Turkiets offensiv mot kurdiska styrkor i den syriska Afrin-provinsen är inne på sin tredje vecka. I söndags dödades sju turkiska soldater i striderna. Totalt har 14 turkiska soldater stupat. Den turkiska armén hävdade i slutet av förra veckan att de har ”neutraliserat” minst 970 ”terrorister” i Afrin. Hur många av dem som är civila uppges inte men enligt kurdiska källor rör det sig om hundratals.
Operation Olivkvist handlar i första hand om att driva ut kurdiska styrkor ur Afrin och upprätta buffertzoner längs gränsen till Syrien så att den inte hamnar under kurdisk kontroll. Men inrikespolitiskt spelar operationen minst lika stor roll.
Terroriststämpel
Sedan en tid tillbaka är det ett lagbrott att öppet stödja eller ursäkta ”terrorism” i Turkiet. Eftersom allt som rör kurdernas politiska strävanden kopplas till den terrorstämplade kurdiska PKK-gerillan kan allt som sägs i försvar av kurderna generellt tolkas som terrorbrott. Sedan militäroperationen i Afrin inleddes i mitten av januari har minst 311 användare av sociala medier gripits i Turkiet efter att de kritiserat kriget (och enligt regeringen därmed försvarat kurderna som per definition är terrorister). Minst 15 av dem, varav en journalist, hålls alltjämt frihetsberövade. Elva demonstranter och två medlemmar i ett litet vänsterparti har också gripits i Istanbul för att ha delat ut flygblad som kritiserar operationen. I fredags beslutade en domstol att ordföranden för Amnesty Internationals ordförande i Turkiet ska hållas fortsatt häktad, trots ett tidigare beslut att släppa honom.
Den här typen av yttrandefrihetsinskränkningar är inte ovanliga i Turkiet som är det land där flest journalister sitter i fängelse i världen. Inte heller är det ovanligt med mediacensur under militära operationer. Redan under operationens första dagar kallades chefredaktörerna för landets största mediaföretag upp till premiärminister Binali Yildirim som gav dem en briefing på 15 punkter om ”patriotisk journalistik”. Bland annat instruerades de att vända sig till myndigheterna för att få ”rätt information” och inte ge utrymme åt demonstrationer och grupper som kan kopplas till PKK, samt att påminna om med vilken möda den turkiska armén försöker att inte skada civila i kriget. Men sedan Operation Olivkvist inleddes har repressionen nått nya nivåer.
I stället för en allians mot Erdoğan ser kriget ut att kunna leda till en allians mellan AKP, CHP och kanske även till och med det ultranationalistiska MHP som är väldigt nöjda med regeringens politik.
Censur och patriotism
Sedan kuppförsöket 15 juli 2016 har den redan hotade yttrandefriheten i Turkiet inskränkts markant. Det spelar knappt någon roll i vilken roll och med vilka argument medborgare uttrycker sig – alla som uttrycker en avvikande åsikt riskerar att stämplas som terrorister. President Recep Tayyip Erdoğan gick nyligen så långt som att kalla företrädare för Turkiets läkarförbund för ”vänner till terrorister” efter att de, stödjande sig på läkareden om att alltid skydda liv, krävt att operationen i Afrin upphör. De elva personerna i förbundets styrelse greps förra tisdagen och deras lokaler genomsöktes av polis. Ordföranden sades även upp från sin universitetstjänst. Förra söndagen beskrev Erdoğan också de 170 intellektuella som publicerade ett öppet brev till parlamentet som kräver att striderna upphör som ”förrädare”.
Den urskillningslösa retoriken från regeringen har gett upphov till flera incidenter. Artister har attackerats för att inte ha gett tillräckligt patriotiskt stöd till soldaterna i tv-program, en regeringskritisk oppositionstidnings kontor på turkiska Cypern har attackerats av demonstranter och det pro-kurdiska partiet HDP:s lokaler i Istanbul-området har bränts ned.
Enligt flera analytiker tyder det verbala våldet från regeringen på att den har svårt att legitimera attacken mot Afrin. Enligt den franske Turkiet-kännaren Jean-François Pérouse är det en stor skillnad på den pågående operationen och de som tidigare har utförts mot PKK-gerillan i gränsområdet till Irak på 1990-och 2000-talen.
– Frågan är vilket hot Afrin utgör mot Turkiets säkerhet. Infiltrationen från bergen i norra Irak av PKK är välkänd. Afrin är inte alls jämförbart.
Till skillnad från andra områden är gränsen mot Afrin skyddad av minfält och en mur. En operation med 20 000 soldater mot ett sådant område är svår att motivera för den turkiska regeringen, även om det styrs av det syrisk-kurdiska partiet PYD sedan några år tillbaka.
Enligt Pérouse kan det även finnas andra anledningar till att man inleder en militäroperation just nu. En orsak kan vara att man vill göra en styrkedemonstration av den turkiska armén, vars rykte sargats efter kuppförsöket och de påföljande utrensningarna. En annan kan vara att visa upp den turkiska vapenindustrins produkter.
Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan lyssnar på en flicka som reciterar en nationalistisk dikt i det turkiska parlamentet 6 februari. Foto: AP Photo/urhan Ozbilici
Oppositionen splittras
Än viktigare tycks dock nästa års presidents- och parlamentsval vara. Enligt flera turkiska journalister är Erdoğan skakad av den snäva marginalen som han vann förra årets folkomröstning om en grundlagsändring med. För att försäkra sig om ett stort patriotiskt stöd för regeringen så att något liknande inte ska upprepas är en militärkampanj ett perfekt projekt. Om den är framgångsrik kan Erdoğan räkna med nationell hjältestatus i många kretsar. En AKP-ledamot i parlamentet har redan föreslagit en lag som ska upphöja Erdoğan till ”gazi” – krigshjälte.
En annan konsekvens av Operation Olivkvist som är till regeringens fördel är att oppositionen håller på att slitas sönder. De senaste åren har oppositionspartierna närmat sig varandra i ett försök att bilda en allians mot Erdoğans mäktiga AKP. Men sedan kriget i Afrin inleddes har alla partier utom det kurdiska vänsterpartiet HDP sällat sig till den patriotiska skaran som hyllar de turkiska sönernas uppoffringar i fältet.
– Vårt förtroende för vår heroiska armé är totalt, vårt stöd till operationen är totalt, sade Kemal Kiliçdaroglu, ordförande för det sekulära oppositionspartiet CHP, under krigets första dagar.
– Må gud skänka segern åt vår armé, må han hjälpa våra soldater, twittrade den förre presidenten Abdullah Gül, en AKP-medlem som ses som en tänkbar utmanare till Erdoğan.
I stället för en allians mot Erdoğan ser kriget ut att kunna leda till en allians mellan AKP, CHP och kanske även till och med det ultranationalistiska MHP som är väldigt nöjda med regeringens politik.
Vad gäller HDP gör repressionen mot såväl deras representanter (de två partiledarna sitter fortfarande fängslade) som deras väljare att de riskerar att inte ta sig över tioprocents-spärren nästa år, vilket krävs för att ta sig in i det turkiska parlamentet.
