En segerdag för unga tjejer, småbrukare och arbetareFolkomröstningen om EMU och det samtidiga sammanbrottet för WTO-mötet i Cancun blev en seger för folket mot överheten.
De antinyliberala krafterna i hela Europa och världen har blivit stärkta av resultaten i Sverige och Cancun.Vilka som röstat nej eller ja och varför i folkomröstningen ger också sina tydliga besked. I listan över kommuner med störst ja-majoritet är det enbart orter som Danderyd, Vellinge, Lidingö och Nacka, idel ädel övre medelklass. Orter med arbetarklass och i glesbygden röstar nej.
Men lika tydligt är att det är kvinnornas seger. Tidigare har kvinnorna också stått på nej-sidan i folkomröstningar och tillhört förlorarna. Särskilt starkt har nej-sidan stått bland unga tjejer medan ja-sidan har stått starkast bland män i medelåldern. Det bådar gott för framtiden. Segern bärs fram av nya generationer som tar talet om jämlikhet mellan könen på allvar.
Vallokalsundersökningarna om vilka frågor som övertygade nej- och jaanhängare visar på intressanta drag. Det främsta skälet för nejröstande var demokrati. Avgörande för utgången kan ha varit att denna gång till skillnad från EU-omröstningen vann nej det ekonomiska argumentet. Ekonomi kom högre upp som motiv för nejväljarna än för jaanhängarna. Svenska folket tror inte längre på överhetens enda nyliberala väg för ekonomin.
Ja-politikernas kommentarer till utslaget visar att de vill fortsätta på samma nederlagsväg. Genomgående förklaring är att man måste bättre förklara EU-projektet bättre i framtiden. Leijonborg kritiserar socialdemokratin för bristande engagemang och skyller på Erlanders tal för neutralitet som skäl mot EU på Metallkongressen 1961. Lundgren talar om att moderaterna levererade 75 procent av sina väljare för ja medan socialdemokraterna bara levererade hälften av sina. Sämre förlorare får man leta efter.
Svenska folket vill inte ha den nedmontering av välfärdsstaten och nyliberal politik som förts i hela EU med hjälp av slutna förhandlingar och expertvälde utan direkt möjlighet att påverka eller samlat utkräva ansvar för den förda politiken.Men varför har inte det gett utslag tidigare?
För att en politik ska bli trovärdig krävs att det finns kraft bakom. Allianser måste byggas som gör en seger möjlig. Den nyliberala offensiven har pågått i Sverige sedan 1980-talet utan samlat motstånd. Alla riksdagspartier anslöt sig till de första EMU-stegen där naturresurserna gjordes fria för internationell spekulation och tvångströja sattes på budgeten. LO och LRF gick in för EU-medlemskap. Den nyliberala WTO–politiken har kunnat ha Sverige som en av sina främsta tillskyndare utan nämnvärt motstånd ens hos miljöpartiet eller vänsterpartiet.
Den här gången bröts dock den svenska nyliberala samförståndsandan.
Handels och Transport gick tydligt ut mot EMU, entusiasmen för EMU bland LO–förbunden begränsades till de övre skikten i organisationshierarkin. LRF blev på liknande sätt neutraliserat, ledningen var för men bönderna var till helt övervägande delen emot och småbrukarorganisationer som Sveriges småbrukare och NordBruk kunde nå ut och stärka sin ställning med sin kritik av EMU. Men en annan orsak till segern är också att nyliberala och andra krafter inom borgerligheten önskade sig ett nej.
Uppgiften nu blir att bygga vidare på segern genom allianser i Sverige, Europa och globalt mot nyliberalismen. Centralt i denna allians är betydelsen av klassfrågan. När avgörandet stod klart visade det sig att inte bara klassröstandet avgjorde saken utan också att organisationer som grundar sig i materiella förhållanden och särskilt klassmedvetande visade vägen. Medan globaliseringsrörelsens organisationer som ofta är medelklassdominerade valde att likt Attac undvika ta ställning i årets mest avgörande nyliberala fråga gick Handels, Transport och småbrukare i spetsen för revolten mot den nyliberala samförståndsandan. Några organisationer som Miljöförbundet Jordens Vänner och Emmaus har ställt upp för nej-sidan medan den frihetliga vänstern ofta visat sig vacklande.
Klassalliansen globalt som bär upp protesterna mot WTO är densamma. I Cancun var det småbrukarna som var de flesta deltagarna i protesterna och jordbruksfrågan som förhandlingarna bröt samman kring.Det är ingen tillfällighet att det är materiella förhållanden som jordbruket som globalt visar på nyliberalismens begränsningar. Miljöfrågorna kan inte som många trott lösas genom handel med utsläppsrättigheter, företagsansvar och ekologisk märkning av produkter. Nu när överhetens förtrollning kring det nyliberala samförståndet brutits i Sverige kan vi komma vidare.
Det kan dock inte ske om vi har illusioner. Sverige för, som antinyliberala EMU anhängare påpekat, en mer nyliberal politik än de flesta andra länder, senast manifesterat i pensionsreformen.
Riksdagspartierna har i hög grad förskansat sig i priviligierade positioner där de har lite kontakt med folklig kamp och alltmer bygger sin makt på statligt stöd för sina medialobbyister. Det är genom att göra de antinyliberala och globala frågorna tydliga i vardagen som Attac gjort i Göteborg med aktionen mot privatiseringar som kampen kan föras vidare. Kampen mot repressionen av folkrörelser och rättsövergreppen efter Göteborg måste nu också tas upp på dagordningen. Allianser mot nyliberalismen har redan börjat byggas genom nätverk under EU-ordförandeskapet och stora samlingar som Socialistiskt Forum och Social Forum i alla delar av landet.
En samtidighet i kampen börjar växa fram där svenska folkrörelser nu behöver delta mer internationellt. I centrum för detta alliansbygge bör finnas en kamp för att gemensamt ta ansvar för hälsa, utbildning, matsäkerhet och vatten. Nyliberalismens säkerhetsstat och krig måste bekämpas. Miljöengagemanget måste förenas med arbetares, bönders, kvinnors och den solidariskt sinnade medelklassens intresse av alternativ till storföretagens kommersialisering av natur och samhälle.