3000 tjänster försvinner från Ericsson i Sverige som resultat av att företaget förlägger produktionen utomlands. Förklaringen till det menar Jonas Ygeby, produktionsansvarig på Ericsson Global, är att ”den nya generationens produkter har ett lägre arbetsinnehåll” och det gör att ”Borås får en underbeläggning” och därför väljer man att ” flytta den här produktionen globalt till färre sajter” (Aftonbladet, 4/10, 2016).
Regeringen skickade under tisdagen fram näringsminister Mikael Damberg för att kommentera Ericssons varsel. Han är dessvärre inte mycket att hålla i handen för de snart arbetslösa Ericsson-arbetarna. Damberg duckade naturligtvis för frågan om han har någon kritik till Ericsson. Damberg tycker i stället att vi ska vara tacksamma för att Ericsson ändå väljer att ha kvar delar av utvecklingsenheterna här i Sverige. Med mössan i handen, ska vi alltså tacka Ericsson för att de säger upp 3000 personer, för ”Sverige hamnar ju ändå i centrum för 5G-teknikutvecklingen”.
Facket då? I ett pressmeddelande (4/10, 2016) hoppas Anders Ferbe, ordförande för IF Metall, på att ”styrelsen och ägarna stoppar neddragningarna och i stället låter den nya ledningen ta fram en plan för utökad produktion i Sverige”. Det är bättre att vara offensiv än defensiv. I det har Ferbe troligtvis rätt. Att 3000 människor, och säkert många fler personer som jobbar för underleverantörer eller som konsulter för företaget, ska bli uppsagda är en defensiv strategi på alla punkter. Ferbe menar att man måste satsa på utveckling och forskning, här, i Sverige – tillsammans med produktion. ”Att det hänger samman har vi tydligt sett genom åren”, menar Ferbe och ger inga mer konkreta exempel.
Men det är ju inte bara ”strategin” som är problemet för Ericsson. Samtidigt som bolagets utveckling på börsen enligt bedömare varit ”svag” och korruptionsanstrukna skandaler avslöjats, så har bonusarna och lönerna till bolagstopparna skjutit i höjden. De på toppen klarar sig alltid – och som vanligt är det i stället arbetarna i Ericssonfabrikerna i Kumla och Borås som får betala priset för kapitalismens (och i viss mån teknikutvecklingens) konvulsioner. För i dagsläget kan Ericssonledning använda sitt kapitalistiska privilegium att besluta om strategi och kapitalfördelning helt på egen hand. I ett kapitalistiskt företag finns det aldrig något egenvärde att en anställd ska få behålla sin lön eller självkänsla.
I rapporteringen om Ericsson-varslen så tas ofta förutsättningarna för företagens överlevnadsstrategi för objektiv sanning.
I rapporteringen om Ericsson-varslen så tas ofta förutsättningarna för företagens överlevnadsstrategi för objektiv sanning. I det här fallet går strategin ut på att vara defensiv och dra ner på produktionskostnaderna i Sverige och fortsätta expandera sin produktion i länder som Indien och Estland. So be it. Sverige kan inte konkurrera och försöka hålla kvar företag i Sverige genom sänkta löner eller andra sockrade villkor. Men å andra sidan; att det är neddragning av de svenska produktionskostnaderna som är lösningen på Ericssons problem är ju bara spekulationer, från några få personer i Ericssons koncernledning.
Men vad är alternativet då? Det finns ingenting som säger att ett statligt ägt Ericsson hade kommit på en bättre överlevnadsstrategi än den som nu föreligger. Men det hade varit en annan sak om vi faktiskt kunde diskutera vad som var rätt strategi – tillsammans. Då kan det bli rätt och det kan bli fel, men vi har i alla fall beslutat utifrån förutsättningar där alla räknas. De anställdas välfärd och framtid haft sin rätta tyngd i diskussionen.
Poängen här är: Om man utgår från att Ericssons killgissningar kommer att rädda företaget och att alternativet är undergång så är det svårt att protestera mot nedläggningen. Men det kan man ju inte utgå ifrån.
