På Konsthallen Kunst-Werke i Berlin såg jag nyligen det omslutande videoverket The finesse (2022), en drömlik skildring av tamilernas försök att etablera en självständig stat i nordöstra Sri Lanka. Konstnären Christopher Kulendran Thomas har själv bakgrund i gruppen, och materialet är inspelat efter att staten tagit tillbaka rörelsens sista landremsor under en brutal militärkampanj 2009.
Publiken sitter mellan två uppsättningar skinande svarta lcd-obelisker. På skärmarna framför oss flimrar en serie intervjuer förbi, bland annat med en karismatisk kvinnlig talesperson som förklarar tamilernas revolutionära ambitioner, klädd i kamouflagekläder och med en AK-47 över axeln. Andra som kommer till tals är medlemmar i tamilernas skuggmyndigheter och en datorgenererad version av kändisen Kim Kardashian, som vittnar inifrån den armeniska frihetskampen.
Då och då slocknar skärmarna, och i spegelsvärtan framträder den film som rullar bakom oss, en AI-genererad åkning genom den trädvegetation som konstnärerna inte fick beträda. Detta kan förstås som en symbolisk återerövring av förlorad mark, men också som en gestaltning av hur djungeln hade kunnat se ut – en av alla möjliga framtider som har bestulits tamilerna.
Jag sugs med i gerillakrigarens hypnotiserande polemik och glömmer stundtals att även hennes sida har begått blodiga övergrepp. Känslan av att inte veta vad som är sant och vad som är uppfunnet av konstnären är stimulerande, inte minst presentationen av tamilernas tidiga användande av internet för att skapa en virtuell nationell gemenskap. Eftersom de saknade land kastade de sig in i de digitala världarna för att muta in ett territorium med allt från medborgarhus och konsertlokaler, eller för att begå världens första cyberattacker.
Samma socio-teknologiska svindel drabbar mig när jag läser Eden Medinas bok Cybernetic revolutionaries (2011), som handlar om framtidsandan hos Salvador Allendes kortvariga socialistiska regering i Chile. Omedelbart efter valsegern 1970 startade den Proyecto Synco (på engelska Project Cybersyn), ett tidigt ”socialistiskt internet” uppbyggt av 500 Telex-datorer som i realtid samlade in information från fabriker i hela landet för att kunna förutsäga kriser i produktionen. Tanken var att nationalisera de viktigaste industrierna utan Sovjetunionens tröga centralstyrning, och i stället förlita sig på ett informationsutbyte mellan politiker, ingenjörer och fackföreningar. Till sin hjälp tog de den brittiska organisationsforskaren Clifford Beer – en piratlik bjässe med whiskyflaska i bältet, och som av en journalist beskriven som en korsning mellan Orson Welles och Sokrates.
Kontrollrummet var som hämtat ur Star Trek, med snurrstolar i en cirkel på en murrig heltäckningsmatta och knappar på armstöden som styr de skärmar som pryder teakväggarna. Allende blev allt mer intresserad av projektet, och den 10 september 1973 installerades kontrollrummet i presidentpalatset. Dagen därpå ägde den USA-stödda kuppen rum, som förde diktatorn Augusto Pinochet till makten, och Salvador Allende tog sitt liv. Juntan mördade 3 000 politiska motståndare, fängslade 40 000 och Cybersyn stoppades, tillsammans med hela det socialistiska projektet. I dag är det, som ekonomijournalisterna Leigh Phillips och Michal Rozworski visar i Folkrepubliken Walmart (Verbal, 2020), storföretagen som leder den planekonomiska utvecklingen.
Hur många världar har bestulits oss? Och vilka framtider körs i stället ned i våra halsar av fantasilösa ”entreprenörer”?
Som science fiction-författaren Patrick Tomlinson uttryckte det hoppades 1960-talets futurister att automatiseringen skulle frigöra oss från repetitionen för att lämna plats för kreativa sysslor, medan 2000-talets tekniksnubbar bygger algoritmer som ska skriva alla böcker, musikstycken och tv-program – så att vi kan fokusera på våra meningslösa skrivbordsjobb. Har framtiden någonsin varit så futtig?
Det är dags att vrida framtiden ur miljardärernas händer. Det handlar inte om att fantisera fram ny teknik, utan om att leka med det som ligger och skräpar, om innovationer snarare än uppfinningar. Om Chile kunde bygga ett internet utan persondatorer kan vi remixa det vi ser omkring oss till att gynna flertalet.
Hur många världar har bestulits oss? Och vilka framtider körs i stället ned i våra halsar av fantasilösa ‘entreprenörer’?
Däremot behöver vi motstå reflexen att se all ny teknik som nyliberal, och i stället bli bättre på att föreslå en socialistisk implementering. I stället för att förbjuda Voi – förstatliga det och stäng all central biltrafik, så att det finns plats för både sparkcyklar, bussar, fotgängare och ett myller av kaféer och gatukonst. Inte heller kan vi överlåta åt konservativa lagstiftare på EU-nivå att stå för den enda substantiella kampen mot teknikjättarna – låt oss i stället strida för ickekommersiella sociala medier, som förslagsvis bör drivas av stiftelser eller en global koalition av public service-bolag.
Givetvis bör visionerna grundas i nuet. Ernst Wigforss talade om provisoriska utopier, Leo Trotskij om ett övergångsprogram. Man måste sträva efter det möjliga, men också utvidga idén om vad som är möjligt.
Därför har Flamman bett några av Sveriges vassaste skribenter att skriva utopier utifrån deras specialområden. Först ut i detta nummer är genusvetaren Evelina Johansson Wilén som skriver om hur socialister inte bör sträva efter att upplösa familjen, utan snarare frigöra den från kapitalets bojor.
UTOPIER
Artikeln är en del i Flammans serie om utopier. Samtliga delar hittar du här:
Leonidas Aretakis: ”En tamilsk konstnär lärde mig att drömma igen”
Evelina Johansson Wilén: ”Familjen måste vridas ur kapitalets grepp”
Jonas Sjöstedt: ”Tolv förslag för ett socialistiskt Sverige”
Mathias Wåg: ”Vänstern behöver en kommunistisk horisont”
Ola Andersson: ”Den goda staden är jämlik och tät”
Fanny Åström: ”Farväl till faderskapet”
