Owe Österman har återupptäckt Georg Uhlin, en länge bortglömd arbetarförfattare som förtjänar att bli läst på nytt.
En häftad, sliten bok, köpt på Myrorna för en femma, har öppnat mina ögon för Georg Uhlin. Han föddes 1909 i en sågverksby i Ådalen och dog 1992, 83 år gammal. Då hade han, efter sin pensionering och ett intensivt verksamt liv som sjöman och facklig förkämpe, givit ut tre böcker och skrivit tre skådespel. Georg Uhlin är – vill jag hävda – en obegripligt förbisedd arbetarförfattare.
Jag läser fyndet från Myrorna, novellsamlingen Resor till dödens kust, utgiven 1979, och känner ilningarna komma: En ”ny” Ove Allansson. Ännu en sjöfolkets förkämpe, med eget språk och egen ton. Efter att ha läst novellsamlingen Helvetesskeppet, som kom ut 1975, och romanen Dessa mina minsta små, från 1978, är jag bergfast övertygad om Georg Uhlins storhet som arbetarförfattare.
I novellsamlingarna skriver han om sjömännens ohyggliga slit i det tidiga seklets uttjänta segelskutor. Han skildrar det klassamhälle som rådde ombord i 1920- och 30-talens båtar. Han berättar om befälens övergrepp på manskapet, om trångboddheten i unkna, tuberkulosförande skansar. Uppenbarligen fanns mycket av det onda kvar i ång- och dieselfartyg ända in i andra världskrigets tidevarv.
Titelnovellen i Resor till dödens kust är en skildring om sjömännens helvete under brinnande krig. Tvåtusentonnaren s/s Slagö går i konvoj längs Hollands kust med malm – mat till Hitlers krigsmaskin. Georg Uhlins alter ego Jan Brodde och dennes kamrater överlever mirakulöst. Andra båtar, sämre lottade av krigets nyckfulla fru Fortuna, går under med man och allt.
Med sjömännens under dödsfara intjänta krigsriskersättningar var det, sett med statens snikna ögon, så vist ordnat att pengarna sattes in på spärrade så kallade KX-konton till vilket skattemyndigheten hade tillträde. Resultatet blev att svenska sjömän när de kom hem, mer eller mindre krigsskadade, inte hade några riskpengar att få ut. De var hämtade av skattmasen utan indrivningsbeslut.
”Detta grötförmynderi var en av de svartaste och mest förbannade fläckarna på svensk demokrati. Den mest utsatta gruppen inom svenskt arbetsliv ställdes helt rättslös och förvägrades rätten att disponera över egna inkomster”, skriver Georg Uhlin.
Boken Dessa mina minsta små skildrar sågverksfolkets utsatthet i sekelskiftets Ådalen, svältlöner, barackbostäder, kroppsnedslitande arbete från tidig ålder, tuberkulos, täta barnafödslar och alltför många och tidiga begravningar.
Skildringarna av livet i timmerskogen är Dan Andersson-vaccinerande, fjärran från kolarkojeromantik. Här gällde omänskligt hårt arbete från gryning till mörker. Maten, när den fanns, bestod oftast av kolbullar och det eviga amerikanska fläsket. Sovandet i rökosande, trånga, skitiga kojor stördes av mer än snarkanden och utsöndringar från svettsmutsiga kroppar. De som tvingades ligga på jordgolvet, gemensamt för djur och människor, väcktes när hästarnas urin rann på eller under dem.
Men mitt i allt elände, i båtar, baracklängor eller skogskojor, glimmar emellanåt solidariteten, kamratskapet och den försonande folkliga galghumorn som det ljusa i den mörka livsväven.
Georg Uhlins författarskap har det självupplevdas tyngd. Språket är mustigt, kryddat med färgstarka vändningar och med en hisnande dialogföring på allt mellan ångermanländska och sjömansengelska. Hans bakgrund förklarar det patos och den absoluta tilltro till fackligt engagemang som genomsyrar hans böcker.
Lars Furuland, pensionerad professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet, är den främste kännaren av svensk arbetardiktning. År 2006 gav han, tillsammans med sin efterträdare Johan Svedjedal, ut ett nästan 600-sidigt standardverk om svenska arbetardiktare och vänsterförlag – Svensk arbetarlitteratur.
Att Georg Uhlin inte nämns i verket är en miss, säger Lars Furuland utan omsvep. ”Blir det en nästa upplaga skall han självklart med.”
Per Schlingmann med flera deltar på ett mingel under en deckarfestival i Visby 2015. Foto: Karl Melander/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Det svenska näringslivets långa kamp för att tukta kulturen och nedmontera dess speciella plats i samhället har snart fullbordats. Ambitionen har varit att inordna kulturskaparna i liknande organisatoriska former som det övriga arbetslivet och inrikta kulturen mot vinstinriktad verksamhet.
Redan på 1980-talet sjösattes kampanjen ”Starta eget” med syfte att splittra de starka kulturbranschorganisationerna. Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 60-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profiten. Näringslivets stridsrop ”Starta eget” lät dock lite lockande för många. En individuell befrielse hägrade!
Just individualiseringen var också huvudavsikten för näringslivet. Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför kommersiella drivkrafter störde dem.
Tidöregeringen har fortsatt i deras spår med fortsatt minskat stöd och kraftigt höjda hyror.
Det statliga, regionala och kommunala stödet för kultur har drastiskt minskats samtidigt som kulturlokalernas hyror chockhöjts. Man ger med ena handen och tar tillbaka mångfalt.
Ett av de tydligaste exemplen för näringslivets framfart är ett årligt konvent i Eskilstuna, som går under namnet ”Folk & Kultur”. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det sjösattes för några år sedan.
Tillställningen visade sig dock redan från början bära en tydlig prägel av näringslivets kultursyn och strävan att ändra kulturbegreppets innebörd. Näringslivet vill att kulturen blir mer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i deras dokument som ”kulturella och kreativa näringar”. Deras ambitioner har inneburit och innebär en ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare. Förutom kraftigt minskade medel ska vi inordnas i deras tankesätt.
Kulturminister Parisa Liljestrand driver även hon näringslivets linje. ”Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden – nämligen företagande” har hon sagt.
Vi som skapar kulturen benämns nu som ”kunder” av våra kommuner. Kommunerna vill nu prioritera något de kallar ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor. Norrköpings kommunalråd Sofia Jarl har helt anammat denna profitmaximeringssträvande syn då hon rekommenderar stadens symfoniorkester att spela Abba. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta till sig mer mångfacetterad kultur.
Åter till Folk & Kultur, som i år äger rum i början av februari. Här ”erbjuds” vi fria kulturskapare att köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. För poeter och musiker finns en liten scen för max 20 personer som upplåts för att få uppträda gratis. Man får vara glad att man alls får synas. Gratisarbetar gör däremot inte de personer som engagerats som moderatorer under konventet. En av dem var Per Schlingmann, före detta moderat PR-man.
Huvudprogrammen på konventet domineras av byråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som diskuterar nyttan med kulturen, oftast utan inblandning av kulturskapare.. En av de mest hajpade tillställningarna för ett par år sedan var ett halvdussin storföretagsledare som fick resonera kring på vilket sätt kulturen kunde användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till diskussionen.
I år har näringslivets styrande roll för konventet i Eskilstuna lyfts fram än mer. Folkrörelse-Sverige och kulturskaparnas organisationer ges ingen plattform. Nästa år kan nog ordet ”Folk” plockas bort från rubriken. Eller varför inte kalla det ”Byråkrater och Business”?
Jonas Algers: Svensk sparhets sänker omställningen
Kina ligger långt framför Europa i omställningen. Här en solpark utanför byn Donggou i norra Kina. Foto: Ng Han Guan/AP/TT.
Trots vår gröna självbild och vårt röda arv har Sverige blivit en av Europas främsta bromsklossar i omställningen. Och medan vi vägrar släppa taget om den fria marknadens dogmer springer Kina om oss.
En av de mest anspända luncher jag haft i mitt liv hade jag med en senior tjänsteman på en stor västerländsk ekonomisk samarbetsorganisation. Eftersom han hade hört att jag var från ett nordiskt grannland ville han gärna ta en lunch med mig – det är så få av oss skandinaver här! Ett utmärkt tillfälle för mig att få ta temperaturen på de industripolitiska idéerna hos den översta policyeliten.
På hans rum kände jag mig liten. Ett ljust hörnkontor med stora fönster och brett skrivbord i teakträ. Tjänstemannen lät mig vänta på honom innan han tog på sig kavajen över den perfekt strukna skjortan med den ljusblå, lätt mönstrade slipsen och med ett diplomatiskt leende visade vägen till matsalen.
Efter en krånglig halvtimme som gått ut på att tjänstemannen testat mina kunskaper genom långa invecklade svar på mina frågor fick jag till slut ställa frågan jag väntat på: ”Var står du i frågan om industripolitik mot marknadslösningar?” Han svarade: ”I jämförelse med kollegorna här på Organisationen tillhör jag de mer marknadsorienterade – men de där hemma i Skandinavien är klart mer marknadsorienterade än mig.”
Svaret vittnade om något man sällan hör om i svensk media – nämligen att Skandinavien trots sitt socialdemokratiska arv allt mer fungerar som marknadens sista försvarare i EU. Medan allt fler västländer har insett att marknadsdogmerna inte duger för att möta vare sig klimatkrisen, Kinas ekonomiska dominans eller en växande populism i kölvattnet av avindustrialiseringen, ställer sig de nordiska länderna i vägen för nödvändiga förändringar.
Särskilt Kinas snabba utveckling av en grön industri har ruskat om Europas politiker. IEA räknar nu med att Kina i 2035 kommer att exportera grön teknologi till ett värde motsvarande all export av olja från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, samtidigt som landet skär ned 70 procent på importen av fossil energi. Tidningen Financial Times skriver under julen att elbilsförsäljningen i Kina väntas nå över 50 procent i 2025 – tio år före de egna målen och långt före flera västländer, inklusive Sverige.
Men en mer aktiv industripolitik måste antingen bedrivas genom EU centralt eller genom att medlemsstaterna själva gör jobbet. Problemet är att Sverige och ett fåtal andra länder varken vill ha det ena eller det andra, och dessutom agerar som en bromskloss för resten av Europa.
Med tanke på de potentiellt stora konsekvenserna för Sverige är det märkligt tyst i debatten om hur omställningen ska genomföras.
I många år har Sverige tillsammans med Danmark utgjort de största motståndarna mot att bland annat reformera EU:s statsstödsregler och att låta unionen låna för att investera. När nio medlemsstater i ett öppet brev till EU-kommissionen argumenterade mot att öppna upp för mer statligt stöd så var det Ebba Busch som stod bakom initiativet. Och det var Sverige under ledning av Stefan Löfven som tillsammans med bara Danmark, Nederländerna och Österrike utgjorde ”Sparligan” som förhandlade ned EU:s coronafond i 2020 och EU-bidragen efter Brexit. Sverige har också varit motståndare mot att ändra EU:s statsstödsregler för att möta det amerikanska klimatpaketet IRA.
Argumentationen i Sverige utgår från två i sig rimliga premisser. Å ena sidan handla den om att man inte vill ge mer makt åt Bryssel, vilket är förståeligt. Demokratin fungerar sällan bra på för stora avstånd mellan politiker och folket. Å andra sidan vill man heller inte tillåta länderna att ha en egen industripolitik, eftersom stora länder som Tyskland och Frankrike då skulle kunna köra över småländer som Sverige – också det förståeligt.
Problemet är att denna position gör hela kontinenten handlingsförlamad. Det förstår också allt fler inom EU-samarbetet. Den tidigare europeiska centralbankschefen Mario Draghi skrev i sin stora rapport om EU:s konkurrenskraft att unionens investeringar varit allt för låga allt för länge, och måste upp med motsvarande 4,7 procent av BNP. Något som är omöjligt för EU att nå med en budget som Sparligan begränsade till en procent. Att å andra sidan låta medlemsstaterna själva driva industripolitik som kan mäta sig med USA och Kina verkar osannolikt, eftersom medlemsstaterna var för sig är för små.
Det är därför som Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen i sitt nyårstal varslat om en stor omläggning av den danska EU-politiken där man hoppar av Sparligan. ”När jag lägger samman alla utgifter framför mig, så ser jag att det inte går att finansiera inom den rådande ekonomiska regimen” sade Fredriksen till dansk media. ”Jag har gjort upp med mig själv. Som Danmarks statsminister kommer jag aldrig att föreslå något som försvagar Danmark och Europa.”
Med tanke på de potentiellt stora konsekvenserna för Sverige är det märkligt tyst i debatten om hur omställningen ska genomföras: mer industripolitik på EU-nivå med mer makt till EU? Eller friare händer för länderna att utforma sin egen industripolitik – med risken att de stora länderna kör över de mindre? Eller ska vi helt enkelt fortsätta på den inslagna vägen, som förbjuder statsstöd och större lån, och hålla tummarna?
I EU-valrörelsen mumlade IF Metall och LO-förbundens gemensamma EU-kandidat Johan Danielsson om ”långsiktiga spelregler” och gemensamma regler för statsstöd. Men vill man då att EU ska få större resurser till en gemensam industripolitik? Oklart.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ville tvärtom ge länderna fria händer till sin egen industripolitik. Men hur ska man då se till att mindre medlemsstater och länder med högre statsskuld än EU-samarbetet tillåter ska ha råd med en industripolitik som kan mäta sig med USA och Kina?
Inte heller de gröna partierna är eniga. Centerns Emma Wiesner talade i valrörelsen om att öka EU-budgeten, men då av försvarspolitiska skäl. Miljöpartiets Jakop Dalunde var tidigare aktiv i frågan om en grön industripolitik, men det är svårt att hitta någon information om vad Miljöpartiet i dag tycker i ödesfrågan.
Än så länge går industriomställningen bra i Sverige. Genom billig el är vi fortfarande ett attraktivt land för industriinvesteringar i jämförelse med övriga EU. Men om unionen fortsätter vara bakbundet, medan omvärlden blir allt mer ambitiös i omställningen, kommer det till slut att märkas även här, i takt med att den europeiska fossilindustrin fortsätter läggas ned medan de gröna alternativen förläggs i Kina och USA.
Att vi inte ens törs diskutera frågan är svårt att förstå, när hela Europa väntar på att vi ska bestämma oss.
En brandman strider mot löpelden i grannskapet Pacific Palisades i Los Angeles, den 7 januari. Foto: Ethan Swope/AP/TT.
Kristoffer Viita skriver hem till Sverige från infernot i Los Angeles.
”Molnen brann och solen blödde. En våldsam vind visslade längs med boulevarden. De säger att Kalifornien inte har några årstider men torkan, klimatförändringarna, vad det nu var, hade gjort varje årstid till ’fire season’. Den här kvällen hade rökpartiklarna från de ständiga bränderna svept in hela Los Angeles i röda skuggor”.
Så börjar min romanDemon time som kom ut i oktober 2023. Januari 2025 har fiktionen bytts ut mot en ännu mer skrämmande verklighet. Bränderna i och runt omkring Los Angeles är en av de största naturkatastroferna som någonsin drabbat Kalifornien.
Jag och min flickvän sitter på helspänn i Koreatown och följer nyheterna. Väderkartan visar hur bränderna omringar oss. Området som inte färgats rött (för eldvarning) ser ut att krympa för varje dag.
Alla i Los Angeles känner någon som förlorat allt i bränderna och en stämning av uppgivenhet och oro ligger över staden. Samtidigt andas alla in den plastiga kemikalieröken som täckt himlen i nästan en vecka. Vi besökte en släkting på västra sidan i helgen och märkte att det regnade aska över oss. Branden hade spridit sig och kommit närmare Brentwood och motorvägen 405.
Brandmannen Mike Alvarez blickar ut över solnedgången den 12 januari 2025. Foto: Scott Strazzante/San Francisco Chronicle via AP
När jag skrev om det Los Angeles som varit min hemstad de senaste sju åren visste jag att det som händer nu var oundvikligt. Det gjorde också författaren Octavia E. Butler som 1993 skrev science fiction-romanen Liknelsen om sådden, som utspelar sig i ett Los Angeles 2024. En högerdemagog precis blivit vald till president, vilda bränder härjar och klassklyftorna har drivit fram en svår apati.
Jag och många med mig hade nästan vant oss vid skogsbränderna vid det här laget. Ändå var det svårt att inte bli överväldigad när infernot slog till. Det tog bara några korta timmar för Santa Ana-vindarna att sätta eld på halva Pacific Palisades och sprida sig vidare till Malibu och Santa Monica. Några dygn senare var förstörelsen rent apokalyptisk, med flera nya bränder.
Klassklyftorna är ändå kusligt närvarande: Hundratals av brandkårens styrka är fångar från Kaliforniens fängelser som slåss mot elden för löjligt låga löner.
Till och med Hollywood Hills, bara någon kilometer från Walk of fame, stod i brand under en period.
På en knapp vecka har tusentals hem har brunnit ned, hundratusentals har evakuerats och över ett dussin personer har dött. Siffrorna ökar varje dag. Det pågår plundring av övergivna hus, bedrägerier av utsatta och rykten går – som kan vara sanna eller inte – om att det startas nya bränder av mordbrännare och/eller psykiskt sjuka.
Samtidigt är det rörande hur många av Los Angeles invånare samlas för att hjälpa varandra under en svår period. L.A. är en plats som alltid beskylls för ytlighet och egoism, men det är inte vad jag ser på gatorna eller när jag pratar med folk. Alla uppmanar och hjälper varandra att hitta säkerhet.
Bränderna har ofrånkomligen politiserats. Någon på X spinner konspirationsteorier om pedofiltunnlar under Gettyvillan, JD Vance sprider misinformation om att vattenreservoarerna stått tomma i 15 år och Trump påstår att guvernören Gavin Newsom prioriterat att skydda en fridlyst fiskart i stället för att se till att det finns vatten i brandposterna.
Påståenden som enkelt kan faktakollas och avfärdas men lever kvar i X hatdrivna algoritmer. Ilskan mot hbtq-kultur har riktats mot Los Angeles brandkår som lovat att fokusera på mångfald.
Helgens största mediala händelse var ändå att brandchefen Kristin Crowley gjorde en ovanligt frispråkig intervju, där hon förklarade att brandkåren varit underfinansierad. Hon sade att hon bett om mer pengar, men menade att borgmästaren Karen Bass inte lyssnat på varningarna. Intervjun blev viral och kort efteråt kallade borgmästare Bass in Crowley till sitt kontor och skippade den planerade presskonferensen. Det är inte en bra look.
Katastrofer brukar annars höja amerikanska politikers status. Initialt dubbades både den före detta presidenten George W Bush och New Yorks borgmästaren Rudy Giuliani till hjältar i New York efter terrordådet den elfte september 2001.
Ruiner. Bowl Mobile Estates, ett bostadsområde med mobila hem (i folkmun kallat trailer park) är helt ödelagt. Foto: Noah Berger/AP/TT.
Så är inte fallet för Karen Bass eller guvernör Gavin Newsom, som nu klandras hårt för att inte ha varit förberedda. Newsom och Bass slingrar sig i intervjuer och kan inte ge svar på vad som gått fel. Men när vindarna blåser så hårt, och marken är så torr efter en vinter utan en droppe regn – vad hade de kunnat göra? Well, utöver att satsa mer pengar på brandkåren?
All skadeglädje och politisk smutskastning från båda håll bidrar ändå till en mild depression i allt trauma. Alla syrliga skämt och konspirationsteorier får röken att kännas tjockare och kvävande.
Vid första anblick är bränderna som en inverterad variant av orkanen Katrina 2005. Det var en naturkatastrof med översvämningar som mest drabbade de fattiga i New Orleans. Bränderna omkring Los Angeles har istället slagit mot mer välbärgade områden. Hollywoods elit, som Paris Hilton, Mandy Moore och Mel Gibson, har förlorat sina hus.
Klassklyftorna är ändå kusligt närvarande: Hundratals av brandkårens styrka är fångar från Kaliforniens fängelser som slåss mot elden för löjligt låga löner. Samtidigt försöker eliten fly sitt ansvar för det gemensamma.
”Har någon tillgång till privata brandmän för att skydda vårt hem i Pacific Palisades? Måste agera snabbt här. Alla grannars hus brinner. Kommer att betala vilket belopp som helst”, det skrev den LA-baserade fastighetstoppen Keith Wasserman på X, och möttes direkt av en stor backlash.
Liksom många storstäder kritiseras ofta Los Angeles för att riva ned sin historiska arkitektur till förmån för urbana nybyggen. Men rik eller inte, i verkligheten förtjänar förstås ingen att hamna i det här helvetet.
L.A. är en plats som alltid beskylls för ytlighet och egoism, men det är inte vad jag ser på gatorna eller när jag pratar med folk.
Många medelklassområden har också drabbats hårt av bränderna. Folk som ägt sina hus sedan 20-, 30-, och 40-talet med minnen som gått i arv i generationer. En stor del av Los Angeles säregna hippiekultur och anrika Hollywoodhistoria i Pacific Palisades, Malibu och Altadena har decimerats allvarligt. Historiska hus som tillhört stumfilmsstjärnor, new age-charmiga veganrestauranger och lokala destinationer som ett kaninmuseum har brunnit ned. Minst 30 historiska byggnader är borta för gott och även där lär siffrorna stiga.
200 personer förlorade dessutom sina hem i en park för husbilar i anslutning till Pacific Palisades.
I mars 2024 bestämde försäkringsbolaget State Farm general att de inte skulle förnya 30 000 försäkringar för husägare och bostadsrätter i LA-området när de löpte ut – inklusive 1 626 i Pacific Palisades. Andra försäkringsbolag har antingen slutat teckna husförsäkringar i de eldbenägna områdena, eller lämnat Kalifornien helt.
Foto: Billy Shakespeare/Caltrans via AP.
Trots politiska initiativ att hålla försäkringsbolagen ansvariga kan den massiva förstörelsen fördjupa krisen med hemförsäkringar i Los Angeles. Allt framstår som en mardröm för dem som redan blivit av med allt de äger. Katastrofen har gett ett eko till det folkliga förakt för försäkringbolagen i USA – det som förvandlade Luigi Mangione till en sociala medier-darling efter att han kallblodigt mördade VD:n för en privat sjukförsäkringsjätte.
Min flickvän är född och uppvuxen i Los Angeles. För henne är det särskilt svårt att se staden brinna. Hon är orolig för att marken som brunnit riskerar att köpas upp utifrån. Los Angeles kultur kan förändras radikalt och snabba på en utveckling där stadens ”angelinos” pressas ut för att hyrespriserna fortsätter öka.
Om superrika intressen bygger nya bostäder, vem ska ha råd att bo där? Risken är att L.A. blir ännu mer likt San Fransisco, där allt som blir kvar är yuppies, turister och hemlösa.
Om bränderna visat något är det hur viktig professionell journalistik är. NBC4, ABC7 och även Fox lokalredaktion har gjort en oförtröttlig insats i sin rapportering. En motvikt till X konspirationsteorier och AI-genererade låtsasnyheter (som den fejkade bilden av den brinnande Hollywoodskylten).
Om något visar bränderna att Elon Musks försök att montera ned traditionell media måste stoppas om vi ska kunna få rätt information i kristider.
Nästa test för Los Angeles kommer när vindarna blir starkare igen i mitten på den andra veckan.
Det finns en citerad låttext från Eurythmics och Annie Lennox som avslutar Demon time. I dag – ännu mer än på dagen jag skrev det – hoppas jag att den ska bli sann:
Universitetshuset på Uppsala universitet. Foto: Christine Olsson / TT.
Borttagandet av den svensk-judiska historikern Hugo Valentins namn från ett forskningsinstitut i Uppsala har mött kritik. Men varken dekanen Erik Lindberg eller propalestinska akademiker säger att det funnits press på ett namnbyte.
Den 1 januari fick Hugo Valentin-centrum ett nytt namn. Den judiska profilens namn försvinner från forskningsinstitutionen, som i stället döps om till Uppsala centre for Holocaust and Genocide studies.
– Vi bedriver forskning på förintelsen och folkmord och är verksamma i Uppsala, därav det nya namnet, säger Erik Lindberg till Flamman.
Han är dekan vid historiska institutionen vid Uppsala universitet, som är centrets hemvist, och menar att ändringen bättre reflekterar innehållet i den forskning som bedrivs där.
Det handlar inte om att avjudifiera någonting, eller om Israel och Palestina
Hugo Valentin (1888–1963) var en svensk historiker verksam vid Uppsala universitet, vars standardverk om judarnas svenska historia kom ut 1924. Vid sidan av sitt akademiska arbete var han en stridbar antinazist, som tidigt spred kunskaper om förintelsen i Sverige.
Valentin var också entusiastisk inför Israel, och var 1953 en av initiativtagarna till Samfundet Sverige-Israel. Syftet med organisationen var att öka kunskapen om Israel i Sverige och att verka för ett ”ökat andligt utbyte de båda länderna emellan”.
Namnändringen har orsakat en hätsk debatt i svensk media.
”Uppsala universitet skämmer ut sig”, skriver journalisten Nathan Shachar i Dagens Nyheter (9/1), och kallar förklaringen ”en röra av klyschor och osanningar”. Enligt Shachar beror bytet på något annat: ”I den svårbemästrade verklighet som råder sedan den 7 oktober 2023 så vill centret av populistiska bekvämlighetsskäl tona ned sin judiska anknytning, och slippa förknippas med den mest kände av svenska sionister.”
Även Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet, anar oråd. ”Ändringen underminerar judiskt perspektiv på Förintelsen”, skriver han i Upsala Nya Tidning (2/1). I SVT Nyheter (10/1) utvecklar han sina tankar: ”Att från i princip en dag till en annan ta bort ett sånt här namn ses som en väldigt negativ markering. Särskilt i tider av ökat antisemitism och ökad oro i världen.”
Men enligt Erik Lindberg har namnbytet ingenting med dagspolitiken att göra.
– Det handlar inte om att avjudifiera någonting, eller om Israel och Palestina. Vill vill att namnet ska spegla det vi gör, vilket är viktigt inte minst i internationella sammanhang.
Det har inte heller funnits något tryck från Palestinaaktivister att ändra namnet, menar han.
– Inte mot mig. Det har varit ett fungerande namn under många år, och det finns även en föreläsning i hans namn som kommer att fortsätta.
Den kritik som riktats mot centret från organisationen Academics for Palestine (AFP) har snarare rört Hugo Valentin-centrums samarbete med Manuela Consonni och Jan Grabowski, två forskare med koppling till Hebrew University i Israel.
I ett meddelande till Flamman förklarar de att de är positiva till ändringen, men inte själva har drivit på för den. Meddelandet är skrivet på engelska och anonymt, då det är resultatet av en ”kollektiv diskussion”:
”Även om vi välkomnar namnbytet då Hugo Valentin var en uttalad sionist, är det inte något som AFP har krävt, fokuserat på eller varit i kontakt med universitetet eller centret om innan det formellt tillkännagavs. AFP fortsätter att fokusera på att arbeta för att åstadkomma grundläggande förändringar av universitetets hållning till samarbete med israeliska universitet i ljuset av det pågående folkmordet mot palestinier.”
Erik Lindberg har inte hört talas om kritiken mot samarbetet med de båda forskarna.
Vad tror du att kritiken mot namnbytet handlar om?
– De är väl oroliga för att det handlar om något annat. De läser in någonting som inte finns där, och de har inte varit i kontakt med mig.
Förstod ni inte att det skulle tolkas så här, med tanke på att det sammanfaller med kriget i Gaza?
– Uppenbarligen inte, vi är förvånade över kritiken om jag ska vara ärlig.
Han säger att när Hugo Valentin-centrum tillkom 2010 fanns även forskning om etnicitet och nationella minoriteter i Norden med i namnet.
Jag tror inte att namnbytet är kopplat till kriget i Gaza eller till att Hugo Valentin var sionist
– Det uppdraget har de inte längre, så det finns ingen anledning att ha kvar det namnet. Sedan har vi upplevt att det är svårt att kommunicera, så då har vi landat i det här.
Hugo Valentin är ju mest känd för att ha spridit kunskap om förintelsen, som är en form av folkmord. Han är väl en bra representant för studier på förintelsen och folkmord?
– Det kommer han ju vara fortfarande i relation till föreläsningen. Men vi vill ju ha en centrumbildning som hänvisar till Uppsala. Det här är inte ett konstigt namn. Det är tydligt vad det handlar om, och var det är placerat.
När kom förslaget först på tal?
– Det har diskuterats under hösten, och en majoritet av de anställda vid centrumet var för ett byte.
Olof Bortz är forskare vid historiska institutionen vid Stockholms universitet med fokus på Förintelsen och judisk historia, tidigare medarbetare vid centret i Uppsala samt medlem i nätverket Judiskt upprop.
Han säger att han inte tror att det finns några politiska motiv bakom namnbytet, men är ändå kritisk.
– Jag tror inte att namnbytet är kopplat till kriget i Gaza eller till att Hugo Valentin var sionist. Däremot är det ett beslut som är svårt att förstå, då det öppnar upp för den här typen av spekulationer. Själv håller jag med om kritiken av beslutet.
Olof Bortz säger att människor på centrumet har olika politiska uppfattningar, och att han själv inte ser det som en fråga om vänster och höger.
– Valentin var en viktig förkämpe för den sionistiska saken och även om man, som jag, förhåller sig kritiskt till det han skrev i Palestina-frågan tycker jag att det är värt att minnas hans insatser och vad han betydde för judar i Sverige och Norden och för många flyktingar under den mörkaste perioden i judisk historia, säger han och fortsätter:
– Det handlar snarare om att man inte tror att folk vet vem Hugo Valentin är. Vilket för mig är en desto större anledning att använda hans namn.
Flamman har kontaktat ättling till Hugo Valentin som skött kontakten med forskningscentret, samt föreståndare Roland Kostic, som båda avböjer att kommentera.
Lång som en vårdkö en novembernatt. Lång som väntan på erkännande och ersättningsbuss. Lång som långfilen och tjejmilen och Nils Holgersson. Lång som den korta versionen av Fanny och Alexander. Lång som långhalmen och långbänken och långkålen. Lång som avståndet mellan vagn och plattform.
90-talet hörde av sig i årets julkalender, skriven av Hanna Johansson. Foto: TT.
Kan man sakna ett decennium man inte har något minne av? Lykke Eder-Ekman förförs av Hanna Johanssons kärleksfulla tidsresa på Substack.
Jag är nostalgiker. Skjut mig om ni vill, det är nämligen en stigmatiserad och marginaliserad sjukdom. Den förstör ens liv, gång på gång finner man sig själv hängande på en fyrtiotalist, skrikande ”BERÄTTA OM ALMSTRIDEN”. De skjuter en där och då.
Som tur är finns julhelgerna som tar alla oss sjuka och skadade i sin famn, det är en perfekt tid för nostalgiker. Därför blev jag extra glad när jag hittade Hanna Johanssons julkalender 1999: Ett juläventyr, publicerad på blogg- och nyhetsbrevssajten Substack.
”Julkalender!?” tänker kanske ni (eller ”Substack!?” för den delen) och antar att jag är en sådan där som har julstjärnan uppe året om och slänger ut granen i april. Det måste ni sluta anta innan det är jag som tar till pistolen. Ja, detta är en julkalender, men allra mest är det ett väldigt roligt tidsdokument. Läs och lär:
När huvudkaraktären Wilma är på väg till restaurang Fyra Knop i Stockholm halkar hon och slår i huvudet. När hon vaknar gör hon det 1999, i ett liv hon inte vet någonting om. Ur detta utvecklar sig snabbt en historia med 1999-bästisen Torbjörn som leder läsaren genom fester på East, kaffe (och cigg) på Lilla Harem och Café Pierrot, första avsnittet av Sex and the city på linjär-tv, oro kring millenniebuggen och många namn man bara kan få av sjuttiotalister, som ”Turid”.
Jag läste 1999: Ett juläventyr varje dag innan jag gick upp ur sängen och sedan lajvade jag nittiotal.
Varje scen är strösslad med rekvisita precis som en bra julkalender bör vara: ”ovanpå sängen låg en glesvävd mörkblå pläd med gula solar och månar, och på nattduksbordet låg en filofax och decembernumret av Bibel. ’THOMAS RUSIAK ROCKAR och pratar brallor med Karolina Ramqvist’”, är bara en av många otroliga meningar.
1999: Ett juläventyr skiljer sig vitt från Johanssons poetiska debutroman Antiken. Att kalendern är publicerad på just Substack vittnar också på många sätt om syftet bakom verket: att ha kul. Det är inget litterärt mästerverk, men det har ingen heller bett om. Behållningen ligger i tiden – i ord som ”filofax” och tanken på att röka inomhus. Det är ett härligt tidsdokument för oss födda efter -99 (förlåt för skryt) som inte bryr oss om ifall något skarvar eller är fel, bara vill mata ett begär som uppstått ur…Ja, vadå egentligen?
Jag vet inte vad det är med 90-talet som gör det så tilldragande. Eller det vet jag visst, men jag kommer inte att vara så pinsam att jag börjar prata om ett mobilfritt samhälle eller drömmen om en stor, central och billig lägenhet. Att få vara journalist på riktigt och vuxen fast man är barn. Det jag vågar säga är att jag använde 1999: Ett juläventyr som medel för en verklig tidsresa. Jag läste den varje dag innan jag gick upp ur sängen och sedan lajvade jag nittiotal. Alltså jag klädde mig i saker som grå yllestrumpbyxor och buffaloskor, till tonerna av Stone Roses. Sminkade mig inte, pratade om kön som konstruktion. Jag gick på julfest på krogen Tranan och såg om Sex and the city, hade på mig en kofta och lagade gino. Mot slutet började jag fundera på att installera fast telefon i min lägenhet.
Att vara nostalgisk är inget val, i alla fall inte om man ska låta bli att bli deprimerad. De som är som jag vet om det, och de som inte gör det äcklas av vår stigmatiserade och marginaliserade sjukdom. Skönt att i alla fall Hanna Johansson fattar.
Webbtidningen Bulletin grundades i december 2020. Foto: Fredrik Funck / DN / TT.
En tidigare journalist på högertidningen Bulletin sades upp på ett sätt som enligt Unionen bröt mot flera lagar. Tidningen dök inte upp till förhandlingen – och ålades att betala över 700 000 kronor. Nu vill Bulletin att beslutet omprövas.
Över 700 000 kronor – med ränta. Så mycket ålades Bulletin nyligen att betala till en av sina tidigare journalister, som dragit sin tidigare arbetsgivare inför rätta med hjälp av fackförbundet Unionen. Dessutom tvingas webbtidningen betala rättegångskostnader på mer än 100 000 kronor.
Det slås fast i en så kallad tredskodom i Stockholms tingsrätt. Begreppet innebär att rätten fattat sitt beslut utan att ha hört Bulletin, eftersom tidningen inte dök upp till förhandlingen.
Maktspelare båda två – med rubbet som insats. Foto: Jakob Åkersten Brodén/TT, BBC.
Vad är likheten mellan statsmannen Thomas Cromwell (1485–1540) och Johan Pehrson? Noll, säger du, som kanske liksom jag i jul suttit förhäxad framför tolv timmars i princip obrutna åkningar över skådespelaren Mark Rylances linjerade pokerfejs i tv-serien Wolf Hall. Det i kontrast till Pehrsons svävande staccaton som knappt håller för en kort kommentar till Ekot. Men kanske ändå.
I BBC:s överdådiga serie, baserad på hyllade författaren Hilary Mantels boktrilogi, tecknas den sammetsklädde finansministern fram som extraordinär spelare och äkta renässansman, vars blick inte bara ser världen som ett parti schack där bara en sida kan vinna (helst han själv), utan som läser sin tid och sina människor. Minsta ryckning i mungipan, varje extra blinkning i ögonvrån hos Rylance öppnar upp ett psykologisk universum, ett högt politiskt spel där någon när som helst kan skickas till Towern och halshuggas eller försätta hela Europa i ett Hieronymus Bosch-helvete.
Allas blickar är fästa på Cromwell, den enkle mannen, smedsonen från Putney som med list, lagkunnighet, ett internationellt nätverk och imponerande språkkunskaper, gör sig oumbärlig för Henrik VIII, kung i ett land på gränsen till flerfrontskrig. Inte nog med att relationerna med ärkefienden Frankrike är iskalla och ett religionskrig rasar – dessutom vill kungen skilja sig från sin spanska hustru Katarina för att kunna gifta sig med lady Anne Boleyn, något som väcker påvens raseri. Den porslinssköra regimen är hotad såväl utifrån som inifrån.
Historien har berättats och dramatiserats oräkneliga gånger. Det som utmärker Hilary Mantels skildring är att hon mobiliserat all tillgänglig forskning – brev, protokoll, miljöer, mode, skvaller, obduktioner, vidskepelse, transaktioner – till den grad att hon i princip kunnat kliva in i de sedan länge döda personernas sfär, höra deras andetag. Eller som hon själv sagt i en intervju, lyssnat in ”det förflutnas resonans”.
Som tittare ser du bara det Cromwell ser, undersåtens perspektiv. Han iakttar maktspelet och använder hela sitt artilleri av skicklighet för att förhindra annalkande katastrofer. Hans superkraft är vad som långt senare skulle döpas till lågaffektivitet. Allt går hela tiden enligt plan.
Problemet är bara att varje seger, skiljandet av England från påven, skilsmässorna och elimineringarna av de trilskande adelsmännen steg för steg, knappt märkbart, till slut gör honom helt isolerad med kungen, omgiven av fiender. Vännerna och de allierade fick offras för det goda syftet. Hoppsan, där åkte visst även det ned i avloppet.
Men hej Johan Pehrson, är inte det här ändå lite du, fast i fjäderhatt och puffbyxor? I förhoppningen om att, ekiperad med kappsäcken full av goda värderingar, se sig som utsedd monstertämjare med silkesvantar. Till slut står du också där, om inte inför bilan, så i alla fall snart utanför riksdagen – med alla goda värderingar i rännstenen.
I valrörelsen 2022 fick falukorven symbolisera inflationen under den rödgröna regeringen. Sedan dess har folkkära charkprodukten ökat kraftigt i pris. Foto: Johan Nilsson/TT.
Medan staten drar sig tillbaka på allt fler områden tävlar makthavarna i peppiga självhjälpstips. Det enda som är värre är deras faktiska politik.
Var så säker – någonstans i Stockholm, förmodligen på Östermalm, samlas emellanåt ett diskret sällskap som lämnar mobilerna vid entrén för att sedan slå sig ner och ömsom bedrövat, ömsom generat, processa regeringsarbetet och statsrådens senaste sköna utspel. En slags terapisession över, inbillar jag mig, några centiliter fin konjak.
Medlemmarna torde vara den senaste, eller rentav den sista, generationen moderatpolitiker som visste att utöva det regeringspolitiska hantverket. Carl Bildt är självskriven. Gunnar Hökmark, som för några år sedan i vad som framstod som en mild förtvivlan försökte förmå högern att släppa upptagenheten med ”svenska värderingar”, är också given.
I en läsvärd och vacker text, tyvärr inför blinda ögon, slog han fast att ”I Sverige råder […] inte någon annan värdering än lagen och lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.”
Förmodligen ingår numera även Mikael Odenberg, militär till yrket och tidigare försvarsminister, som protesterade inför beslutet att avslå samtliga vindkraftsparker i Östersjön av påstådda säkerhetsskäl (”Det är ett energipolitiskt haveri och försvarspolitiskt betyder det ingenting”). Han fick en bildlig örfil tillbaka av Ebba Busch, som i allt väsentligt kallade Odenberg för en fredsskadad girigbuk.
Hon är bara ett av många statsråd som verkar djupt förvirrade kring sin roll. Spontant tycks de uppfatta sig som super-influerare eller livsstilscoacher med extraordinära befogenheter. Både statsministern och näringsministern kände sig manade att hålla jultal till folket. Att den förstnämndas jultal säljs in som ”traditionsenligt” är att tänja på begreppet; först ut verkar Fredrik Reinfeldt ha varit.
Kristerssons budskap kan ni räkna ut: det är ”allvarstider”, omvärlden är otrygg och vi bör sluta oss samman kring Sverige. Men både han och Busch uppmanade oss att tänka på dem som har det svårt och ensamt under julen, och rentav göra en insats för dem. Det är en bra påminnelse, men förmodligen mer effektiv om den kommer från ens mamma eller Benjamin Ingrosso än från energiministern.
Spontant tycks ministrarna uppfatta sig som super-influerare eller livsstilscoacher med extraordinära befogenheter.
Mest övertygad om sin roll som livstilscoach är förstås ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, med sina återkommande förmaningar och preventiva utskällningar av medborgarna via sociala medier. ”Personligt ansvar” tycks vara ministerns svar på det mesta. Samtidigt svarar han undvikande och grinigt på journalisters frågor om sådant som faktiskt ligger inom regeringens ansvar, som bristen på skyddsrum, vilken snarast förvärrats under Bohlins ministertid.
Socialminister Jakob Forssmed har ett jämnare humör och uttrycker sig faktiskt helt begripligt. Men även han vänder sig till medborgarna med råd och rekommendationer. Visserligen är Forssmeds engagemang för begränsning av ungarnas skärmtid utan tvekan genuint – han skulle kvala in som peppig föräldrastödjare i vilket kommunalt projekt som helst.
Men det är också malplacerat. En socialminister behöver leverera propositioner och tuffa förhandlingar med mediejättar och teknikbolag, inte föräldrastöd. Ett följdriktigt nästa steg skulle kunna vara att Forssmed tipsar unga om tandhygien, när regeringen nu i år avskaffar den avgiftsfria tandvården för unga.
Influerarrollen faller sig kanske inte fullt lika naturlig för finansminister Elisabeth Svantesson, men övning ger färdighet. Och nog har Svantesson övat. Tillfrågad om de höga livsmedelspriserna tipsade hon oss hjälpsamt om att jämföra och handla där det är billigast. Tillfrågad om bankernas övervinster relation till de svenska hushållens bolånebörda var svaret lika givet; att pruta med banken.
I själva verket har Svantesson en alldeles utmärkt styrspak för att skapa en sundare bankmarknad. Regeringen skulle kunna ge uppdrag till det statliga bolåneinstitutet SBAB att utveckla vanliga banktjänster (lönekonton och annat) och sänka avkastningskraven. Då skulle den statliga banken kunna lägga sig högst avseende sparräntor och lägst avseende låneräntor. Men finansministern gör motsatsen, och har nyligen börjat lufta idén att sälja SBAB.
Alla ministrarna är rätt usla livsstilscoacher, men Svantesson är genomfalsk. ”Bunkra med Bohlin” och ”Flossa med Forssmed” kan förmodligen få några visningar på Tiktok. För ”Spara med Svantesson” blir det svårare.
Den blivande presidentens son Donald Trump Jr. landade i Grönlands huvudstad Nuuk under tisdagen. Foto: Emil Stach/Ritzau Scanpix/AP.
Vissa har haft förhoppningar om att ”Amerika först”-doktrinen ska leda till ett mer fredsorienterat USA. Men som utfallen om Grönland visar har bara måltavlorna förändrats.
Donald Trump och Maga-rörelsen (”Make America great again”) beskrivs ibland som isolationistiska. ”USA håller återigen på att få en isolationist till statschef”, skriver historikern Leos Müller i Svenska Dagbladet (18/12), en synpunkt som återfinns i allt från New York Times till Foreign Affairs.
Det är dock en missuppfattning. En isolationistisk geopolitik syftar till att begränsa engagemanget med alla länder. En bättre beskrivning av Maga-rörelsens geopolitik är att den är fokuserad på västra hemisfären, eller ”amerikanistisk”.
Medan den i USA etablerade internationalistiska geopolitiken strävar efter att upprätthålla en internationell ordning som i USA:s säkerhetsintresse, ser den amerikanistiska synen de två oceanerna som separerar Amerika från andra potentiellt fientliga makter som barriärer. Den amerikanistiska synen var den rådande (med vissa undantag) fram till andra världskriget och formulerades mest kraftfullt under Monroe-doktrinen.
Huvudfokus för denna geopolitiska doktrin är att etablera stark politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig kontroll över de flesta länder i västra hemisfären, särskilt de som ligger nära USA. Idén är att om USA kan upprätthålla ett starkt försvar bortom det amerikanska fastlandets gränser och förhindra att någon stormakt får fotfäste i Amerika, särskilt i Nord- och Centralamerika, behöver USA inte slösa resurser på att upprätthålla en geopolitisk närvaro utanför landets gränser i Eurasien.
För att göra ett tillbakadragande från internationella åtaganden möjligt, vilket Trump och Maga vill, blir en amerikanistisk geopolitik nödvändig.
Enligt en internationalistisk geopolitisk doktrin främjas USA:s säkerhet om de aktivt motverkar att andra länder blir regionala hegemoner och dominerar sin del av världen, som USA gör. Om Sovjetunionen hade kunnat dominera Europa fram till Atlanten, hade resurserna som de lade på att försvara sina gränser kunnat användas till att projicera makt annorstädes. Därför försvarade USA Europa, och av samma skäl har landet byggt upp ett nätverk av allianser och baser i Asien för att hålla Kina på plats.
Om USA drar sig tillbaka från Asien och Europa finns det inget som hindrar Kina från att bli en regional hegemon. Men en sådan hegemon kan inte hota USA:s säkerhetsintressen enligt en amerikanistisk geopolitisk doktrin, så länge USA styr västra hemisfären med järnhand. Hans omtalade ”fredsplan” för Ukraina innebär i princip att Ryssland ska slutföra sin annektering snabbt, så att USA får lugn och ro.
Den amerikanistiska geopolitiken förklarar den aggressiva tonen från Trump-staben mot ”ovänliga” regeringar i Amerika, inklusive Nicaragua, Kuba och Venezuela. Jag förväntar mig att administrationen kommer att genomföra en ”maximalt tryck”-kampanj (maximum pressure) i stil med sanktionerna mot Iran, eventuellt i kombination med regimskifte mot dessa länder. Det är i detta ljus vi bör se de senaste kommentarerna från Trump om Kanada och Grönland, som kan spela en viktig roll i ett försvar långt utanför USA:s gränser (ett perimeterförsvar) i Atlanten.
Att som professor Jan Hallenberg avfärda Donald Trumps hot som orealistiska fantasier är därför inte rimligt (Expressen, 7/1). Den amerikanistiska geopolitiska doktrinen är sannolikt djupt förankrad i Maga-rörelsen och bland Trumps utnämningar. Att doktrinen är inspirerad av 1800-talets geopolitik innebär inte att den inte är allvarligt menad, utan snarare är den allt mer inflytelserik bland USA:s utrikespolitiska etablissemang.
Det är dags för USA-experter och liberala ledarskribenter att ta av sig sina rosafärgade glasögon och ta Trump på orden innan det är försent.
