Christian Breken är en fullkomligt gränslös person. Han kan springa sjutton varv runt elljusspåret för att bevisa att han är outtröttlig eller skjuta sig med häftpistol i bröstet för att visa hur hög smärttröskel han har. Behöver han ta sig någonstans stjäl han en moppe. Behöver han pengar rånar han tygaffären. Han kommer in som ett yrväder i Claras liv, med ljust fladdrande lockar och uppknutna kängor.
Det är också han som är den stora behållningen i Sara Beischers andra roman Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Om boken utspelade sig idag, och inte under mitten av 90-talet, hade hans omgivning antagligen pratat om adhd, add eller någon annan bokstavsdiagnos. Men Beischer faller inte för det tricket. Hon låter honom vara gränslös och svårbegriplig. Fylld av helig vrede snarare än obalanserade mängder dopamin.
”Det finns råttor …” är i mångt och mycket en ganska konventionell uppväxtskildring. Den handlar om trettonåriga Clara. En blyg, lite harig tjej som, liksom de flesta trettonåringar, tampas med att överleva högstadiet. Här finns vännerna Anna och Mickan som hon svansar efter, trots att hon inte gillar dem. Här finns mamma Berit. En värnlös och dubbelarbetande städerska som Clara ömsom skäms för, ömsom vill skydda. Och så finns den nyinflyttade Christian Breken som vänder upp och ner på hela Sandsgård. På Clara har han dock en förlösande effekt. Han får henne att inse att hon inte behöver söka tycke från människor hon inte gillar. Att hon inte behöver följa konventioner.
Beischer debuterade 2011 med Jag ska egentligen inte jobba här. Det var en skildring av arbetet på ett äldreboende. Där porträtterade hon det slitsamma jobbet men också krutkärringarna. I ”Det finns råttor …” vidareutvecklar hon stilen med varm blick på människorna. Men också med ett öga för småäckliga detaljer: magen som väller över troskanten, urinet som skvalpar mot porslinet och så vidare. Det är en stil – ett slags ömsint socialrealism – som för tankarna till Åsa Linderborgs Mig äger ingen.
Liksom Linderborg ägnar Beischer också mycket energi på att detaljrikt måla upp hemmen. Blotta inkomstskillnader genom möblering: Ikeasoffor hos Clara och Bruno Mattsson-fåtöljer hos Anna. Som litteraturvetaren Åsa Arping har påpekat är detta typiskt för 00-talets arbetarlitteratur: klassamhället framträder genom skillnad på standard i hemmen.
I sin nya roman har Beischer också lyckats skapa ett starkare sug i själva berättelsen. Och det beror helt och hållet på Christian. Han är en så komplex gestalt, mitt emellan ljus och mörker. I en scen hittar han en liten igelkottsunge som han ömsint kupar handen kring. Så, vips, kastar han in den genom ett öppet fönster, i knäet på en kärring som sitter och skiter. Växlingen mellan värme och kyla sker blixtsnabbt. Som läsare drabbas man av hans oförutsägbarhet och blir nästan lika häpen som Clara. Lite senare låter Beischer läsarna förstå varför han beter sig som han gör. Det finns, som det heter, en social förklaring.
Ur denna synpunkt är Beischers bok rätt typisk för 00-talets arbetarroman. Liksom Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Kristian Lundbergs Yarden gestaltar den arbetare som inte lever upp till skötsamhetsidealet. Detta är, som Arping påpekat, ett vanligt tema i den samtida litteraturen. Den behandlar frågor om marginalisering och utanförskap snarare än klass och samhällskonflikt. Även när det handlar om Clara är rädslan att bli utstött i centrum: att inte ha den där Marwin-tröjan, att behöva ljuga om att man åkt någonstans under sommarlovet och så vidare. På så sätt blir klassamhället ett individuellt, snarare än kollektivt problem. Konflikten riktas inåt, mot det egna jaget. Detta gör inte att Det finns råttor överallt utom på Antarktis är dålig – inte alls. Men när förlaget Ordfront beskriver den som en ”förnyare av arbetarlitteraturen” undrar jag om jag verkligen läst rätt bok. På vilket sätt skulle den vara det? Jag skulle snarare vilja påstå att den är ett väl genomfört men ganska typiskt exempel på 00-talets arbetarlitteratur.
