Hur kommer det sig att bilden av USA som demokratins vagga, om än med några skönhetsfläckar, består oavsett hur många bevis som läggs fram på motsatsen? Den enkla förklaringen är att man med politiskt och ekonomiskt världsherravälde får det ideologiska, kulturella och moraliska på köpet.
Den som läser Peter Widén nyutkomna Svart historia finner det hursomhelst ännu en gång fullständigt vansinnigt. Boken är en genomgång av den begränsade, men avgörande, rekonstruktionstiden direkt efter det officiella slaveriets avskaffande, då unionens afroamerikaner tillkämpade sig medborgerliga rättigheter och ett politiskt erkännande som de inte skulle återse igen på hundra år. 1877 fick dock den radikala perioden ett abrupt slut då borgarklassen i såväl syd som i nord omgrupperade sig och genomförde en våldsam kontrarevolution.
Abraham Lincoln var tydlig redan under upptakten till inbördeskriget: ”Om jag kunde rädda unionen utan att frigöra någon slav skulle jag göra det”. John F Kennedy var lika tydlig när han 1955 beskrev den radikala rekonstruktionen som ”en svart mardröm Södern aldrig skulle glömma”. Sedan inbördeskrigets slut har samhörigheten inom den amerikanska borgerligheten hela tiden varit det primära, vilket besvarar den för utomstående obegripliga frågan varför landet fortfarande vimlar av statyer över företrädare som lett attacker mot den amerikanska armén.
De nya sydstatsförfattningarna såg till att plantageägarnas makt garanterades och USA påbörjade sin resa mot den ”enpartistat med två fraktioner”, för att låna fredsforskaren Jan Öbergs beskrivning, vi känner igen från i dag. Plantageägarna i syd kompenserades för förlusten av ”sin” arbetskraft genom nya raslagar som i praktiken innebar ett neo-slaveri, ”i vissa aspekter inte lika brutalt och allomfattande, men ur andra aspekter till och med grymmare och brutalare än det gamla”.
En metod för att tillgodose behovet av en ofri, svart arbetskraft var skuldslaveri med extrema arrendevillkor (”sharecropping”) där barn till jordlösa svarta kunde omhändertas som ”lärlingar” under vita farmares förmyndarskap och förbli så på obestämd tid. Det var även under denna tid som USA:s ökända fängelseindustri utvecklades där svarta som saknade anställning kunde fängslas för lösdriveri och hyras ut som arbetskraft till privata företagare i så kallade ”chain gangs”, som till skillnad från i filmerna var strikt rassegregerade. En av de första entreprenörerna att slå mynt av detta var för övrigt Ku klux klans förste ledare Nathan Bedford Forest.
Widén upprepar mycket som de flesta redan vet, som att flera av USA:s grundlagsfäder själva var slavägare och att förtrycket av afroamerikaner i USA hela tiden utformats och upprätthållits av överheten med ekonomiska argument – ”ett slag mot slaveriet är ett slag mot handel och civilisation” som det hette i Mississippis utträdesdeklaration – och inte av obildade bondlurkar (som det också framställs i filmerna). Men det behöver tydligen sägas igen eftersom den seglivade myten om hur ”America was always great” fortsätter att traderas mot bättre vetande.
Svart historia: Slaveri – rekonstruktion – återförslavning
Peter Widén
Röda rummet
