”Planerna kritiseras av USA och Israel för att det kan försvåra nya fredssamtal.” Så heter det i ett TT-telegram i veckan. Ska man skratta eller gråta? Försvåra nya fredssamtal? Vilka fredssamtal ska de försvåra?
De som den israeliska regeringen bedriver samtidigt som de dödar de som försöker bryta den folkrättsvidriga blockaden av Gaza sjövägen? De som de bedriver när de förvägrar palestinier rätten till in- och utresor ur sina egna städer? De som de bedriver medan de drar en mur rakt igenom ockuerat territorium i Västbanken? Eller de som de bedriver när de gör sina dödliga räder in i Gaza?
Israel har inte visat minsta vilja att återuppta de avbrutna fredsförhandlingarna och i ett läge där ingen sansad människa kan se sådana förhandlingar i sikte är det snarare en bra start på en förhandlingslösning att Palestina erkänns i FN:s generalförsamling. USA har redan aviserat att de ämnar blockera ett liknande förslag i säkerhetsrådet men det innebär inte att inte Palestina som stat skulle stärkas av ett erkännande från en majoritet av världens stater.
Från staten Israels första dagar har den arbetat med att först ”etablera fakta på marken” och sedan söka erkännanden. Ett erkännande av Palestina i FN skulle vara just ett sådant faktum som förhandlingar senare skulle behöva utgå ifrån. Det skulle stärka den palestinska sidan i förhandlingarna.
Kritiken mot förslaget har inte bara varit förödande från Israel, också många palestinska aktivister har varit skeptiska. På den kända aktivisthemsidan Electronic Intifada skriver flera skribenter att ett erkännande bara skulle stärka den korrupta palestinska myndigheten i Ramallah och att det i sin tur skulle lämna den hälft av alla palestinier som idag bor utanför de palestinska regionerna, som flyktingar åt sitt öde.
Men det är trots allt realpolitik som kommer att avgöra den här frågan till slut och det frånvaro av tryck från det internationella samfundet som präglat Israels tid som ockupant av Palestina måste upphöra. En självständig röst i FN skulle ge palestinierna en nödvändig tribun för att starkare komma ut med budskapet att de nu lever som fångar i små avskurna, inmurade områden med en ockupationsarmé omkring sig som på eget bevåg går in och skjuter och dödar så många som de anser nödvändigt.
Med det ökade tryck som den arabiska våren innebär, med ett framtida Egypten som kommer att få få svårt att stå emot befolkningens krav på att häva blockaden av Gaza, kommer ett erkännande vara precis det kort som skulle stärka det hittills mycket svaga utgångsläge som palestinierna haft i alla hittillsvarande förhandlingar.
Det är bra att Sverige redan har uppgraderat den palestinska representanten i Stockholm, Hala Husni Fariz, till ambassadör. En logisk följd av det är nu att följa Norges exempel och rösta för erkännandet av Palestina i FN:s generalförsamling.
Avslutningsvis, en palestinsk stat finns redan utropad. Den utropades av Yassir Arafat i Alger 1988 och den har bilaterala kontakter med 125 länder, och egna ambassader på många platser i världen. Det är alltså inget lättvindigt beslut som FN står inför om Palestina under den session som startar i skrivande stund, tisdag, lägger in ett förslag om erkännande. USA utövar nu allt inflytande de har för att få dem att avstå, låt oss hoppas att de palestinska myndigheterna för en gångs skull står på sig. Den 20 september vet vi kanske svaret.
