Som förstagångsbevakare av en moderatstämma blev jag, trots att jag borde veta bättre, förvånad över hur moderata moderaterna ändå ser ut nu för tiden. På den moderata byggnadskyrkogården Friends Arena, fanns både pärlhalsband, vattenkammat hår och en portfölj i varje ungmoderats hand. Trots att många medlemmarna fortfarande ser ut som gamla moderater är man nu ett parti som anpassat sig i den tid vi lever i. Delar av vänstern vill ofta påminna om att alla de rättigheter Moderaterna nu säger sig vilja bevara, har de en gång varit emot. Tillexempel rösträtt, arbetsrätt och A-kassa. Det är sant och tål därför att upprepas någon gång ibland. Men Moderaterna är också ett helt annat parti idag, och ska därför bedömas på dagens meriter. Som ju måste anses vara tillräckligt usla när massarbetslöshet råder, trångboddheten ökar och när de en gång trygga trygghetssystemen är näst intill oigenkännliga.
När Den Store Ledaren, Fredrik Reinfeldt, höll sitt avskedstal, tog han upp detta med sina usla meriter, men med helt andra ord naturligtvis. Hans tal, som följde det vanliga mönstret, innehöll en filosofisk och flummig inledning, en rant om att alla ska arbeta och inte kort efter det kom de sedvanliga harangerna om hur bra Sverige är efter 8 år av Alliansstyre. Men talet handlade också om hur Moderaterna nu inte får titta tillbaka, inte börja tjata om hur ”bra vi va 1997”. Kanske var det ett förtäckt åthutande åt de gamla moderater, som under de kaosigaste veckorna i svensk politik, vädrat morgonluft och velat återgå till gamla kärnvärden som restriktiv migrationspolitk, LAS-hackande och försvagad arbetsrätt. Trots det avslutades epoken Reinfeldt med tårar som trillade ner på välsminkade kinder och applåder som skulle kunna mätas på Kinas kommunistparti-skalan.
Jag inbillade mig att applåderna inte var lika långa eller hjärtliga när Anna Kinberg Batra valdes av en enig stämma. Linjetalet som följde sa en del om henne som ledare, och det är väl det installationstal ska göra. Astrid Lindgren fick illustrera skattesänkarlinjen, skidåkaren Charlotte Kalla fick illustrera att alla kan bli det de vill och hamburgerkedjan Clock fick ge en bild av hur dåligt det var på 70-talet när Kinberg-Batra växte upp. Hon är inte en talare det slår gnistor om. Än.
Det var naturligtvis positivt att det i talet inte öppnades några dörrar åt SD-hållet och att hon i alla fall i ord erkände att det finns strukturella orättvisor mellan män och kvinnor. Men talet och den förmodade politiska inriktningen under Anna Kinberg Batras partiledarskap ska väl bedömas på de faktiska politiska förslag som presenterades. De var tre.
Enfrågepartiet Moderaterna förnekar sig inte. Naturligtvis föreslogs en skattesänkning allra först i Kinberg Batras linjetal. Moderaterna har identifierat ett problem. Fler och fler blir allt äldre och slutar jobba lite för tidigt för att kassan ska kunna gå ihop. I alla fall nu när skatterna har sänkts med 130 miljarder. På detta problem finns det bara ett svar i Moderaternas bok - att ytterligare sänka skatten. Förslaget går ut på att sänka åldersgränsen för det ”förstärkta jobbskatteavdraget” till 64 år. Att använda skattesänkningar som morot för att få fler att jobba längre är kanske inte rakt av dåligt. Men med tanke på hur statskassan ser ut idag och att man inte ens har provat något annat. Ett tips är att undersöka om detta med arbetstidsförkortning kan funka som en bättre morot.
Det andra förslaget är ett hån. Från att i regeringsställning ha skurit ner på resurserna till den kommunala vuxenutbildningen så att det i många kommuner finns alldeles för få platser på ett alldeles för stort antal behövande, så säger man sig nu vilja satsa på komvux. Moderaterna vill nu att alla vuxna ska ha möjlighet att läsa på komvux. I grunden ett bra förslag och något som den nya regeringen säkert kommer hålla med om. Men hånet i att krossa något så fullständigt som Alliansen gjort med komvux, för att sedan hävda att man vill att samma ruin ska bli bättre, det är sannerligen politik i de moderata tidevarvet det.
Det sista förslaget är inte ens nytt. Att Moderaterna vill gå med i NATO har vi ju vetat cirka jämt. Men nu tar de verkligen i med hårdhandskarna. Anna Kinberg Batra krävde i sitt tal en utredning om NATO. I högerns verklighetsbeskrivning är den enda lösningen på alla säkerhetspolitiska orosmoment alltid NATO. Det är tråkigt att det största oppositionspartiet inte har mer att komma med i ett läge där det på riktigt hade varit intressant att diskutera vilken säkerhets- och försvarspolitik som Sverige behöver.
Så det som linjetalet sa om Anna Kinberg Batras tid som partiledare var kanske inte så mycket. Efter att de Nya Moderaternas pappor, Reinfeldt och Borg nu lämnat politiken och partiet åt sitt öde, så infinner sig identitetskrisen. Men Moderaterna är definitivt inte uträknade. Anna Kinberg Batra, är den som kan bygga det starkaste förtroendet bland de borgerliga leden. Hon är ny, hon är inte lika extrem som Lööf, hon är inte gammal och hon är inte Jan Björklund. Det är uppenbart ett vinnande koncept. Reinfeldts skor är stora att fylla, men hon är nog den enda som kan göra det. Förhoppningsvis kommer det betyda att i alla fall ett parti i oppositionen kommer att kunna föra vettiga samtal och debatter som håller något högre nivå än tidigare. Om det vill sig väl så kan förhoppningsvis regeringen bara bli bättre av ett sådant, lite mer moget motstånd.
