President Salvador Allende, revolutionär och socialist svor i sista tal till ”Chiles arbetare” att inte svika dem i den svåra stund som Chile befann sig i då förräderiet segrade, men bara tillfälligt. För en dag kommer de breda avenyerna återigen att fyllas av fria folk, sa Chiles nationalhjälte och tog sin k-pist som Fidel hade skänkt honom under sitt besök i Chile 1971 för att försvara det ”mandat som Chiles folk har gett mig”. Den kubanske presidenten hade varnat Allende för den fascistiska faran som låg latent och lurade och bara inväntade rätt tillfälle att slå till.
Massmedia talar mycket om de yttre omständigheterna till statskuppen och tiden därefter. Men lite om själva orsakerna. Borgarna kallade Allende en drömmare och utopist när han bara återbördade Chiles naturresurser till folket och nationen. Det som nu president Evo Morales gör i Bolivia, nationaliserar olja och gas, gjorde Allende med kopparn som i dag slår i taket i priser på världsmarknaden.
Nationaliseringen av koppargruvorna Anaconda och Kennecott (USA) var antiimperialistiska reformer som förstärkte Chiles nationella suveränitet. Telefonbolaget ITT var också en strategisk reform som väckte ursinne hos ägarna i USA. President Richard Nixon och hans politiske rådgivare Henry Kissinger inledde omedelbart konspirationen mot folkfrontsregeringen Unidad Popular 1970. Det första offret blev Chiles grundlagstrogne överbefälhavare, general René Schneider.
Vänsterregeringen väckte entusiasm och var ett farligt exempel för resten av Latinamerikas folk. Det räckte med ett revolutionärt Kuba, tyckte USA, därför måste ”Den chilenska fredliga vägen till socialism” stoppas med alla medel. Mannen som kom att utföra USA-imperialismens och den chilenska borgarklassens smutsiga verk blev generalen som svurit evig trohet mot den chilenska grundlagen och regeringen Salvador Allende. Det kom bara att dröja några månader innan Pinochet förrådde både fana och sin president.
För vänstern var statskuppen i Chile en grym politisk väckarklocka och visade att revolutionen kan vara fredlig – men att den efterföljande kontrarevolutionen alltid är våldsam och blodig.
USA låg bakom den ”civila övergången till demokrati”, som folkomröstningen 1989 kallas. Men bakgrunden är att USA oroades över att den antifascistiska kampen och dess oerhört starka folkliga enighet riskerade att övergå i ett brett folkligt uppror. De ”nationella protestdagarna” tenderade till att bli större där även väpnade kampformer användes. Detta skrämde USA och därför samlade USA-ambassadören i Santiago kristdemokrater och socialister. Kärnan i vänsterns enhet i Chile, alliansen mellan socialist- och kommunistpartiet, slogs sönder. Det senare partiet exkluderades effektivt av den fascistiska grundlagens vallagar och används fortfarande med samma målsättning.
Pinochet dömdes aldrig juridiskt för sina brott. Men inför mänskligheten och Chile är han för alltid dömd som en förrädare och mördare av sitt eget folk. Att hans hjärta upphörde att slå på den universella dagen för de mänskliga rättigheterna är som om livet självt gav honom det ironiska moraliska straffet han var värd.
Jag minns när nyheten om att gerillagruppen Frente Patriotico Manuel Rodriguez, FPMR, hade legat i ett bakhåll den 7 september 1986 och med kubanska bazokaraketer hade attackerat kortegen av fem bepansrade bilar vari Pinochet befann sig i en. Fem livvakter dödades och 25 skadades. Först trodde man att diktatorn hade gått samma väg och jubel utbröt i alla fattigområden i Santiago. Men diktatorn hade klarat sig genom ett mirakel.
Det kom att dröja drygt 20 år innan festligheterna kunde återupptas. Fortfarande återstår dock att rannsaka 200 fängslade militärer. Har Bachelet det politiska modet?
