Över hela Latinamerika sveper en gryende stormvind som vittnar om att ungdomen inte accepterar den nyliberala modellen. Sedan tre veckor ockuperar högstadie- och gymnasieungdomarna i Honduras sina skolor. Armén och Cobra-polisen skickas ut av regimen för att slå ned och avhysa ungdomarna, som är 13-18 år gamla och försvarar sig så gott det går mot gevärskulor, tårgas och batongslag. De kastas ut från de ockuperade skolorna men återvänder på kvällen.
– Vi försvarar den allmänna utbildningen med våra liv, säger Josue Aguilar, 17.
Han går sista året på ett yrkestekniskt gymnasium med 3 000 elever. Vi står bakom den låsta porten som kontrolleras av medlemmarna i det honduranska elevförbundet, FARSH, den revolutionära elevfronten. Arvtagaren av militärkuppen i Honduras, regeringen Porfirio Lobo, har under de två år som gått sedan statskuppen, genomfört en våg av beslut som säljer ut naturtillgångar, skogar, floder till den lokala oligarkin eller transnationella företag. Arbetsmarknadsrättigheter har slagits i spillror och exploateringen av det fattiga Honduras arbetskraft intensifieras allt mer. Och som kronan på verket vill regimen privatisera den allmänna utbildningen genom att kommunalisera den.
Det är den vägen som militärdiktaturen stakade ut i Chile på 1980-talet. Militärregimens utbildningspolitik står i dag som en slags modell för kontinentens högerregimer. Men en halv miljon skolelever, universitetsstuderande, lärare, föräldrar och chilenare i största allmänhet, demonstrerade den 4 augusti på Santiagos gator mot utarmningen av den allmänna utbildningen och hur det privata kapitalet i dag dominerar den högre utbildningen.
– Det har inte varit en enkel uppgift att förena krafterna organisatoriskt. Men i dag ser vi hur våra krav delas av alla samhällsgrupper.
Det säger Camilla Vallejo, 22 år, ledare för Chiles Studentförbund Confech. Hon är också medlem i det chilenska kommunistiska ungdomsförbundet som historiskt har varit starkt inom den chilenska studentrörelsen.
Studenternas krav har under de senaste åren utarbetats och socialiserats till den graden att de har väckt en enorm sympati i det chilenska samhället. Demonstrationen den 4 augusti bekräftade stödet. Högerregeringen Sebastian Piñeras svar blev det samma som under militärdiktaturens dagar; repression, tårgas som svepte in huvudstadens centrum i dimmor. Men massdemonstrationen gick inte att provocera sönder av regimen.
– Jag tror att studentrörelsen i dag har insett vad som är möjligt att förändra på kort och lång tid. Våra krav på en ny utbildningsreform är möjliga medan de strukturella reformerna tar längre tid, säger Camilla Vallejo.
Det chilenska lärarförbundet slog larm redan under Pinochetregimen. Denna slog först sönder författningen och 1980, i en farsartad folkomröstning mellan kolera och pest, infördes en författning som var utarbetad för att som hand i handske tillfredsställa det chilenska storkapitalet samt de transnationella bolagens intressen, menar Jaime Gajardo, ordförande för Chiles Lärarförbund. Han säger till Flamman att varje dag ansluter sig allt fler samhällsgrupper till elevernas, studenternas och lärarnas massrörelse.
– Vad som framför allt står i förgrunden för kampen i Chile är att det måste bli ett slut på att se utbildningen som en vinstkälla, att kommunaliseringen och privatiseringen upphör samt att utbildningen demokratiseras.
Den chilenska modellen innebär att fattiga kommuner har sämre utbildning medan de rika kommunerna, där överklassen och de välbärgade bor och betalar skatt, har en bättre utbildning. På universitetsnivå skuldsätter sig studenten i en sådan grad att han blir betalningsskyldig i efterkommande generationer, säger Gajardo.
– Den kommunaliserade grundskole- och gymnasieutbildningen har kollapsat. Skulderna uppgår till miljoner pesos och skolorna underhålls inte och löner släpar efter. Denna allmänna skola är till stor del privatiserad vilket har gjort att kvalitén i utbildningen har försämrats dramatiskt. Systemet befinner sig i en mycket djup kris där det utexamineras fler lärare än vad systemet kan svälja och där utbildningen har förvandlats till ”business” med lärarlöner på 200-300 dollar per månad. Våra medlemmar befinner sig i många fall i en extrem fattigdom, säger Gajardo med indignation i rösten.
Företagsägaren och presidenten Sebastian Piñera är Chiles fjärde rikaste medborgare med en förmögenhet på 2,2 miljarder dollar. Han anklagas av Gajardo och studenterna för att vilja förvandla nationen till en enda stor affärsrörelse. Utbildningen karaktäriserar Piñera som ”en konsumtionsvara” som de chilenska familjerna måste betala för. Författningen talar om att utbildningen är en rättighet men att den inte är garanterad av staten, en logisk motsättning, menar Gajardo.
– Utbildningen är bra affär för privata chilenska och utländska intressen. Det finns kända chilenska företagare som tillhör internationella holdingbolag som har intressen i flera affärsområden och som har etablerat sig i utbildningssektorn. Det främsta exemplet utgörs av familjen Matte, en av de tre rikaste familjerna i landet. Ett av familjens många företag återfinns inom lågstadiet där de äger 30 skolor. Det är bara ett av många lukrativa företag de äger i Chile.
Utländska intressen har gått in i Chile och har köpt upp skolor som har gått i konkurs. Andra internationella kapitalintressen har köpt upp universitet. Även privata stiftelser, kyrkor och liknande har fått koncessioner för att driva utbildning i privat regi, tillägger Gajardo.
Han hävdar att vid sidan av de direkta ekonomiska affärsintressena, finns det också mer ideologiska strategiska motiv för att fragmentera och deformera den allmänna utbildningen. Det handlar om en egoistisk livssyn där den nyliberala modellen talar om medborgarna som fria företagsägare. IMF har också under alla år pressat regeringarna att reducera anslagen till den offentliga sektorn till ett minimum och att familjerna tar på sig en allt större kostnad av sina barns utbildning.
– Det är denna bakgrund som härrör från 1980-talet som är orsaken till att krisen nu har exploderat. Under 1990-talets fyra koalitionsregeringar (social- och kristdemokrater) ägde det inte rum några märkbara förändringar. De talar i varje val om ”förändring” men det händer inget, understryker Gajardo.
I tisdags, samtidigt vid denna pressläggning, gick Camilla, Jaime och andra chilenare ut i en megademonstration med kravet på att utbildning ska vara en rättighet. Och den 24 augusti har chilenska LO utlyst en generalstrejk under 48 timmar. Den ”Chilenska Modellen” har onekligen fått sig en rejäl törn.
Bakgrund
– Chile är det enda landet i världen där företagsfriheten står över rätten till en utbildning.
Det sa universitetsprofessorn Marcel Claude i en intervju för chilenska CNN.
– Chile (läs regeringen) tar sig friheten att skänka 25 miljarder dollar per år till de multinationella bolagen som opererar inom gruvsektorn för att dessa ska kunna generera vinster. Men de har inte 20 000 dollar som det kostar att utbilda en student under fem år på universitetet, sa Marcel Claude.
Den chilenska staten ger miljarder dollar i stimulanser till företagsgruppen Luzi som ökar sitt kapital med åtta miljarder dollar på ett år. Enligt Claude motsvarar det en summa som skulle kunna finansiera utbildningen kostnadsfritt för 500 000 studenter, på universitets- och gymnasienivå under fem år.
– Om vi därför talar om resurser, så har Chile ett överskott som med råge kan finansiera den offentliga utbildningen helt och hållet för Chiles alla barn och ungdomar.
På 1960-talet hade Chile en export inom gruvsektorn som motsvarade 500 miljoner dollar som finansierade den offentliga utbildningen. I dag motsvarar gruvexporten 45 miljarder dollar, 80 gånger mer än under 1960-talet medan befolkningen har ökat med bara 2,5 gånger.
– Codelco, det statliga gruvbolaget, genererar mycket mer arbetstillfällen och inkomster för staten än de 70 procent av kopparutvinningen som de transnationella bolagen representerar i Chile. De utgör ett rån i Chile (jmfr. Venezuela och skatten på oljan) och stjäl vår möjlighet till utveckling.
Av de 6,5 miljoner chilenare i arbetsför ålder lever 2,5 miljoner i prekära fattiga förhållanden. FN-organet Cepal jämför deras levnadsförhållanden med Angola.