Nej Aron, det var du och inte jag som var missnöjd med de uppgörelser vi gjorde med S och MP på den tid jag var en makthavare i partiledningen. Hösten 94 fick vi S-regeringen att göra den nödvändiga budgetsaneringen mer rimlig genom att behålla förmögenhetsskatten och bryta löftet till FP att ta bort värnskatten. Och våren 1999 lyckades vi, efter att ha hotat med att fälla vårbudgeten, få igenom en uppgradering av sysselsättningsmålet och se till att ”Åsbrink fick släppa till 60 miljarder för att rädda budgeten” (citat Lena Mellin i Aftonbladet 8 april 1999).
Problemet var snarare att vi blev för nöjda med oss själva. Efter att ha fått 12 procent i valet 1998 och nära 16 procent i EU-valet i juni 1999 blev vi så uppfyllda av vår egen storhet att vi inte begrep vad som var på gång i din unga vänstergeneration. Därför blev det ganska chockartat när majoriteten på partikongressen i Växjö 2000 avvisade inte bara Gudrun Schymans påstående att kommunismen var död, utan också gav vår ekonomiska politik bakläxa. Än värre blev det i Västerås 2000 då jag berövades rollen som ekonomisk-politisk talesperson för riksdagsgruppen och kongressen drev igenom ett hialöst 100-miljarders till stor del ofinansierat utgiftsprogram.
Så här beskrev du själv det förändrade opinionsläget i en ledare i Flamman från den 26 februari 2004:
Snart började ett missnöje att gro, bland medlemmar som tyckte att partiet i alltför stor utsträckning lade sig platt för regeringen och accepterade för mycket kompromisser.
Jag satt kvar i partiledningen fram till våren 2003 också efter att berövats nästan all makt, något som jag djupt ångrar. För det som hände efter Växjö anser jag att ni som formade majoriteten under det följande decenniet har ett större reellt ansvar än jag. För bakom dimridåer av stolta paroller av typ ”ta det tillbaka” och ”200 000 nya jobb i offentlig sektor” släppte ni arvs- och gåvoskatten 2004 och blev ett mer lojalt och av S-regeringen mer uppskattat stödparti än vad vi var med Gudrun Schyman som partiledare. Tror du mig inte? Läs i så fall Erik Fichtelius intervjubok med Göran Persson från 2007.
Du har också fel Aron när du påstår att vi då efter 1998 års val i motsats till nu hade ”bundit oss på förhand” för att göra upp med regeringen. Ambitionen att samarbeta på fem politikområden hade visserligen uttalats i ett skriftligt dokument. Men några löften gavs aldrig. Regeringen kunde då som nu välja och vraka mellan partierna när de gjorde uppgörelser. Och vi kunde faktiskt i enskilda fall göra upp med borgarna, som när vi under raseriutbrott från S-ministrar flyttade riksrevisionen från regeringens överhöghet till riksdagens.
Men stödparti var vi, då som nu. Något som jag var emot redan 1998. Visst, ni har ännu så länge varit bra på att komma ut i media med partiets bidrag till regeringens höst- och vårbudget. Men delvis tror jag detta är en följd av den martyrroll Jonas fick då Löfven stängde regeringsdörren och av borgarnas trumpetande i eget intresse om att V har stor makt över regeringen. Vi får se hur det går i höst då borgarpartierna gör egna budgetförslag och regeringen inte längre – om Decemberöverenskommelsen håller – behöver våra röster.
Men att jag är emot att vi accepterar den nuvarande unika konstitutionella ordningen med en regering som förhandlar med ett parti (skvadern som Magnus Isberg kallade den), beror inte på vad som ger mest makt. Motivet är i stället att den bryter mot fundamentala demokratiska principer: Den leder till oklara ansvarsförhållanden, sämre insyn i beslutsprocessen och sämre kvalitet i beredningen. Du väljer att inte ta upp denna fråga i ditt svar.
Jag har stor respekt för och stödjer den politiska huvudlinje som partiet och du står för idag. Det är en himmelsvid och positiv skillnad om en exempelvis jämför med din bok ”Ta det tillbaka” från 2002. Kunde det inte vara på sin plats med litet ödmjuk och kamratlig självkritik för de angrepp ni utsatte oss för då? Eller med ett erkännande av att vi – Jonas Sjöstedt och några hundra till – som skrev på ett upprop publicerat 2003 under rubriken Vägval Vänster i allt väsentligt hade rätt?
