I Danderyd, en välmående Stockholmskommun, har 81,3 procent av 24-åringarna påbörjat högskolestudier. I Ljusnarsberg, Örebro var motsvarande siffra 16,0 procent. Det visar nya siffror från Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Det intressanta med dessa två kommuner är att medellivslängden i Sverige är absolut högst i just Danderyd där män lever till i snitt 83 år. I Ljusnarsberg är medellivslängden 74 år, och därmed lägst i landet. Ett skrämmande samband mellan livslängd och utbildning.
Vi vet att livet är längre för dem med högre utbildning och de vars föräldrar är högutbildade. Livslängden verkar gå i arv, precis som utbildningstraditionen. Det syns i statistiken som på ett hjärtslitande sätt visar klassamhället i siffror. Varför har vi inte kommit längre? Det går inte att bara skylla på tidigare borgerliga regeringen, men de bär en stor skuld. Genom en skattepolitik som gynnat de rika och en avveckling av Komvux – många vuxnas sista chans att få läsa vidare efter gymnasiet – så visade högern vilka som inte var värda att satsas på. Man slog även hårt mot gymnasiets yrkesutbildningar. Nu skulle de inte längre leda till högskolebehörighet. Det vill regeringen och Vänsterpartiet göra något åt.
Sedan beslutet att ta bort högskolebehörigheten har färre sökt sig till yrkesutbildningar. Samtidigt behövs många fler på arbetsmarknaden med de yrkeskunskaper som programmen erbjuder. Men eleverna ska också ha möjlighet att vidareutbilda sig, i stället för att fastna i konsekvenserna av ett beslut de fattat som femtonåringar. För Anna Ekström, socialdemokratisk gymnasie- och kunskapslyftsminister, var det här en fråga hon tog tag i mycket snart efter att hon tillträdde.
Det som framförallt behövs är det som idag verkar omöjligt – att ge unga framtidshopp
Det är en viktig fråga, men när det handlar om drygt tio års skillnad i livslängd så behöver mer göras än att reformera gymnasieskolan. Den här regeringen har försökt visa att de står på landsbygdens sida. De gjorde ett stort nummer av att flytta myndigheter utanför Stockholm. Men oavsett om det är ett bra eller dåligt beslut, så är det inte landsbygdspolitik i alla fall. Inte medan satsningar på infrastruktur har uteblivit och välfärden går på knäna i glesbygden.
Att göra fler unga behöriga till högre utbildning är bra. Men det behövs även en bostadspolitik som gör att människor kan söka sig till universitetsstäder och samtidigt slippa ruineras av andrahandshyrorna. Det behövs en inkluderande högskola som arbetar för att alla ska känna sig välkomna, även de som inte kommer från studievana hem. Det som framförallt behövs är det som i dag verkar omöjligt – att ge unga framtidshopp i stället för det mörker som består av osäkra anställningar, en dysfunktionell arbetsförmedling och ett liv där vissa redan vid födseln beräknas leva tio år kortare än deras mer välbärgade landsmän. Det är ingen omöjlighet, men för det krävs ett politiskt projekt vars främsta mål är att utjämna klasskillnaderna. Ett projekt som både kan tända hoppet hos unga och tända ilskan och viljan hos de som förlorat mest på en högerpolitik som fortfarande förföljer oss. Oavsett om den varit förklädd i blått eller rött.
