Innan presidentvalkampanjen i USA hade kommit igång på allvar för ungefär två år sedan var det en etablerad sanning att vilken demokrat som helst skulle med lätthet vinna alldeles oavsett vilken republikansk motståndare denne ställdes emot. Åren med Bush hade helt komprometterat det republikanska partiet, och den politik som det stod för. Den demokrat som skulle promenera hem segern var dessutom inte vem som helst utan Hillary Clinton.
Ett år senare var läget helt annorlunda. Republikanernas kandidat var frifräsaren McCain, och Clinton kämpade i uppförsbacke, för att slutligen förlora det demokratiska partiets nominering till Barack Obama. Plötsligt var utgången inte lika given längre, och det trots en finanskris som exploderade som på beställning i slutskedet av valkampanjen.
Det ger en bild av en delad nation, där modernitet på ena sidan står mot trångsynthet och rasism. Det är inte mycket mer än 130 år sedan som slaveriet avskaffades i USA. Och det krävdes ett blodigt inbördeskrig för det. Så sent som på 1960-talet förekom det legal rasdiskriminering i många delstater.
Nu blev det en klar seger för det upplysta Amerika, Obama vann övertygande, och mycket tyder på, som Sidney Blumenthal skriver i The Guardian (4/11), att vi nu ser slutet på den republikanska eran, påbörjad av Nixon, konsoliderad av Reagan, och som avslutas på ett närmast farsartat sätt av Bush junior.
Förändringen går emellertid på ett mycket djupare plan. Börskraschen och 30-talets ekonomiska depression hotade kapitalismens grundvalar, och systemet räddas och säkras av Roosevelts New Deal. Det innebar en reglerad form av kapitalism, med en stark statsmakt, och dess självklara förutsättning var att det kapitalistiska systemet var otillräckligt, och måste begränsas och kompletteras med inslag som definitivt uppfattades som inte bara främmande för det ekonomiska systemet, men också som oamerikanska, som till exempel en progressiv beskattning.
Det etablerades en demokratisk konsensus – Eisenhowers politik avvek inte nämnvärt – som kulminerade med Johnsons Great Society. Därefter vidtog den republikanska motreformationen, som en reaktion på just den starka statsmakten, Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsens framgångar. Det är en kapitalism med stärkt självförtroende, som dessutom ökar hela tiden, som tar över. Dess största triumf är förstås den ultimata segern över kommunismen. Den nyliberala ideologin upphöjs till vetenskaplig sanning, och dess dominans blir total. Kapitalismen har triumferat och historiens slut är nära.
Av den segervissheten är just ingenting kvar idag. Kapitalismen befinner sig åter i kris, och dess ledande stat USA brottas med svåra problem. Ekonomin är i fritt fall, budgetunderskottet gigantiskt, utlandsskulden växer, dollars ställning är försvagad, sociala och ekonomiska klyftor ökar i samhället. Kriget mot terrorismen har naggat rättssäkerheten och demokratin i kanten. Engagemanget i Irak och Afghanistan har blivit en återvändsgränd, som dessutom kostar astronomiska belopp. USA:s internationella ställning och prestige befinner sig på en absolut bottennivå.
Det är i dagsläget svårt att se hur någon ska kunna ta över USA:s ledande roll. Det saknas också ett vitalt vänsteralternativ.
Barack Obama var utan tvekan att föredra som president framför John McCain. Men det är tveksamt om han – lika lite som någon annan – är kapabel att hejda kapitalismens kris och återupprätta USA:s stormaktsposition. Han är ingen frälsare, men det är fullt möjligt att hans politik åtminstone kan bromsa nedgången. Det är en stor utmaning bara det.
