Det är befriande med en roman som befolkas av vanliga människor med vanliga liv. De går till jobbet varje dag, de bekymrar sig för ekonomin – kommer pengarna att räcka tills det är dags för löning, de hämtar sina barn på dagis – om de inte vabbar förstås, och de bor i ett radhusområde som är varken fint eller dras med dåligt rykte.
Frapperande nog är dessa människors liv fyllt av spännande händelser, och de själva har ett rikt inre liv. Annars brukar världslitteraturen vimla av gestaltning av ”universella problem” som företräds av någon konsult på tjänsteresa på Hawaii, eller möjligen en yngling bortom alla socioekonomiska futtigheter som grubblar över livets mening på ett ruffigt hotell i Marrakech.
Nej, här har vi att göra med verkliga människor med verkliga liv och synnerligen verkliga problem. Det finns få som kan skildra det bättre än David Ericsson, lastbilschaufför och författare, som fick LO:s kulturpris förra året.
Vi introduceras i lastbilsförarnas hårda men färgstarka tillvaro, får följa med ut på vägarna i de över 20 meter långa ekipagen, där man arbetar och bor på ett litet utrymme i hytten. Det är lastning och lossning både på nära håll och långväga i utlandet. Det är utdragen väntan på färjor, irritation på trafikstockningar, korkade privatbilister på Autobahnen, och griniga myndighetspersoner. Det är en osäker luffartillvaro där man inte vet från den ena dagen till den andra var man kommer att befinna sig, och inte ens om man har något jobb att gå till. Jargongen är rå men hjärtlig, kamratskapen fin, men det finns också mycket oro för illojal konkurrens från chaufförer från fattigare länder. Det är längtan hem, som många dövar med alkohol och besök hos prostituerade, det är glädjen att återse de sina.
David Ericsson skriver mästerligt om allt detta. Jag tänker under läsningen att det här är ett slags ”landsvägens poesi”, eller ”vägarnas blues”. Författaren missar dessutom sällan ett tillfälle att dra en långtradarskröna, de är många, och de är bra!
Det är därför förvånande och samtidigt förödande att David i sin tredje roman Svart marmor inte vågar lita på sitt stoff utan drar in huvudpersonen Jack i en konspiration som skruvas några varv för mycket, och som har en sannolikhet som ligger farligt nära James Bond-nivå.
Jacks starka klasskänsla kan knappast undgå läsaren. Hans aversion till medelklassen lyser genom, och han är milt utryckt skeptisk till det umgänge som hans fru som arbetar som socialsekreterare har. Och för att tala om att det pågår skumma saker ostraffat i samhällets topp behöver man väl inte dra igång en seg och utdragen komplott bland hemliga orden och dessutom ännu hemligare utbrytargrupper från dessa? Inte heller skriva det på näsan på läsaren i stort sett från sidan ett till det i sanning bittra slutet. Den soppa som Ericsson kokar ihop ”slår det mesta”, med hans egna ord.
Det är synd, för den realistiska arbetarskildringen är verkligen förstklassig. Det hade kunnat bli en fantastisk historia om en komplicerad själ som slits av sin kärlek till två olika kvinnor. Nu skyms istället sikten av allt bråte med hemliga tecken, underjordiska rum, allvetande stormästare, avancerad teknik och tuffa maffiagrabbar – ryssar så klart.
Jag hoppas att författaren förmår att komma upp ur det litterära dike där hans obestridliga talang för tillfället har vält. Hit the road Jack!
