Så föll den då till slut, den borgerliga VKO-regeringen som den kallas i Danmark. Det står för Venstre och konservative, Dansk Folkeparti hade aldrig ministrar men var instrumentellt för att få igenom den borgerliga politiken i parlamentet. I dess ställe kommer en förvisso skakig men ändå majoritetsbaserad center-vänsterregering med inte mindre än två vänsterpartier som förväntat stöd eller deltagare.
Med regeringen faller en världsbild, så stark att till och med vänsterpartiet Socialistisk Folkepartis (SF) ordförande Willy Søvndal kände sig tvingad att ta över den. I den är Danmark den demokratiska världens fyrbåk mot det hotande muslimska horderna och ”invandringsproblemet” står i centrum för varje politisk debatt. Ett tag gav det Willy Søvndals parti uppåt 20 procent och det talades om honom som en möjlig statsminister och det är ironiskt att det till slut var denna så kallade triangulering av borgerlighetens frågor som till slut gav det blygsamma valresultatet. Danska vänsterväljare ville ha något nytt.
Dagens Nyheters ledarsida sammanfattade det väl genom att citera den danska författaren Carsten Jensens artikel från Politiken 2001: ”Jag vill gärna en gång, innan jag dör, uppleva ett danskt val som inte är en folkomröstning för eller emot Allah”. Han blev bönhörd.
Men det var varken Socialdemokraternas eller SF:s förtjänst, de båda har mer eller mindre svalt VKO-regeringens invandringspolitik. Det var de båda partierna Enhedslisten och Radikale Venstre som kastade sig ut ur boxen och började dels fokusera på andra frågor dels, i svenska mått mätt, hyfsat försiktigt började kritisera den förda invandringspolitiken. Särskilt svårigheterna för familjeinvandring och därmed återförenandet av splittrade familjer stod i centrum för Enhedslistens kritik och paroll om ”En anständig utlänningspolitik”. Att stoppa en ytterligare skärpning av anhörigsinvandringen är också det enda invandringspolitiska krav som Enhedslisten har på sin lista med ”Sju röda krav” som de inkommit med till blivande statsminister, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt.
Det är viktigt att komma ihåg nu när Enhedslisten lyfts fram i den svenska vänstern som ett ideal att även om partiet har brytit mot den danska konsensusen i frågan har den inte spelat en framträdande roll i partiets profil de senaste åren. Men vad partiet framför allt har lyckats med är att lyfta fram andra saker och få Danmark att diskutera andra politiska frågor. I valrörelsen stod ekonomi och arbetslöshet i centrum och Enhedslisten var i princip ensamma om att hårt driva klimatfrågorna. Av den gamla samlingen av yttervänsterpartier har det blivit ett påtagligt grönt vänsterparti av modernt snitt, en förvandling som gått fort och som tredubblat deras röstetal i detta val.
För Socialdemokraterna har de senaste två nordiska valen, och de svenska opinionsundersökningarna, varit en rad besvikelser. I Danmark gjorde de sitt sämsta val på 100 år, i Norge blev till slut gamla Höyre lokalvalets stora vinnare trots att varenda bedömare hade spått storslam för Ap efter terrorattackerna mot regeringen och Utöya. I Sverige har den tidigare så tydliga Juholt-effekten helt kommit av sig och S är tillbaka på Mona Sahlins nivåer igen. Danmark har alltså inte blivit rödare än förra valet, det är mittenpartiet Radikale Venstre, socialliberalt, som är den stora nettovinnaren.
Det är inte särskilt roliga tendenser för den som hoppas på Alliansförlust valet 2014. Men en svag socialdemokrati innnebär möjligheter för partier till vänster att växa och när nu både de norska och svenska vänsterpartierna går kräftgång kastar de lystna blickar mot Danmark där inte mindre än två vänsterpartier tillsammans samlar 15 procent av rösterna.
Vad har då Enhedslisten som Vänsterpartiet saknar? En analytiker och grå eminens i Per Clausen som har lyckats vända bilden av partiet fullständigt (i danska tidningen Information skildras han i ett fint porträtt), en mycket populär partiledare, Johanne Schmidt-Nielsen, som vinner debatter (titta på den textade slutdebatten på svtplay hur hon offensivt sågar statsminister Lars Løkke Rasmussen itu!), en egen politik, klimat och rättvisa, som inte i huvudsak har formerats som antites till regeringens politik utan mejslats fram självständigt. Så visst finns det att lära.
