Den undersökning, som Flamman skriver om på torsdag, är en opinionsbomb. Mycket tid kommer att ägnas åt att försöka tysta ned resultatet, vifta bort slutsatserna och undgå att låta debatten påverkas. Men undersökningen kan mycket väl påverka politiken ända fram till valet 2010.
Det är nämligen så, att det svenska folket tydligt vill se en kraftfullare skattefinansierad välfärd i Sverige – och det går rakt emot vad regeringen, arbetsgivarna i kommun och landsting och stora delar av politikerkåren vill.
Det rör sig inte om någon struntfråga. Välfärdsfrågorna tillhör de mest centrala för invånarna i Sverige. Det bekräftas i varenda valundersökning och opinionsundersökning som gjorts.
Vad SKL-undersökningen visar är helt enkelt att medborgarnas önskemål inte får genomslag i den politiska debatten eller i besluten. Att det svenska folket vill stärka välfärden med högre skatt diskuteras inte i DN Debatt, SVT:s Agenda eller i SR:s Studio Ett. Behovet att stärka sjukvård och skola med skattepengar har inte överhuvudtaget stått på den politiska dagordningen. Det är ett underbetyg till demokratin i Sverige.
Ser man på debatten är det helt andra föreställningar som finns där: välfärden hotas av en åldrande befolkning – lösningen är privatiseringar, prioriteringar och försäkringslösningar. Att folk skulle acceptera högre skatter är närmast helt otänkbart i den offentliga diskussionen. Ofta påstår högerdebattörer tvärtom helt sonika att folk kräver sänkt skatt. När det inte biter, kommer resonemang om att höga skatter är omöjligt på grund av internationell skattekonkurrens, marginalskatter, incitament för att arbeta.
Sanningen är att ett aggressivt och skickligt propagandaarbete från höger har kunnat täcka över befolkningens åsikter. Man förleds lätt att tro att den svenska högern är högljudd på grund av att den har befolkningens stöd. I de allra flesta frågor förhåller det sig precis tvärtom. Högern måste vara högljudd just därför att den INTE alls har något stöd hos befolkningen. Organisationer som Skattebetalarnas förening, Timbro, Svenskt näringsliv och Villaägarna har drivit flera påkostade kampanjer för att sänka skatterna i Sverige. Få har stått emot dem. Socialdemokraterna har inte vågat. Miljöpartiet har vikt sig. Resultatet blev, när det var som mest extremt, att samhällsdebatten var så högervriden att det inte fanns ett enda parti i riksdagen vågade lyfta andra perspektiv. Även vänsterpartiet, då Johan Lönnroth och Lars Bäckström var ansvariga för den ekonomiska politiken, ansåg att det var omöjligt att höja skatterna. Och när väl den inställningen bröts 2005 gav det upphov till partiets största interna konflikt sedan 1977. Precis så känsligt har det varit att hävda att vi har råd med välfärd och att vi skall finansiera den tillsammans.
Högervridningen av politiken har resulterat i att det finns en stor skillnad mellan vad folk i allmänhet, och landets styrande vill. Det bekräftar den unika undersökning som Ordfront magasin gjorde för nästan tio år sedan, ”Klyftan” (nr 1/1999). Här särredovisades inställningen till välfärdsfrågor mellan befolkningen i snitt och den mediala och politiska eliten. Och resultatet var tydligt: Folk i allmänhet är mycket mer positiva till en stark välfärdsstat än de som styr landet och de som skriver om landet.
Vad landets makthavare siktar på för att lösa ”välfärdens finansieringsproblem” är avgifter och försäkringslösningar. I klarspråk betyder det att de möjligheter till utjämning som finns i skattesystemet försvinner, när det gäller allt utöver basservice – istället får medborgarna ut lika mycket som de betalar in. Välbeställda människor får mer vård, äldreomsorg och skola eftersom de betalar mer. Det betyder INTE att någon av tjänsterna kommer bli billigare, att problemet med en åldrande befolkning försvinner, utan enbart att det inte kommer bli lika för alla. Som Maria Rankka vackert utttryckt det på måndagens SKL-seminarium:
– Vi har levt så olika liv att det också kommer avspegla sig i hur vi vill leva när vi är äldre.
En del kommer kräva sushi på långvården, förklarade Rankka. Andra kommer inte att kunna kräva det.
Vad landets makthavare siktar på är alltså ungefär det som högern i Sverige föreslagit under lång tid: Avskaffa jämlikheten i välfärdssystemen.
Förstår ni varför de är livrädda för att berätta det?
Aron Etzler
