Bakom den konferens som nu öppnar finns en tydlig strategi från ockupationsmakten USA – att söka stöd i omvärlden för de lösningar man redan stakat ut.
Det blir tydligt när man läser styrdokumenten på ICI:s hemsida, ”The International Compact with Iraq – A Shared Vision, A Mutual Commitment”. Detta är inte ett dokument som på något sätt siktar på att lösa alla de komplicerade politiska problem Irak står inför, som man kunde förvänta sig. Naturligtvis står inte ett ord om att landet kvarstår under ockupation – inte heller finns någon plan för att landet en gång skall kunna bli självständigt.
Detta är istället en plan för att öppna upp landet ekonomiskt. Bankerna skall privatiseras och statliga bolag skall säljas ut. Jordbruket skall marknadsanpassas, skattesystemet reformeras, för att skapa ett gott företagsklimat. Därefter skall landet nu integreras i den globala ekonomin. Med nogrann marknadsliberal dogmatik utpekas den privata sektorn som ledande i den ekonomiska utvecklingen. De som vill hävda att ICI är ett uttryck för en geniun irakisk vilja bör notera att alla centrala dessa politiska beslut på ett slående sätt sammanfaller med den inriktning som USA slog fast den 19 september 2003 i Paul Bremers berömda order 39, innan ett enda val hade hållits i landet.
Det nya i sammanhanget är dock att Sverige nu aktivt tar ställning för vad USA planerar för Irak. På den svenska regeringens hemsida finns ett tveklöst stöd ”för den politiska och ekonomiska reformprocessen i Irak”. Statsminister Reinfeldt försökte påstå att Irak-konferensen skulle vara ett steg bort från ”amerikansk dominans” och att konferensen är som vilket möte som helst:
– Vad är alternativet till att politiska ledare möts?/…/Jag vet faktiskt inte, försvarade sig Reinfeldt mot kritiken att Sverige legitimerar ockupationen i söndagens ”Agenda”. Det är att göra sig mer dum än nödvändigt.
Fredsforskningsinstitutet TFF räknar i sitt uttalande till Irakkonferensen upp de enda tre fredsplaner som finns för att börja lösa Iraks konflikter med det internationella samfundet. Alla tre planerna delar några element:
1.
USA lämnar Irak. Det är det enda riktiga enligt internationell lag, eftersom USA har ett otvetydigt
ansvar för kriget och anfallskrig är det värsta brott som kan begås enligt FN-stadgan. Det är också absolut nödvändigt för att få slut på det krigsliknande tillståndet i Irak. Inte en enda amerikansk soldat eller militärbas kan finnas kvar och irakierna måste återfå hela sin suveränitet och oinskränkt rätt till sina naturresurser. 90 procent av det irakiska folket vill att USA lämnar landet. Att strunta i det och samtidigt påstå att landet skall bli en demokrati är ett hån.
2.
USA betalar, som ansvarigt för kriget, skadestånd eller ersättning. Det är inte något omo-
dernt med skadestånd – faktum är att Irak fortfarande betalar för sitt anfall på Kuwait 1991. Till skillnad från tidigare historiska krigsskadestånd – efter första och andra världskriget – blir det då inte ett land på svältgränsen som betalar till rikare länder. Irak behöver både pengarna och ursäkten.
3.
En politisk process måste startas. Med alla relevanta irakiska politiska, religiösa och etniska
grupper oavsett om de tillhör motståndet eller ej. FN bör ställa sig till förfogande, med fredsbevarande styrkor om så behövs, men kan inte ställa sig över denna process eller bli en ny ockupationsmakt. I en sådan dialog måste rimligen också regionens stormakter, Syrien, Iran och Turkiet medverka.
Det är per definition omöjligt att lösa alla Iraks efterkrigsproblem – uppgiften är att ge irakierna sin självständighet under de bästa möjliga förutsättningar. Med de tre punkterna uppfyllda finns en stor chans att det religiösa och politiska våldet trappas ned, en grundförutsättning för att kunna gå vidare.
Chansen för att det blir verklighet skulle onekligen bli större om inte Sverige agerade knähund.
