Samtidigt som Top Gun: Maverick gick upp på biograferna här i USA i slutet på maj kom också en ny reklam för U.S. Air Force som visas innan filmen. Estetiken är snarlik, det är fartfyllt och spännande. Några snabba, snygga klipp på stridsflygplan och en röst som säger ”världen består till 70 procent av vatten och 30 procent av land, men hela himlen tillhör oss”. Den egentliga reklamen för den amerikanska krigsmakten börjar efter att reklamen tagit slut.
Top Gun: Maverick, som utspelar sig bland marinens piloter, är en produkt producerad i full synergi med Pentagon. Utbytet ser ut så här: filmskaparna får tillgång till militär konsultation, utrustning (militärflygplan, hangarfartyg, etc) och personal, och Pentagon får ”tillsätta senior personal, en officer som ska gå igenom manusets tematik med avdelningen för offentliga angelägenheter, och integrera talepunkter relevanta för luftfarts-samhället”. Citatet kommer från dokument som den brittiska journalisten Tom Secker erhållit och publicerat genom FOIA, den amerikanska versionen av offentlighetsprincipen på sitt online-arkiv.
Top Gun: Maverick, en uppföljare på alla styvfarsors favoritfilm från 1984, är en tveklöst bra actionfilm och en värdig uppföljare. Tom Cruise som Pete ”Maverick” Mitchell är fortfarande en vildhäst som inte går att dressera, och 30+ år in i karriären är han fortfarande bara en kapten med dåligt rykte. Men när ett ovanligt komplicerat uppdrag dyker upp, ett uranraffinaderi i en avlägsen dal som ska bombas, kallas Maverick in för att träna en ny generation elit-piloter. Fienden sägs vara Iran, men i filmen nämns de aldrig vid namn, utan förblir just ”fienden”. Det blir romantiskt, flamsigt och så småningom mycket spännande. En bra film. Kul! Men också självklart främst en lång reklamfilm för amerikansk krigföring. Secker säger till The Guardian att omfattningen av Pentagons räckvidd i den amerikanska filmbranschen underskattas. ”De är öppna med att de är inblandade i Hollywood men de har aldrig frivilligt publicerat sina manus-kommentarer. Och de har gjort allt de kan för att dölja dem”.
Bland filmintresserade på sociala medier har Top Gun: Maverick blivit en nästan oantastlig favorit. Jämte superhjältefilmerna med sina digitala effekter och green screen-skådespeleri känns Top Gun: Maverick levande, engagerande – som en riktig film. Att kritisera filmens syfte och finansiering känns nästan småaktigt, kan vi inte bara låta pappa ha detta?
Pentagons inblandning i amerikansk film är ju inte unikt för Top Gun. Att det amerikanska försvaret kräver inblandning i filmer gentemot utlåning av materiel och personal är mer regel än undantag. Sida vid sida med det militärindustriella komplexet, finns ett militärindustriellt underhållningskomplex som enligt egna uppgifter jobbar på 130 projekt om året. Det handlar om filmer som Pearl Harbor, Transformers och Wonder Woman 1984, tv-serier som 24, Bones och en mängd dokumentärer.
Och det är inte bara filmindustrin som är intressant för Pentagon. Sedan 2018 har den amerikanska armén ett eget e-sportlag som är del av arméns rekryteringskommitté, som tävlar i tv-spel som Apex Legends, Fortnite och Call of Duty. På Twitch chattar de med ungdomar som beundrar deras färdigheter i populära tv-spel med stridsmotiv. I USA är olika typer av militärtjänstgöring för många unga det enda sättet att få tillgång till högre utbildning eller robust sjukförsäkring. Militärrekryterarna finns överallt, i skolan, i shoppingcentret, och nu också på streamen.
Meningen med såväl finansieringen av Top Gun som e-sport-laget är att visa amerikanska ungdomar att försvarsmakten är ett spännande alternativ till det civila arbetslivet. Kanske blir det just du som får spela dataspel på heltid, eller hänga på en ösig bar mellan skiften i cockpiten på världens mest avancerade stridsflygplan. Men troligen inte.
2004 sköts Pat Tilllman ihjäl i Afghanistan. Tillman var en amerikansk fotbollsspelare som efter 11 september tog värvning och skickades till först Irak, och sedan Afghanistan, för att strida mot talibanerna. Efter hans död hyllades han som en amerikansk hjälte, han mottog postuma medaljer, utmärkelser och befordran, och landmärken och stipendier kom att bära hans namn. Men hjältesagan var en lögn. Tillman sköts i huvudet tre gånger av sina kamrater. Efteråt har det spekulerats i om Tillman hade ändrat sig om krigen och den amerikanska utrikespolitikens rättfärdighet. Hans mamma har berättat att han skulle möta Noam Chomsky när han kom hem från Afghanistan.
I verkligheten finns det inte plats för rebeller och fritänkare i imperialismens främsta armé. En verklighetens Maverick skulle inte klara sig igenom grundkursen, och att busflyga F-18-flygplan leder till militärfängelse och avsked utan vitsord. För oss svenskar kanske Top Gun: Maverick kan tas för den actionfilm den ser ut som, men i USA är den del av något försåtligare, en evig kampanj riktad mot arbetarklassens barn med syfte att lura dem att livet i uniform är något helt annat än vad det i verkligheten är. Folk är inte dumma i huvudet, det är nog få som tror att verkligheten i det militära, ens i eliten, är som i Top Gun: Maverick. Men 130 projekt om året har en sammantagen effekt.
Det är lätt att tänka på amerikaner som ett ovanligt blodtörstigt folk, ett land fyllt av konfliktsökande människor, kolonialister med storebrorskomplex och megalomani. Kanske är det i viss mån sant. Men enorma summor spenderas varje år för att skapa just den amerikanska identiteten. Och vare sig det gäller Call of Duty, den senaste Marvel-filmen eller Top Gun så tar även stora delar av resten av världen del av den amerikanska krigspropagandan. Vad det gör med vår bild av västerländsk krigföring, av hjältemod, av enkelt utbytbara fiender är svårt att säga – amerikansk kultur är så sammanflätad med den i länder som Sverige att det ibland är svårt att se var de slutar och vi börjar. Att Top Gun: Maverick är underhållande, en bra film, gör den inte immun mot att vara ett propagandaverktyg.