I går kväll avslutades en av de mest långtgående och viktiga strejkerna på många år. Tågstrejken, som startades i och med en konflikt mellan Seko och Veolia som kör Öresundstågen, avslutades med glada miner från Seko och mycket sura formuleringar från arbetsgivarorganisationen Almega. Detta betyder att tågtrafiken i Skåne kommer igång igen, Kustpilen återgår i trafik och midsommarfirare i Stockholms län kommer kunna ta sig fram med hjälp av pendeltågen, trots allt.
Kampen om historieskrivningen och vem som är vinnare och förlorare började så fort Almega meddelat sitt ja. Medan arbetsgivarna krystade fram rätt syrliga kommentarer om att stridsåtgärderna inte varit i proportion med vilka frågor som diskuterades, så ropade Seko att man vunnit en stor seger.
Framförallt så ska denna strejk bli ihågkommen för att den genom Sekos kamp flyttar fram fackets och arbetarnas positioner på arbetsmarknaden. Det var längesedan sist. Fackföreningsrörelsen har under en lång tid varit tillbakapressad genom ett konsekvent arbete av den borgerliga regeringen för att sabotera incitamenten för att organisera sig på sin arbetsplats och genom inskränkningar i arbetsrätten. Strejkens utgång visar att den utvecklingen är på väg att vända. Detta är bara början.
Sekos strejk är en seger på många olika plan. Det är i realiteten ett litet steg på rätt väg mot att bli av med överutnyttjandet av visstidsanställningar, något som påverkar både arbetarklassen och tjänstemännen. Kritikerna kommer vara få från vänster, men de finns såklart. Nej, det blev inte några handfasta överenskommelser som begränsar visstids- och deltidsanställningar i det centrala avtalet, men att göra det väldigt mycket dyrare att slentrianmässigt överutnyttja visstidsanställningar ska märkas i företagarnas fickor.
Ett annat sätt att bannlysa onödiga visstidsanställningar är genom differentierade arbetsgivaravgifter. Frågan om differentierade arbetsgivaravgifter har naturligtvis två sidor. I den bästa av världar så ska anställningsformer som arbetsgivaren får använda vara reglerade i fasta avtal. Men när cash är det enda språk arbetsgivarna talar så leder kraftigt höjda kostnader för en oönskad anställningsform till att den inte blir använd i samma utsträckning. På det viset betalar inte de arbetande kropparna ensamt för flexibiliteten – det gör arbetsgivarna.
Strejken har också fått ett så bra resultat för att stödet för strejken har varit väldigt stort. Förståelsen för hur det är att leva i deltids- och visstidsträsket är utbrett långt in i tjänstemannaleden, det gör att stödet är massivt.
Att Folkpartiet gick ut och föreslog inskränkningar i strejkrätten och sympatiåtgärder i synnerhet, kan ha bidragit till att väldigt många fackförbund varslade om just sympatiåtgärder för att understödja Sekos krav. Så många som 12 andra LO-förbund har varslat om sympatiåtgärder och därmed bidragit till det stora stödet. Elektrikerna, Hotell- och restaurangfacket, Fastighetsanställdas Förbund, IF Metall, GS, Kommunal, Målarförbundet, Livs, Transport, Pappers, Byggnads och Handels – att stå axel mot axel med Seko var för dem en självklarhet. Sympatiåtgärderna har ingjutit mod i fackligt aktiva runt om i hela fackföreningsrörelsen. Veolia var bara början. För rörelsen gäller det nu att fortsätta konstatera att detta är en seger – och i handling visa att vi går mot mer stridbara tider.
FOTNOT: I en tidigare version framgick det inte tydligt vad som gäller i dag kring arbetsgivaravgifter. Vi har uppdaterat texten.
