Jan Myrdal är död. När Flammans chefredaktör ber mig skriva en runa tvekar jag först. Ber om betänketid. Börjar tänka i banor om hur detta kan skada mig och framtida uppdrag. Det är typiskt, sådant var hans radiefält. Att kalla honom kontroversiell är för lite. Omöjlig är ett bättre ord. Och som han älskade att vara det. När det hettade till levde han upp och som redaktör upplevde jag det som att han närmast blev gladare ju hårdare angreppen blev. Jag beslutar mig för att hedra den sidan hos honom genom att skriva runan.
Under cirka 50 år var Jan Myrdal involverad i gemensamma projekt med sin livskamrat, fotografen och konstnären Gun Kessle. Flera av hans stora projekt, som Resa i Afghanistan och Rapport från en kinesisk by, var rena samarbeten med Gun Kessle, något som han också alltid var mycket noga med att framhålla. Mer noga än de runor som hittills har publicerats har varit, där flera märkligt nog helt förbiser Gun Kessles bidrag. Tillsammans gjorde de utställningar, rapporter och artikelserier, där bild och text samspelade och där Gun Kessle hade stort inflytande även på text. Temat var alltid folkligt, med den vanliga människan i centrum.
Hur kunde han fascinera så många? Jag tror att det var hans stora kunskaper och arbetsdisciplin. Han hävdade själv att han läste två volymer om dagen och några deckare som nöjesläsning per vecka. Hans sakkunskaper var häpnadsväckande, det skulle förvåna om ens Google vet så mycket om 1800-talets politik och historia. Han var dessutom bred, på ett närmast udda sätt i vänsterkretsar: han samlade Meccano, han hade en vinspalt, han skrev om sin psykoanalys och sin sexualitet på ett sätt som få andra. Hans böcker var sprängfyllda av intressanta fakta, i stort och smått. I sina Skriftställningar skrev han nästan som en bloggare redan på 1960-talet. Små betraktelser från vardagen som han drog stora slutsatser av, ibland världspolitiska.
Politiskt var han maoist. Hans hemvist var FiB Kulturfront, en tidning som han skrev i till sin död. Han höll fast vid begreppet proletariatets diktatur livet ut och kan inte sägas ha varit demokrat i den mening de flesta idag menar med ordet. ”Bondekrig är blodiga”, var hans försvar av Pol Pot i Kambodja och om det finns inte mer i dag att säga än att det var hans ärliga uppfattning. Inte heller om massakern vid Himmelska fridens torg 1989 var han felciterad. Han försvarade den som nödvändig för Kinas överlevnad på lång sikt. Trots det var han en militant försvarare av yttrandefrihet i Sverige och Västvärlden. En paradox för de flesta, inklusive för mig, men inte för honom.
Jan Myrdal tyckte inte om ordet författare. Han använde ordet skriftställare om sig själv med förakt för skönandarna, författarna, i Svenska Akademin. Men han var en betydande författare. Hans barntrilogi var träffande, strålande och rörande. Han kunde som han själv uttryckte det ”gå in i barnet Jan” och skildra det på ett sätt som gjorde att vi kände att vi var där på plats: i Bromma, i USA, hos mormor och morfar i Sörmland och i Alvas och Gunnars närhet, den starka föräldrarelation som kom att förbli problematisk resten av deras liv. Han släppte den aldrig.
Det är naturligt att jag får frågan att skriva runan. Under det tidiga 2000-talet öppnade jag Flammans kultursidor för Jan Myrdals texter i en tid när många redan hade stängt sina spalter för honom. Det var ett kontroversiellt beslut som fick en del kritik, men dåvarande redaktionsledning menade att fri debatt inom vänstern var av högsta värde och att Myrdals texter bidrog med så mycket intressant stoff att hans konservativa hållning i HBTQ-frågor och maoism inte skulle hålla honom utanför. Vi var inspirerade av en hård yttrandefrihetslinje och arbetade i motsatsen till den i dagens mediakultur ofta använda ”cancelkulturen”.
Men till slut gick det inte längre och också Flammans spalter stängdes för honom. Som Kaj Schueler helt riktigt skriver i sin runa i Svenska Dagbladet skrev sig Jan Myrdal, ”så att säga, ut ur den offentliga debatten, han gjorde sig själv och sina åsikter obsoleta.”
Efter en artikel som vi menade inte kunde tolkas som något att än sympatiskt inställd till Marine Le Pens Front National och en publicering i högerextrema Nya Tider var måttet rågat. Vi tyckte det var en sak att diskutera frågorna öppet inom vänstern och en annan att liera sig med extremhögern. Det tycker jag fortfarande.
Jag kommer att sakna honom, trots alla konstigheter och felaktiga politiska linjer. För mig var han alltid spännande att läsa. Jag var en trogen läsare in i det sista och köpte hans sista jagroman Ett andra anstånd på min Kindle så sent som förra året. Jag blev mindre enig med honom för varje år som gick, men idén om att man måste hålla med den författare man läser brukade han själv avfärda som infantil. Nu hör jag hans lätt ropande röst mässa i mitt huvud, och ser honom framför mig, klädd som vanligt i väst, i det enorma biblioteket i Fagersta: ”Celine, till exempel, fascist javisst! Men en utmärkt romanförfattare”.