För några veckor sedan skrev jag på den här platsen i tidningen att jag är övertygad om att vi måste sabotera kolgruvor för klimatet skull. Jag har inte ändrat uppfattning.
Men rädda klimatet? Det kommer vi inte att göra. Vi har faktiskt redan gjort enorm skada på det känsliga systemet, och värre kommer det att hinna bli innan vi får stopp på utvecklingen.
När jag intervjuade Grön ungdoms språkrör Hanna Lidströms beskrev hon läget så här:
Jag tror att vi kommer att överleva, men inte utan ganska mycket kaos och våld.
Jag tror dessvärre att hon har ganska rätt.
Det brukar påstås att det kinesiska tecknet för ”kris” är detsamma som för ”möjlighet”. Det stämmer tydligen inte.
Inte stämmer det heller, så vitt jag kan begripa, att det finns någon särskild visdom att hämta ur denna felaktiga faktoid.
En kris är något dåligt, och en möjlighet är något bra.
Våra kriser: klimatet, den skenande ojämlikheten och framväxande fascismen är inte möjligheter. De är dåliga.
Men vi måste hantera dem på fler sätt än motstånd. Det är bra att hänga ut nazister, att rösta för jämlikhetsreformer och att sabotera kolgruvor.
Men sen?
Den rätt nye miljöpartisten och före detta TV-meteorologen Pär Holmgren har under vintern kölhalats offentligt av alla från Nyheter Idag till Dagens Nyheters ledarsida.
Det gjordes visserligen med någon rätta. Holmgren hävdade i en intervju att en demokrati inte kunde rädda klimatet. Oavsett sanningen i det påståendet är det en ganska dum sak att säga när man aspirerar på att företräda ett demokratiskt parti i EU-parlamentet.
Men i sak har den västerländska parlamentariska demokratin faktiskt än så länge visat sig sorgligt oförmögen att ”rädda klimatet”, bekämpa ojämlikheten eller förhindra att extremhögern växer fram igen.
Det betyder kanske inte att vi ska inrätta den ”klimatur” som arga skribenter hävdade att Holmgren förespråkade. Men det betyder nog att vi behöver fundera över framtiden efter krisen.
Forskaren och historikern Walter Schiedel har hävdat att den enda kraft som orsakat någon större genomgående förbättring av den ekonomiska jämlikheten har varit misär.
Krig, död, eller allra helst: pesten.
Han nämner visserligen också stora samhällsförändrande revolutioner – men att någon sån är på gång tror jag när jag ser det.
Det betyder inte att vi ska välkomna en katastrof – vi ska göra allt vi kan för att hindra den. Men om framtiden präglas av naturkatastrofer, klimatflyktingar och sämre generell levnadsstandard måste vi också våga tänka oss ett jämlikare samhälle.
Inte för att det är en möjlighet, utan för att det är ett måste. De rika är nämligen väldigt ineffektiva. Alldeles för dyra i drift. Vi måste inte bara stoppa deras kolgruvor, utan omfördela de resurser som gör deras upphöjda situation möjlig. Ett krisande samhälle har inte råd med rikedom.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
