2016 var året då liberaler blev brutalt uppmärksammade på – och upprörda över – nya företeelser som skönhetsfläckarna i det amerikanska valsystemet, att bombmattor för frihet inte kommer helt utan friktioner och att ”fri press” underkastad marknadens logik och löjligt rika ägares nycker innebär vissa ojämnheter i det ”torg” för öppen diskussion, som Peter Wolodarski tycker om att tänka på det offentliga samtalet som.
Som för så många andra förut sker detta uppvaknande till ljudet av en rämnande världsbild simultant med att man redan står upp till hakan i mull på historiens trångbebodda skräphög. Ingen begär att det ska vara vackert, eller ens särskilt värdigt. Debattören Johan Norberg tillhör en av dem som inte kan förlika sig med att den, sedan socialismens förmodade död, så solida grunden för frihandel och ”inkomstspridning” börjar vittra sönder. Amerikaner, britter och italienare som röstat galet under året som gått gjorde så på grund av ”auktoritära drag” som ligger latent hos lättlurade människor och aktiveras av felaktiga föreställningar om världen runt omkring (Filosofiska Rummet, 27/11-16).
I själva verket blir allt hela tiden bättre, enligt Norberg, som hade tänkt sig kunna surfa vidare på vågen från historiens slut rakt in i evigheten, och folk som inte begriper det måste antas lida av grova vanföreställningar. Amerikanskan Anne Appelbaum, kan inte heller förstå hur frågor rörande ekonomins utformning överhuvudtaget fortfarande diskuteras eftersom hon menar att ekonomiska motiv inte alls spelar en roll hos, exempelvis, amerikanska Trump-väljare, som i stället drivs av ”ett vitt stamtänkande”. (DN, 5/7-16).
Per T Ohlson (26/6-16) och Ian Buruma (13/3-16) har i Sydsvenskan i stället varit inne på det ”oansvariga” med att öppna upp för folkomröstningar om svåra frågor som pengar och produktion eftersom det ter sig ”tämligen ogenomträngligt för merparten av väljarna”. Det är ingen hemlighet att liberaler utgår från att de representerar allmänintresset i en världsordning där ekonomiska motsättningar är överspelade. Att rösta om ett EU-medlemskap är ”som att rösta om internet”, som Hynek Pallas påstod dagen efter Brexit. Men någon sorts insikt om potentiell röta även inom de mest perfekta av system verkar i alla fall finnas hos Carsten Jensen (Sydsvenskan 10/11-16) som erkänner att, länder i tredje världen förvisso ”i frihetens namn fråntagits rätten att själva välja väg för framtiden” och fattiga ”i jämlikhetens namn blivit ignorerade eller utbytta medan de rika skamlöst blivit rikare”, men denna självmotsägelse ”är också en produktiv självmotsägelse, för demokratin håller idealen om frihet och jämlikhet vid liv och ger plats till dem som kämpar för en bättre värld.”
Precis som kapitalismen bär sin egen undergång inom sig, lever liberalismen sedan länge på lånad tid för att hantera sin, men i motsats till Jensens idealiserade föreställning av hur konflikter kan överbyggas, retirerar dess skadeskjutna företrädare in bakom linjer av total förnekelse och/eller avancerade krumbukter för att ytterligare begränsa den demokrati de säger sig värna om.
