I avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 skriver litteraturvetaren Maria Margareta Österholm om den finlandssvenska författaren Monika Fagerholms roman Diva från 1998 som ett exempel på en skildring av vad hon kallar ”skeva” flickor i litteraturen. Denna skevhet består av en blandning av stereotypisk flickighet, traditionellt ”okvinnlig” tvärhet, sexuellt utåtagerande och isolering. I Diva finns tonårsflickor som svälter sig och tonårsflickor som lustfyllt frossar. Här finns flickor som babblar gränslöst och flickor som går in i total tystnad. Och dessa flickor och kvinnor återkommer i flera av den populära men egensinniga författarens böcker.
I Den amerikanska flickan (2004) finns den udda och negligerade Doris som säger sig komma från en träskfamilj och som svänger sig med lillgamla ordspråk, något hon för övrigt har gemensamt med huvudpersonen Diva i boken med samma namn. I Lola uppochner (2012) möter vi den märkliga flickan Anita som likt en gotikens ”galna kvinna på vinden” huserar i ett isolerat rum där hon från sin rullstol styr över en flock av barn som drar fram på bygdens kyrkogård. Och en av Fagerholms tidigare litterära framgångar, Underbara kvinnor vid vatten från 1994, kan läsas som en kärleksförklaring till ”Isabella Sjöjungfru” som alltför tidigt tvingats in i rollen som kvinna, mor, och hustru men som aldrig finner sig till rätta.
Det fokus på pojkar som finns i den senaste romanen Vem dödade Bambi? är alltså ovanligt. Här har författaren valt att berätta om en gruppvåldtäkt ur de unga förövarnas perspektiv. Genom att skildra händelsen och efterspelet genom en av pojkarnas (eller ”gossarnas” som hon ironiskt kallar dem) blick tycks hon vilja tvinga läsaren att konfronteras med det faktum att många våldtäktsmän är just ”våra gossar”, välbeställda och välanpassade. Och att offret inte alltid (eller sällan) är något perfekt offer (det vill säga en dygdig oskuld) utan lika gärna kan vara en skev och argsint flicka som är fallet här.
En del av hennes romaner har till och med marknadsförts som thrillers, vilket ger det felaktiga intrycket att brottets ‘lösning’ skulle vara det centrala
I de flesta av Fagerholms böcker finns ett brott eller uppbrott: en våldtäkt, ett mord, en mamma som abrupt lämnat familjen. En del av hennes romaner har till och med marknadsförts som thrillers, vilket ger det felaktiga intrycket att brottets ”lösning” skulle vara det centrala. I själva verket är brotten mest den knuff som sätter berättelsernas alla udda existenser i rörelse. Men å andra sidan är den onda bråda döden också en ingrediens i Fagerholms lek med den så kallade skräp- och skräcklitteraturens excesser. Lola uppochner, där ett mord hemsöker ett litet samhälle, en docka tillskrivs magiska egenskaper, och en grupp barn drar omkring på kyrkogården under märkligt inflytande av en rullstolsburen flicka, för tankarna till Twin Peaks.
Vissa karaktäristiska ord återkommer, som för att antyda att alla Fagerholms romaner utspelar sig i samma smått surrealistiska universum. Ett sådant är det suggestiva ”skelettfåglar” som syftar på unga, självsvältande flickor, som den redan avlidna Fanny i Lola uppochner och den livsbejakande Divas anorektiska klasskamrater i Diva. Det är mycket gotiskt och kanske lite romantiserande. Också här avviker den nya Vem dödade Bambi? genom att vara ovanligt jordnära och komprimerad i jämförelse med flera av de andra böckerna vars andfådda, egensinniga språk och berättande kan välla över och slingra sig genom uppemot femhundra sidor.
Precis som hon uppfinner nya ord som skelettfåglar, fyller Fagerholm gamla slitna fraser med nya betydelser genom upprepningar och genom att lägga dem i munnar där de inte passar. Som de lillgamla fraserna ”a priori” och ”den enas död är den andras bröd” som ständigt upprepas av Diva respektive Doris.
Men trots allt det bisarra och kusliga som finns i Fagerholms märkliga universum har hon samtidigt ett krasst och absolut gehör för klass, och hur klass präglar de små finlandssvenska samhällena hon skildrar. Det är inte en annan verklighet än vad hon beskriver, utan en verklighet sedd genom ögon vidöppna även för de dimensioner av verkligheten som inte alltid är synliga vid första anblick. Inte sällan en ”skev” och avig flickas ögon.
