Ernst Wigforss skrev 1962: ”vi är socialister fast vi ännu inte vet vad det en gång kan komma att innebära. Det är naturligt att tveka inför uttryck som ’ett socialistiskt samhälle’, därför att det kan väcka föreställningar om något färdigt, avslutat.” Tänkvärt för hur ska vi kunna veta hur framtiden kan komma att se ut när kapitalismens epok är över? Vi kan inget säga om det nu, i vår tid. Olof Palmes ord ”ty politik – kamrater – det är att vilja något” är aktuellare än någonsin. För vad vilja socialdemokratin i dag?
Min generation såg socialdemokratin förändra samhället bort från det skriande klassamhället. Några årtionden och klassklyftorna minskade med en historisk närmast revolutionär hastighet. Socialdemokratins politiska gärning – från Europas fattiga kusin från landet – till ett samhälle där välfärden och demokratiska framsteg kunde gå hand i hand mötte framgång.
Partiets syn var att socialismen skulle följa på kapitalismen när tiden var mogen. Den demokratiska socialismens tolkning av frihetsbegreppet, är inte en frihet på marknadens villkor utan bär ovillkorlig utgångspunkt i medborgarens lika rätt och värde. Kapitalismens oinskränkta makt som vi ser i dag är därför en inskränkning av medborgarens frihet.
Konsensusjakten måste starkt ifrågasättas, kritiskt analyseras utifrån den nyliberala agendans subtila retorik att förneka samhällets klasskonflikter. Den måste vika för partiets långsiktiga strävan. Pragmatismen blir en boja då den kommer i strid med de grundläggande strävandena – att förändra samhället. När produktionskrafterna mognat och kapitalismen inte, likt feodalismen för ett halvt millennium sedan, inte längre har sin plats på historiens scen utan blivit obsolet. Då är tiden inne för ”socialismen”.
Socialdemokratin har förlorat sig och rör sig numera i en malström av konsensus, brist på självförtroende och pragmatism som mer liknar lydnad inför marknaden. Det har varit en långsam process, en omvänd ”reformism”. Av 20 större ”reformer” har 13 sedan 1980-talet klubbats av S-ledda regeringar. De grundläggande besluten som rört sig bort från välfärdsstaten har S tagit. Avregleringarna av bankernas låneverksamhet och valutarestriktionerna, bolagiseringen av SJ som modell för offentlig sektor, normpolitiken som övergav fulla sysselsättningen, EU, en oberoende riksbank och ett nytt pensionssystem har haft en betydande roll. Högerregeringarnas politik låg i linje med dessa. Det var socialdemokratins vägval på 1980-talet som röjde vägen för den marknadsliberala revolten.
Det var en övergång från välfärdsstat till marknadsliberalism. Dess sociala konsekvenser har nonchalerats; ökade inkomst- och klassklyftor, främlingsfientlighet då arbetarklassen upplevt sig sviken, försvagad demokrati då marknadens ”demokrati” är för de som har råd – och inte minst en uppgivenhet och brist på framtidstro. Tilltron till politikens möjligheter har reducerats då marknaden blivit den styrande rätten – inte medborgarrätten. Medborgaren förvandlas till konsument på en anonym marknad.
Min allvarligaste kritik av den bakvända ”reform”-politiken är att demokratin undergrävs, med den nästintill infantilt defensiva ”pragmatismen” och jakten på meningslös konsensus född ur nyliberalismen. Den belgisk-engelska statsvetaren Chantal Mouffe beskriver detta på följande sätt:
”När, som fallet är i dag, den liberala demokratin i växande grad identifieras med ’den för ögonblicket varande liberal-demokratiska kapitalismen’, och dess politiska dimension begränsas av lagstiftningen, finns det en risk att de som upplever sig vara utanför kan komma ansluta sig till fundamentalistiska rörelser eller attraheras av antiliberala, populistiska former av demokrati.”
I denna fälla föll socialdemokratin då den i dag saknar framtidsperspektiv på minst 20-30 år. Detta, d.v.s. perspektiv, hade partiet efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens efterkrigsprogram, men också tidigare i folkhemspolitiken och gillessocialismen.
Åter till Ernst Wigforss. Han beskrev motsättningen mellan den kapitalistiska marknaden och medborgarnas intresse i några eleganta rader. ”Målet för det ekonomiska livet är i sista hand inte varorna och tjänsterna utan människorna och deras liv i alla dess skiftande former.”
Dagens S i regeringsställning har förmått att göra vissa, icke på något sätt försumbara, reformer. Men att som nu endast undvika det ovan beskrivna med hänvisning till ”det parlamentariska läget” är inte bara futtigt utan också ett ideologiskt och politiskt förfall. Dagens socialdemokrati har fångats i det som George Orwell beskrev som att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. S har därför stora problem med privatiseringarna, asylpolitikens bristande humanism och lönedumpningsproblematiken.
Socialdemokratin, om den ska åter bli relevant, måste söka sig till sina rötter av en anti-kapitalistisk, reformistisk politisk rörelse där det inte alltid vinns kortsiktiga segrar utan de verkliga segrarna vinns i ett längre tålmodigt arbete.
På mitt skrivbord ligger inbetalningskortet till partiet. Det kommer att ligga kvar. Under många år har jag närt ett hopp om att socialdemokratin skulle vara förmögen att resa sig ur det demokratiskt sett förödande stadium av nyliberal påverkan. Tyvärr ser jag inget som tyder på att partiet i detta nu förmår så.
Jag förblir reformist, socialist och humanist. Sverige behöver, och inte minst arbetarklassen och skikt och grupper som lever nära dess verklighet, ett reformistiskt och socialistiskt parti. Jag ser inte det partiet i dag.
