Förra torsdagen bekräftade till slut USA:s president vad många redan hade misstänkt: USA kommer att lämna Parisavtalet. Landet blir därmed det tredje i världen, tillsammans med Syrien och Nicaragua, som står utanför överenskommelsen. Av den mediala upprördheten att döma verkade det komma som en chock att Donald Trump gör det han faktiskt valdes för. Förra veckans beslut var dock allt annat än oväntat.
För klimatförnekaren Trump tycks Parisavtalet handla om en enda sak: pengar. Enligt honom går det ut på att ta pengar från USA och ge dem till andra länder, vilket kommer att beröva USA på jobb. Trump attackerade i synnerhet de gröna klimatfonderna som syftar till att omfördela resurser från rika till fattigare länder för att hjälpa dem bekämpa klimatförändringarna. ”Dessa pengar borde investeras här, och inte skickas till länder som har stulit våra fabriker och våra jobb”, sade han. Tydligare exempel på Trumps nationalpopulistiska demagogi får man leta efter. Arbetare ska ställas mot arbetare så att uppmärksamheten avleds från de företagsledare som valt att utlokalisera sin produktion till länder med lägre löner (samt det faktum att Trumps egen budget som lades fram förra veckan enbart kommer att gynna de rikaste).
Trump insisterar ofta på att Parisavtalet bara är en avsiktsdeklaration. Det stämmer, men det är en deklaration med ett tydligt mål: att hålla temperaturökningen under 2 grader och sträva efter att den inte överstiger 1,5 grader under detta århundrade. Med nuvarande nationella åtgärder lär denna ökning uppgå till mellan 3 och 4 grader i slutet av århundradet. Och om ingenting görs kan den bli så hög som 6 grader. Det senare är dock precis vad USA har bestämt sig för att göra.
Populistisk avledningsmanöver
Hur ska man då tolka Trumps agerande? En möjlighet är att han återigen försöker avleda uppmärksamheten från skandalerna på hemmaplan som hopar sig och som, med senatsförhöret av den avskedade FBI-chefen James Comey på fredag, riskerar att i förlängningen leda till riksrätt.
Valet lär dock inte ha varit lätt. Om Trump hade valt att stanna i avtalet hade han anklagats av sin väljarbas för att agera som en vanlig politiker. Att lämna hade dock retat upp den företagselit som han i slutändan representerar och som, även inom energisektorn med ExxonMobil i spetsen, har uppmanat honom att stanna. I slutändan valde Trump att blidka sin bas och de klimatförnekande delarna av det republikanska partiet. Det är dock inte omöjligt att de mäktiga företagsintressena på sikt tappar tålamodet med Trumps populism.
Samtidigt är det viktigt att inte överdriva betydelsen av förra veckans beslut. Som den ekosocialistiske klimatforskaren Daniel Tarnuro har påpekat innebär Parisavtalet i sig inte att en katastrof undviks. USA:s utsläpp utgör 10 procent av de globala utsläppen. Under Obama bestämdes att de skulle reduceras med mellan 26 och 28 procent till 2025 jämfört med 2005. Det är bara lite mer än vad USA hade uppnått 2012 (jämfört med 1990) om man hade skrivit under Kyoto-protokollet. Obamas reformer täckte dessutom bara 83 procent av detta mål. Vidare motsvarar denna reducering i princip hela den ”spontana” reducering av utsläpp som energibolagen i USA har gjort då de har övergått från kol till skiffergasutvinning, som är billigare och ger mindre utsläpp, och fönybara källor. Trumps beslut att skota Obamas Clean Power Plan och andra åtgärder är i sammanhanget värre än utträdet ur Parisavtalet.
Att USA skulle kunna omförhandla avtalet, såsom Trump har föreslagit, har redan uteslutits av flera europeiska ledare. Enligt Tarnuro vore det heller inte önskvärt. Bättre då att Trump isoleras på den internationella scenen och att det interna trycket på honom ökar. Samtidigt bör resterande länder öka sina åtaganden för att kompensera för USA. De sociala rörelserna bör i sin tur trycka på för att detta sker inom ramen för en politik som inskränker kapitalismen och som strävar efter en rättvis fördelning av resurser och bördor mellan nord och syd.