Solveig Hansson kom med i den svenska kommuniströrelsen som sex-sju-åring i den dåvarande Barngillesrörelsen. Barngillena arrangerades av dåvarande Sveriges kommunistiska parti som ett rött alternativ till den borgerliga söndagsskolan och scoutrörelsen.
– Där berättades det om hur det kommunistiska samhället skulle gestalta sig. Hur alla människor skulle ha det bra, alla skulle vara snälla, alla skulle ha arbete och alla skulle ha semester.
Därefter fortsatte hon i Pionjärerna, Arbetarbarnens förbund och senare Kommunistiska ungdomsförbundet. Ideologin fick hon med sig hemifrån. Båda föräldrarna var arbetare och socialister.
Arresterad av Säpo
Efter uppväxten i Göteborg under enkla förhållanden blev Solveig 1935 som 20-åring skickad till Moskva för att gå på Kommunistiska internationalens (Komintern) skola. Efter två års utbildning till radio-operatör stationerade Komintern henne i Stockholm med uppdrag att hjälpa det tyska kommunistpartiet som flytt utomlands efter Hitlers makttillträde. Solveig hjälpte motståndsrörelsen med både praktiska saker som att ordna boende, förmedla kontakter och att sända radio och hålla kontakt med motståndet i Tyskland. Under denna tid deltog hon av försiktighetsskäl inte i den offentliga partiverksamheten.
– Alltihop var ett mycket farligt arbete och jag var ständigt på min vakt. Man visste aldrig vem som var tjallare och vem man kunde lita på. Vem som hade små barn som kunde prata bredvid mun.
I början av 1940-talet arresterade Säpo Solveig. Genom hennes hyresvärd utövade säkerhetspolisen påtryckningar och såg till att hon och hennes man Gunnar, dåvarande förbundssekreterare i Kommunistiska ungdomsförbundet, fick lämna lägenheten. Därefter dömdes hon till nio månaders fängelse för olaglig underrättelseverksamhet för främmande makt mot Komintern och Sovjet. Men även för olaglig underrättelseverksamhet mot Hitler-Tyskland.
Skulle du säga att socialismen har existerat någonstans på jorden hittills?
– Nej. Efter kriget, när folkdemokratierna skapades, som de kallades innan Moskva gav besked om annat, trodde vi att de var inne på rätt väg. Sen har man ju förstått att så inte var fallet.
Naiva önskedrömmar
Solveig framhåller att när hon idag ser tillbaka kan mycket av det gamla framstå som rena naiva önskedrömmar men menar samtidigt att det gäller att komma ihåg att världen såg helt annorlunda ut då.
– Sovjetunionen för oss var lika mycket ett idealsamhälle som en möjlighet att klara oss undan ett fascistiskt och imperialistiskt krig mot arbetarklassen i hela Europa, vilket vi tyckte oss se växa fram tidigt. Såväl i utlandet som i Stockholm demonstrerade nazister i uniformer och med fanor.
Nya tider 1968
År 1968 var Solveig 54 år och dåvarande VPK fick stora mängder nya medlemmar.
– Jag kände mig inte lastgammal då men minns hur många av de unga betraktade oss som gammal skåpmat. Det var många revolutionsromantiker och vissa stod knappt på jorden.
Idag är stora delar av den radikala vänstern befolkad av olika former av medelklass, men hur var det före 68?
– Nej vi hade inget sånt. Det kändes väldigt intressant och spännande när de kom till oss så de behandlades lite som prinsar och prinsessor.
Saknar glöden
Hur ser du på klassbegreppet idag? Är det fortfarande relevant?
– Jo, det tycker jag på något vis. Även om samhället är annorlunda och industriarbetet alltmer ersatts av annat.
Solveig betraktar fortfarande kapitalismen som ett tillfälligt system, en koloss på lerfötter, ständigt i väntan på nästa kris. Den nuvarande krisen tror hon dock den kommer att klara.
– Men man lägger sig ju inte och fäller tårar för att revolutionen har uteblivit. Tiden har väl inte varit inne för att den ska växa fram och bli den kraft som kan ersätta den här ruttna kapitalismen.
Solveig är fortfarande medlem i Vänsterpartiet, alla namnbyten och delningar till trots, men känner sig något mer tveksam inför partiets politik idag jämfört med förr.
– Det är väl egentligen inget fel på de huvudsakliga parollerna men utopierna och den revolutionära glöden verkar ha kommit bort lite, hehe. Det är väl risken när man försöker vara kompis med alla.
Ett helt liv som socialist
Solveig Hansson, 95 år, har i hela sitt liv verkat för socialismen. Ett arbete som inneburit risker och till och med en fängelsevistelse. Hon tror fortfarande på kapitalismens undergång men känner tveksamhet inför dagens vänster.