Under de senaste åren har det förts en ganska intensiv debatt om socialt arbete, eller kanske snarare om socialtjänstens arbete. Socialstyrelsen ställer krav på en evidensbaserad praktik och har fått mothugg av ett antal ledande professorer. Debatten kan sägas handla om synen på socialtjänsten, men även synen på forskning och utvärdering.
Socialstyrelsen förespråkar studier där man kan jämföra utfall i kvantitativa termer, helst med slumpmässigt framtagna kontrollgrupper. En grupp som får en insats, en grupp som får en annan insats och en tredje som inte får någon insats alls. Kritikerna menar att detta är en allt för förenklad syn för att kunna fånga effekter av socialtjänstens insatser. Människors liv och det samhället definierar som sociala problem är allt för komplexa för att kunna fångas i den typen av studier. Debatten handlar också om kritiken mot socialtjänstens arbete idag. Det påstås att socialsekreterare arbetar utifrån flummiga och ovetenskapliga metoder, att de inte vet vad de gör och att de därmed inte erbjuder klienterna bästa möjliga insats. Kritikerna säger dels att det inte stämmer och dels att det saknas utvärderingar och forskningsresultat för att förändra praktiken idag.
Under tiden som Socialstyrelsen och professorerna munhuggs pågår det verkliga livet för alla oss andra. I ett Sverige där klassklyftor ökar och där resurser koncentreras till storstädernas rika innerstadsområden. Bibliotek, parklekar, fritidsgårdar och socialkontor läggs ned i förorterna. Det heter sällan nedskärningar, utan effektivisering och konkurrensutsättning. Men sanningen är att det är nedskärningar, som bottnar i en ovilja att betala skatt och fördela resurser från de rika till de fattiga.
Debatten om metoder och hur vi ska utvärdera olika insatser pågår medan socialsekreterarna i Rinkeby-Kista efter år av nedskärningar nu har fått nog. De kan inte utföra sitt arbete enligt de föreskrifter som står i socialtjänstlagen. De hinner inte ta hänsyn till varje klients individuella behov utan gör mer generella bedömningar där ekonomin står i fokus, säger en socialsekreterare till Sveriges Radio.
Fyra av tio socialsekreterare uppger att de känner sig tvingade att bryta mot lagen och mer än åtta av tio säger att de upplever stark psykisk press på grund av de ansträngda ekonomiska budgetramarna, enligt en enkätundersökning som Socialdemokraterna i Stockholm har gjort. Fyra av tio socialsekreterare bryter mot lagen! Och Socialstyrelsen debatterar med professorer om manualbaserade utredningsmetoder. Vi kan utreda enligt vilka manualer som helst, finns det inga pengar till insatser så blir det inga insatser. Vi kan utvärdera enligt vilka metoder som helst, finns det inga pengar till insatser så blir det inga insatser. Oavsett hur bra eller dåliga de framstår som utifrån utvärderingsmetoderna.
Någon gång måste vi också börja prata om vad som skapar sociala problem. I Rinkeby har anmälningarna om barn som far illa fördubblats på ett år. Samtidigt ökar personalomsättningen på socialkontoret. Jag tror att vi också måste börja lyssna på socialarbetarna och brukarorganisationerna om hur verkligheten faktiskt ser ut.
Jag arbetar i dag på två socialhögskolor och när jag möter våra studenter så blir jag alltid stolt. De är kloka, engagerade och har ofta starka åsikter om rättvisa och solidaritet. De läser om socialpolitik, samhället, socialtjänstlagen och om olika sociala problem. De får lära sig olika metoder och de får möta socialarbetare och brukarorganisationer. I dag funderar jag på om vi kanske också måste förbereda dem på att möta en verklighet där politikerna inte lyssnar på vad de säger, där de inte kommer att ha resurser att tillgodose sina klienters behov och där de kommer att gå hem med magont varje dag för att samhället sviker de mest utsatta.
