”Marxister har förutspått 13 av de tre senaste kriserna”, lyder skämtet. Det är mer än träffande. Enligt vissa marxister är inte bara kapitalismen ständigt på väg att rasa ihop, arbetarklassens uppror är nära förestående.
I normala fall är det varken sant eller speciellt upplyftande att höra. Men i det som sker i många av Europas länder nu är tecken på att det politiska klimatet i vår världsdel håller på att ändras. Förändringen har skett stegvis.
När de vanligtvis timida islänningarna började demonstrera i januari 2009 och därefter kastade ut sin högerregering togs det som ett enskilt fall i ett land som satt sig på ruinens brant genom egen förskyllan.
Ett år senare, i februari 2010 blockerades Madrid och Aten i demonstrationer samtidigt som facken inom den offentliga sektorn i Portugal gick ut i generalstrejk. Skrämda politiker talade nu om att protesterna hade blivit så vitt spridda att det hotade utlösa politisk kris.
Nu är den tredje vågen av protester här. I Storbritannien och Irland demonstrerar nu studenterna på gatorna mot höjningar av universitetsavgifterna och hotet mot hela den offentliga sektorn.
Det som en gång varit enskilda övergående kriser och protester har vuxit till vad som allt mer liknar en ny politisk situation. Ett kraftfullt missnöje både märks både i fackliga protester, studentdemonstrationer och, i östra Europa, de högerextrema partiernas framgångar.
Sverige är ett av de få länder i Europa där vi ännu inte känner av förändringen. Här hemma har istället många förvånats av det faktum att den största ekonomiska krisen på årtionden, orsakad av en nyliberal politik, resulterat i valsegrar för högerregeringar.
Om man ser förflyttningar på höger-vänsterskalan som längre konjunkturer har vänsteruppsving i vår närhistoria inte varit förknippade med ekonomisk kris. Sextiotalets radikalisering började tvärtom under högkonjunktur och fick inte någon ytterligare hjälp när oljekrisen satte in. Det som kom efter 1970-talets utdragna ekonomiska kriser var istället Thatcher och nyliberalismen.
Mönstret kommer av att vänstern och högern, som ibland uppfattas som likvärdiga krafter i styrka och funktion, närmast är motsatsen vad gäller bådadera. Vänstern har hela tiden befunnit sig inom det kapitalistiska systemet, och beroende av dess stabilitet. Vänstern har kunnat göra sig gällande när det funnits ”pengar över” till reformer och när hög sysselsättning gjort att folk kan ställa högre krav på sin arbetsplats. Det återspeglas också i hur människor sett på vänstern under denna period: som godhjärtade människor med idéer om hur samhällets rikedomar skall fördelas (periodvis en helt riktig analys). Kapitalet och högern, däremot har setts som, och uppträtt som garanten för att rikedomar fortsätter skapas. Åtgärderna som föreslagits har varit smärtsamma – för minoriteter har de inneburit katastrof – men löftet att det snart finns en ny högkonjunktur har gett åtstramningspolitiken en karaktär av tillfällig bantning.
Det har kort sagt varit normalt att högern stärks i tider av kris. Men det finns en gräns för detta mönster. Vad händer när kapitalets lösningar inte längre ser ut att leda till återhämtning efter en kort period av försakelser, utan en politik som pekar mot årtionden av skuldsättning? Vad händer när de som förorsakade krisen aldrig bestraffas utan fortsätter tjäna miljarder, medan folk som redan dragit åt svångremmen i åratal får betala deras räddning?
Något liknande det som hände i Latinamerika efter årtionden av IMF-politik, kanske? Eller något liknande det som följde på liberalismens fiasko i Ryssland? Inget europeiskt i alla fall. Förutom att det just nu ser ut att bli vardag i Europa.
