid
Strindbergs död samma år, då många tusen arbetare och andra följde honom till den sista vilan med fackföreningarnas fanor i spetsen.
