På Almedalens sista stora kväll talade Håkan Juholt. Förvisso var det vid det laget både Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas dagar kvar men det är sedan länge så att de som får de sista dagarna får mindre uppmärksamhet än de andra partierna. Att det i år blev dessa två partier hjälpte nog heller inte till. I år blev Sverigedemokraterna tilldelade den sista dagen, nästa år kommer de att vara med i lottningen och kan alltså mycket väl få en av de bästa dagarna i början av veckan.
Håkan Juholt var inte i en sådan högform som de flesta hade förväntat sig. Det låg något forcerat och nervöst över hans tal, som också var rejält mycket längre än de andra partiledarnas, 55 minuter där de flesta andra snittade runt hälften av tiden.
Han upprepade också sina retoriska figurer om ”social demkorati” på ett vis som nog, om han inte aktar sig, riskerar att göra honom tjatig i längden. Han citerade vänsterpoeter som Jenny Wrangborg och Göran Sonnevi men dikterna satt inte lika gjutet i talet som de gjorde vid hans bejublade installationstal på senaste S-kongressen.
Det var dock ett starkt sakpolitiskt tal som ramades in av ett tydligt ideologiskt perspektiv. Gång på gång återkom han till att Socialdemokraterna ”har högre ambitioner” och han lovade att stoppa fortsatta skattesänkningar, skapa ordning och reda på arbetsmarknaden, återreglera elmarknaden, stifta en lag om rätt till heltid i vården, garantera att pensionärer får ut de minst 60 procent av sin inkomst som de utlovades i pensionsuppgörelsen, en stor statlig satsning på den medicinska forskningen och överlag stärkt arbetsrätt.
– Det visade tydligt var vi står i de politiska sakfrågorna, som en socialdemokratisk ombudsman kommenterade efter talet.
Som svar på anklagelserna om att han skulle äventyra landets ekonomi och det finanspolitiska ramverket, genom att fälla det femte jobbskatteavdraget, sade han att det är de som vill sänka skatten med ytterligare 12 miljarder som hotar stabiliteten. Inte de som vill använda resurserna till nödvändiga investeringar.
Huvuddelen av talet ägnades åt arbete: arbetsrätt, rätten till arbete och utbildningen till ett arbete. Att Socialdemokraterna vill rycka tag i ”jobbfrågan”, som så många valutvärderingar anser att de förlorat två år i rad på, står klart. Med hjälp av exempel på vad skattesänkningar kostar visade han på skillnaderna i politiken. Sänkt restaurangmoms (”lite billigare Toast Skagen”) kan ge 3 500 jobb men kostar lika mycket som att anställa 10 000 lärare.
Utbildningspolitiskt talade han bland annat om att det behövs 130 000 människor med omvårdnadsutbildning inom välfärden inom en snar framtid men på grund av att yrkena är tunga med dåligt betalt söker i dag bara 4 500 elever till omvårdnadsprogrammet på gymnasiet. Socialdemokraterna vill garantera sommarjobb till alla som väljer omvårdnadsutbildningar i ett försök att höja statusen på utbildningen.
Vad gäller arbetsmarknaden backade han inte för Folkpartiets och Centerpartiets rasistanklagelser mot de som försvarar kollektivavtalen. Han tog fram Hotell- och restaurangfackets uppföljning av 54 företag som sökt uppehållstillstånd för arbetare från andra länder och där alla 54 i själva verket hade erbjudit sina anställda ett sämre avtal än de hade visat upp för Migrationsverket. Han krävde att Migrationsverket ska följa upp sina tillstånd och kunna utdela kraftiga böter till företag som bryter mot avtalen.
Efter cirka hundra dagar med Håkan Juholt så verkar det som att de som ville ha en socialdemokrat till partiledare blev bönhörda.
Den som inte ser att detta steg vänsterut ytterligare minskar Vänsterpartiets utrymme att endast profilera sig i välfärdsfrågor tittar nog inte ordentligt. Juholts nya offensiva socialdemokrati kommer att tvinga fram en offensivare vänster i riksdagen. En vänster som måste hitta ett eget tilltal och egna starka profilfrågor. Och det brådskar.
