Den 30 juni var det 43 år sedan Demokratiska republiken Kongo (DRK) blev självständigt. Enligt planerna skulle då den nya övergångsregeringen inleda sitt arbete. Fredsprocessen har emellertid kantats av motgångar.
Nya massakrer på civila och strider mellan olika rebellgrupper har rapporterats med jämna mellanrum.
När ugandiska invasionstrupper lämnade staden Bunia i östra DRK i början av maj, dödades flera hundra personer i oroligheter. Bara några veckor tidigare hade minst 350 människor dödats i Ituri-provinsen. Konflikten i Kongo beskrivs inte sällan i etniska termer, men i det söndertrasade landet har sådana beskrivningar mist sin betydelse.
I stället handlar det ofta om tillfälliga grupper som slåss för sin egen överlevnad eller utnyttjas av utländska intressen som vill åt landets enorma naturrikedomar. Internationella gruvbolag har till och med av OECD, de rika länderna samarbetsorganisation, anklagats för att underblåsa oroligheterna.
I avsaknad av en stark centralregering kan bolagen mer eller mindre själva bestämma sina kontraktsvillkor. I bakgrunden till konflikten finns också den rivalitet mellan franska och anglosaxiska imperieintressen som under senare tid blivit allt tydligare.
Att den franska utrikesministern Dominique De Villepin besöker området bara någon vecka innan USA:s president George Bush väntas dit är förmodligen ingen tillfällighet.
Det andra Kongokriget, som också har kallats Afrikas första världskrig, hänger samman med oroligheterna och folkmordet i Rwanda 1994. Hundratusentals människor flydde då in i det dåvarande Zaire.
I den oro som uppstod lyckades Laurent Kabila samla oppositionen mot Mobutu Sese Sekos mer än 30-åriga hårdföra styre.
Med stöd av USA och med hjälp av Uganda och Rwanda intog Kabila i maj 1997 huvudstaden Kinshasa och tvingade Mobutu i landsflykt, uppenbarligen mot Frankrikes vilja.
När Kabila inte infriade de förväntningar, som framför allt USA hade, inleddes ett nytt uppror. Rebellrörelserna MLC och RCD, med stöd av de forna bundsförvanter Uganda och Rwanda, tågade mot Kinshasa. De höll på att inta staden när SADC, samarbetsorganisationen för staterna i södra Afrika där DRK är medlemsland, ingrep. SADC-styrkor från Angola, Namibia och Zimbabwe stoppade offensiven och räddade kvar Kabila. Sedan dess har framför allt Zimbabwes relationer med USA kraftigt försämrats.
I början av 2001 mördades Kabila och efterträddes av sin son, Joseph Kabila. Efter det intensifierade SADC sina försök att skapa fred i Kongo.
Inte minst Sydafrika spelade en vital roll för att få igång den så kallade interkongolesiska dialogen, allt enligt president Thabo Mbekis intentioner att söka ”afrikanska lösningar på afrikanska problem”.
Den mödosamma dialogen har lett fram till att en övergångsregering nu kan bildas med Kabila som president och fyra vicepresidenter. En har utsetts av Kabila, två andra av rebellgrupperna MLC och RCD och den fjärde av den civila, politiska oppositionen. Regeringen skall förbereda de allmänna val som planeras inom en tvåårsperiod.
Samtidigt vill FN utöka sina fredsbevarande styrkor, Munoc, i DRK.
Av de drygt 4 000 Munoc-soldater som finns i DRK är den sydafrikanska kontingenten störst. Den utgör omkring en tredjedel. Världs-organisationen har dock varit ovillig att finansiera insatsen. Det har tolkats som att det stater som nu dominerar FN egentligen inte är intresserade av fred i DRK, åtminstone inte på afrikanska villkor.