Ledare 28 januari, 2015

Ett hopp att förvalta

Anna Herdy rapporterar från krisens Grekland och dagen då grekerna röstade med de lilla hopp de hade kvar. Går vänstern i Europa mot ett socialistiskt EU-projekt eller mot ytterligare nederlag i kriget mot marknadsfundamentalismen och vad kan vänstern i Sverige lära av Syrizas valframgång?

I en veckas tid har jag varit i Aten, mitt i den europeiska debattens tillfälliga epicentrum. Jag har träffat greker som har det svårt, greker som inte har det riktigt lika illa och framförallt har jag fått uppleva en historisk valseger för vänsterpartiet Syriza. Historisk i den meningen att det aldrig förr har funnits ett folkvalt parlament i Europa som bestått av en så stor del vänsterpolitiker. Tillsammans samlade Syriza och de grekiska kommunistpartiet KKE nästan 42 procent av väljarstödet. 

Men valet är också historiskt för att Grekland nu blir det första landet där väljarna i mycket bokstavlig mening fått rösta om resultatet av en nyliberal ekonomisk agenda. Om det är några som vet hur den sortens politik ser ut så är det grekerna och nu har de ratat den.

Grekland har nu en folkvald premiärminister som heter Alexis Tsipras. En man, som till skillnad från tidigare premiärministrar inte kommer från någon välbärgad politisk familj, och som inte har varit en del av det korrupta politiska system som präglat både de grekiska socialdemokraterna PASOK och högerpartiet Ny Demokrati. 

Förväntningarna på Alexis Tsipras är inte så stora som man med ett svenskt perspektiv kan tro. Nu när grekerna nått botten och det inte längre finns någon lön att beskatta eller några besparingar att flytta utomlands, då kan EU-topparna och högerpolitikerna skrämmas hur mycket de vill. Då röstar man med det lilla hopp man har kvar på den som vågar tala om förändring. För Alexis Tsipras kommer det hoppet att bli en tuff uppgift att förvalta. 

***

”Det är speciellt för mig. Jag har jobbat i 40 år, jag har haft ett företag, gjort en massa grejer när jag var ung som du. Nu är jag 62 år och arbetslös. Det gör mig rädd, jag kan inte tro att detta är jag. Men nu har jag ett sätt att leva. Jag vaknar, kommer hit, säger hej. Om de behöver mig till nått, så finns jag här. Du vet, psykologiskt, hur det fungerar. Det är väldigt skönt.”

Jag träffar Janis, som tidigare arbetat som reklamare, på på ett av de sociala center som uppstått i spåren efter krisen. Nu bor Janis inneboende ,helt gratis, hos en dam som har ett extra rum. Han har inget jobb och inga pengar. Till centret, som ligger i en källarlokal på en gata i stadsdelen Vyronas, kan den gå som behöver ett matpaket, hela skor eller mediciner. Invånarna i stadsdelen kommer och lämnar in saker de inte längre behöver och tar kanske något annat som de har behov av. Andra, som likt Janis inte har något, kommer för att hämta ett matpaket och en del hjälper samtidigt till med insamlingen av mat på marknaden. Det är de fattiga som hjälper de fattiga. Kanske köper de en tomat extra och ger till centrets insamling vid torget, kanske kommer de med några gamla kläder. Praktiska solidaritetshandlingar utgör nu de armar som håller samhället uppe. Ungefär 500 familjer kommer hit löpande och de flesta vet centrets koppling till Syriza.

Solidarity For All är den paraplyorganisation som med hjälp av pengar från Syrizas parlamentsledamöters löner finansierar matinköp till de hundratal solidaritetscenter som finns över hela Grekland. För att långsiktigt skapa ett förtroende för ett politiskt projekt i ett land som tappat hoppet om framtiden, är just detta en nyckel. Att verka och påverka samtidigt, och konsekvent visa att organisering lönar sig.

*** 

På Dagens Industris förstasida (27/1) ger ledarskribent Henrik Mitelman rött kort till Grekland och menar att EU bör kasta ut landet ur valutaunionen, för ”det vore en välgärning”. DN:s ledarsida vill inte vara sämre. ”Gratislunchens vänner vann i Grekland” är rubriken på en text som förklarar att marxister alltid vill ha allt gratis och att om Tsipras ”kör vidare enligt marxistisk maximalism, så tar pengarna snart slut.”

Man kan säga mycket om Syrizas ekonomiska program, men så revolutionärt är det inte. Politiken  bygger på en keynesiansk modell som vill stimulera en ekonomi som krymper genom offentliga investeringar och göra det lättare för dem som inga pengar har att konsumera, genom att höja lönerna. Allteftersom Syrizas väljarstöd vuxit har talet om att nationalisera bankerna försvunnit och formuleringarna kring att kräva total skuldavskrivning har gjorts om till att kräva en ny Marshallplan. Grekland kan betala när tillväxten är tillbaka. I det läge som EU, valutaunionen och framförallt Greklands ekonomi befinner sig, är detta mycket radikala förslag.

Men innehåller Tsipras agenda en politik som kommer leda till en stark ekonomisk återhämtning? Paul Krugman, på New York Times, ställer sig samma fråga i en kolumn den 26 januari. Skuldlättnader och möjligheterna till en reducerad åtstramningspolitik skulle självklart minska det ekonomiska moras som det grekiska folket tvingats leva i de senaste åren. Men för ett land inuti eurosamarbetet är möjligheterna att bygga upp en stark välfärdsstat mycket begränsade. EU (och DN:s ledarsida) ställer krav på att grekerna ska snåla sig ur krisen. Om inte den sociala misär som just nu råder i Grekland är bevis på att det är fel väg att gå, vad är det då?  

***

På Omoniatorget kokar det. De grekiska tanterna som står bredvid mig mitt i folkmassan har först varit lite svårflirtade. Korta applåder med ena handen mot benet i början av talet har nu, när Alexis Tsipras har avslutat sitt sista valtal, bytts ut mot jubel med armarna över huvudet. Flaggorna vajar och ur högtalarna spelas ”To rok Tis Kadinas” från Theo Angelopoulos film Biodlaren. Men snart börjar Tsipras att prata igen. Kvinnorna vid min sida står på tå för att kunna se något alls. Leonard Cohen skrålar ”First we take Manhattan, then we take Berlin”  från scen och upp på den kommer Pablo Iglesias, partiledaren för spanska Podemos som ser ut att göra stora valframgångar i Spanien. Känslan att ett annat Europa är möjligt, en sliten fras jag hört i hela mitt politiska liv, känns helt plötsligt just, möjlig. När de gamla damernas mössor åker av för att viftas med, samtidigt som tanterna skanderar ”Syriza, Podemos! Venceremos!” så gråter jag en liten skvätt av lycka. 

***

Den grekiska opinionen för att lämna euron är ungefär lika liten som möjligheterna till radikal vänsterpolitik är i EU. Syriza och en stor majoritet av det grekiska folket har en positiv syn på unionen. Det är inte så konstigt. I ett land som har genomlevt en nazistisk ockupation, varit föremål för två statskupper och som under en lång period i modern tid haft en korrumperad statsapparat, blir bilden av EU som en garant för demokrati mer positiv. Syriza, och den övriga vänstern i Sydeuropa har dock länge varit av uppfattningen att det är möjligt att göra om EU till något progressivt.  

Problemet med valutaunionen och dess inbyggda spärrar mot en mer radikal vänsterpolitik illustrerades tydligt av det Alexander Stubb, statsminister i Finland, sa i en kommentar till nyhetsbyrån FNB (finska TT) om det grekiska valresultatet och Tsipras krav på EU: ”Jag tycker inte det vore rätt att ens tänka tanken att en finsk skattebetalare skulle bli tvungen att betala för till exempel den grekiska stimulanspolitiken”. 

För i EU kan man uppenbarligen ösa resurser över banker som behöver räddas, jordbruk som behöver stöd och industrier som håller på att gå omkull. Men till Grekland, som får lida av en svag inre marknad, på grund av få industrier och liten export, kan det aldrig komma några stimulanspaket. På Europas perifera fattighus ställs det ständigt krav på mer åtstramning och ytterligare privatiseringar.

En EU-skeptiker som jag kan ju hoppas på att detta är sprickan som får eurosamarbetet att rasa. Systemet fungerar inte. Konflikten mellan de som vill att unionen ska få ett större politiskt utrymme och fler områden att bestämma över och de som vill upprätthålla denna halvmesyr till valutaunion som bara bestämmer till hälften och använder sig av ensidiga verktyg som privatiseringar blir bara större och större. Där kommer Europa att behöva göra ett vägval, samma val som vänstern också måste göra. Antingen måste man ha mycket mer av samarbete inom EMU, och politiskt börja arbeta för en keynsiansk vår i Europa. Politiskt börja formulera krav som stimulerar ländernas ekonomier, från Bryssel ut i alla hörn och kanter av Europa, för att lyfta löner och återställa välfärden.

Eller så måste systemet få falla, och var och en i sitt eget land börja använda valutainstrumentet och arbetsmarknadspolitiken igen, för att kunna justera sin egen marknad. Oavsett vilket så kommer konflikten att eskalera. I förhandlingarna mellan Tsipras och Trojkan (EU-kommisionen, ECB och IMF) kommer det förhoppningsvis att synas att unionen i dess nuvarande form har nått vägs ände.

Ska premiärminister Tsipras då kräva ett utträde? Nej, det vore politiskt jobbigt i hemlandet och man skulle förlora den trumf man har på hand. Men när konfliktnivån ökar är det inte säkert att Syriza viker sig av den anledningen att man vill vara kvar i eurosamarbetet. På sikt skulle det dessutom kunna vara en fördel om det faktiskt är Merkel som kastar ut Grekland och inte tvärtom. Domen blir inte lika hård från väljarna och utvecklingen kan snarare gå åt att fler länder följer det grekiska exemplet. Särskilt om det går bra. 

***

Så vad har jag med mig för erfarenheter hem som jag kan dela ut som flygplatsgodis till familjen? Vad kan vänstern i Sverige lära av Syrizas historiska valseger? Besvikelsen över att inte Vänsterpartiet lyfter i opinionen hörs på sina håll runt om i partiet. Situationen är en annan i Grekland än i Sverige, men här kommer ändå några karameller att suga på för den som intresserar sig för vänsterns framtid.

Bredda partiet ytterligare. I valet 2012 fick Syriza 26 procent, i det ordinarie valet dessförinnan, 2009 nådde man ett stöd på 4,6 procent. Under hela tiden har man varit en koalition av olika vänsterrörelser som så sent som förra året blev ett ”riktigt” parti. Vad det verkar så har problemen med att knyta ihop denna brokiga skara från miljörörelsen, den feministiska rörelsen och solidaritetsrörelsen, varit få. Vad beror det på? Studera och analysera det, och undersök sedan vad som skulle kunna användas här hemma?  I Sverige idag har vi snarare ett politiskt klimat där rörelserna utanför parlamentet i princip struntar i den parlamentariska delen av vänstern och därför också hamnar en bit ifrån den ideologiskt. Poängen med att vara ett parlamentariskt *och* ett utomparlamentariskt parti är att knyta rörelsen utanför, de som utgör trycket underifrån, närmare till sig. 

Våga vara tuffa mot sossarna. Paul Mason, på brittiska Channel 4, skriver i en kommentar inför det grekiska valet (2/1) hur partier som Syriza och Podemos i Spanien nu utgör Europas nya socialdemokrati. I ett läge där den gamla socialdemokratin har köpt EU:s krispolitik finns det, även hemma i Sverige, potential i att tydligt ta ställning mot den och förespråka en annan. Med en offensiv ekonomisk politik med stora offentliga investeringar i ryggen, så finns det möjligheter att vinna när motståndarna är ”spara sig ut ur krisen”-förespråkare som Magdalena Andersson och Mikael Damberg.

Efter många år med en gemensam fiende i Alliansen, säger sig Vänsterpartiet nu vara en opposition till S och MP-regeringen. Jamen, se då till att visa det! Gärna ljudligt och med ett högt tonläge. Ett bra exempel från den senaste veckan är frågan om tredelad föräldraförsäkring mot individualiserad dito. S ska inte tro att V går med på allt som på pappret ser bra ut. Om Löfven ville ha ett blint stöd från Vänsterpartiet skulle han tagit in Sjöstedt i regeringen. Gjort är gjort och nu krävs det förhandling.

Den vänsterpartistiska folksporten, att vara hård mot sossarna, har utövats förr. 1998, red Schyman och Vänsterpartiet på den våg av skit som öste över socialdemokraterna i spåren efter nittiotalets nedskärningspolitik. Men i förhandlingar så gick man med på det mesta. Jag förespråkar naturligtvis inte det sistnämnda. Överenskommelser kommer och går och partiet måste kunna stå för dem. Men i ord, måste V kunna säga vad som behöver sägas, för att sedan kunna vara sakliga, förberedda och kompromissvilliga i faktiska förhandlingar. 

Inrikes/Nyheter 10 mars, 2025

Det här är Mildef – ministerns försvarsfavorit

Stridsfordon 90 på försvarsföretaget BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik. Foto: Jessica Gow / TT.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har KU-anmälts efter att ha investerat pengar i Mildef, ett försvarsföretag vars aktie gynnats av politiska beslut det senaste året. Men vilka är Mildef, och vad gör de?

I början av 2024 påbörjar Sverige och Danmark upphandlingen av en gemensam beställning pansarvagnar av modellen Stridsfordon 90. De tillverkas av BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik, men använder sig också av teknik från svenska Mildef, som levererar ”stryktåliga” IT-lösningar för användning i ”extrema miljöer”. 50 av fordonen ska till Sverige, 115 till Danmark, och 40 till Ukraina.

– Det är en milstolpe för oss. Vi håller på att bygga upp vår brigad för att möta Natos krav och där är det här kontraktet helt avgörande, säger Danmarks arméchef Peter Boysen när affären offentliggörs i sin helhet i december 2024.

Den 29 maj samma år köper Maria Malmer Stenergard, som då är migrationsminister, aktier i Mildef för 10 000 kronor. I december 2024, när affären går i lås, har värdet på aktierna tredubblats.

(mer …)
Kultur 08 mars, 2025

Ett troll i paradiset

Tove Jansson, ”Fest på landet”, 1947 (detalj). HAM Helsingfors konstmuseum. Foto: Maija Toivanen.

Mumin-idyllen var ett uppror mot fascismens gråhet, men verken bär också spår av Tove Janssons förbjudna lesbiska kärlek.

Att drömma sig bort till sagovärldar brukar nedsättande kallas eskapism. Samtidigt är det ett allmänmänskligt sätt att hantera tillvaron när den blir kaotisk och skrämmande. Ingen bemästrade denna konst som Tove Jansson. Titeln Paradiset i den stora utställningen på Helsingfors konstmuseum, är hämtad från två av målningar som skildrar fantasiöar. Tropisk växtlighet, kvinnor, män, barn och djur som solar, fiskar och tumlar runt i vattnet. Ett av verken, målningen Paradiset (1940), är utfört mitt under finska vinterkriget.

Många av verken i utställningen kan ses som ett avtryck av återuppbyggnadsfasen efter krigsslutet. Tove Jansson fick flera gestaltningsuppdrag för restauranger, personalmatsalar, industrier, skolor och sjukhus. Helsingfors bombades av Sovjetunionen under Vinterkriget 1939, Fortsättningskriget 1942 och i februari 1944, liksom flera andra större finska städer. Många byggnader skadades även om Helsingfors kom lindrigare undan än många andra europeiska städer.

Utställningen lyfter främst fram Jansson som skapare av dekorationer och offentliga konstverk under åren närmast efter kriget. Uppdragsgivarna var till en början ofta privata: industrier där just matserveringar tycktes ge frihet till försköning.

Men utställningen fångar även upp trettiotalets fascistiska upptrappning, där hon bidrog med omslag till den för övrigt högerlutande antinazistiska satirtidskriften Garm. Det var där, i motståndet, som muminfiguren först gjorde sin diskreta entré.

Trollmor. Tove Jansson på Klovharun, Borgå skärgård där hon och partners Tuulikki Pietilä levde i 30 år. Foto: Per Olov Jansson.

Utställningen öppnar för en hel del biografiska och psykologiserande tolkningar. Janssons liv beskrivs utförligt i de välskrivna utställningstexterna, och materialet är rikt: här finns brev, fotografier, filmmaterial och skisser som aldrig visats offentligt tidigare.

Verken Fest i staden och Fest på landet från 1947, ursprungligen skapade som väggmålningar till restaurang Stadshuskällaren i Helsingfors, är centrala i utställningen om Tove Jansson. Mitt i en elegant sommarfest på en terrass syns konstnären själv som alter ego. Rökande vid ett bord i förgrunden ser hon drömmande förbi betraktaren. På bordet syns en figurin som liknar ett mumintroll. Bakom henne pågår festen. En av de dansande kvinnorna med kavaljer är ett porträtt av Janssons älskade, teaterdirektören Vivica Bandler (1917–2004). I scenen med dansen ser jag vemodet. Vi vet att Jansson och Bandler hade en relation samtidigt som Bandler var gift med Kurt Bandler. Den unga kvinnan vid bordet är med på festen, men vänder den också ryggen. Homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge först 1972.

Läs mer

Det som gör Janssons världar paradisiska utan att bli kvalmiga, är att de aldrig är enbart sockersöta, även om mumintrollsindustrin kan få oss att tro det. Faran, hotet, vemodet och sorgen är ständigt närvarande. Allt finns där, sida vid sida med lyckan. Tove Janssons mer barntillvända berättelser slutar oftast lyckligt, efter äventyr och förvecklingar. ”Nu är allt farligt slut för dem som äntligen har kommit hem!”, som det står i bilderboken Hur gick det sen? (1952). Men berättelsens upplösning kan lika gärna vara en förändring eller ovisshet om vad som ska komma, som i romanen Pappan och havet (1965). Även i paradiset, i den vackraste sommarkvällen med dansande människor, eller i Mumindalen väntar den hotande katastrofen, det okända – men också äventyret.

Ledare 07 mars, 2025

Behåll mina pengar, Skatteverket

En lång kö sträckte sig utanför Five Guys i Stockholm, när den amerikanska snabbmatskedjan slog upp portarna till sin första svenska restaurang i februari 2025. Foto: Jessica Gow/TT.

Vad skulle hända med samhället om skatteåterbäringen uteblev? En hel del, visar det sig.

Nytt brev från Skatteverket, står det på min mobilskärm. Jag har precis ätit lunch. När Kivra-notisen dimper in börjar det vändas i magen. Förra året trodde jag att jag skulle få skatteåterbäring – men behövde istället betala tillbaka över 6 000 kronor.

Denna gång visar sig oron vara obefogad. Jag ska i stället få skatteåterbäring. Hela 891 skattekronor! Det känns som en gåva från ovan. Äntligen har jag råd att testa amerikanska burgarkedjan Five Guys mytomspunna baconmilkshake – tio gånger om, dessutom.

Men tänk om staten lät bli att betala ut skatteåterbäringen och bara behöll pengarna i stället?

Läs mer

För välfärden blöder. Bullerbyn är… ja, kanske inte död än, men åtminstone i akut behov av en helrenovering. Samtliga regioner går med underskott, skolor skär ner och polisen varnar för att resurserna inte räcker till.

Samtidigt verkar våra politiker ha bundit fast sig vid två saker: att inte öka Sveriges statsskuld, och att inte höja skatten för de rika. Så om staten vill investera i samhället kommer den behöva hitta andra kreativa sätt att skaffa pengar på. Ett snabbt och effektivt sådant är att helt enkelt behålla mina (och dina) pengar, i stället för att betala ut skatteåterbäringen.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

Förra året betalade Skatteverket tillbaka sammanlagt 68 miljarder kronor till 5,7 miljoner svenskar. Det är åtta miljarder mer än prislappen för samtliga reformsatsningar i höstbudgeten.

Visst kan extra pengar i fickan göra stor skillnad för den som lever på marginalerna. Men för många är det pengar vi knappt märkte att vi saknade. Våra arbetsgivare drog lite för mycket skatt från vår lön varje månad, staten höll i pengarna ett tag, och nu får vi tillbaka dem.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

För vår skatteåterbäring skulle staten kunna täcka regionernas samlade underskott på 20 miljarder och polisens underskott på 1,2 miljarder. De skulle kunna återinföra gratis tandvård för unga till en kostnad av cirka 0,45 miljarder. Sedan anställa cirka 20 000 nya lärare för 14 miljarder.

Och ändå skulle ungefär hälften av pengarna finnas kvar. De sista dryga 32 miljarderna skulle staten kunna växla om till guldtior (603 fullastade lastbilar för att vara exakt), hälla ner dem i en enorm pengabinge och låta Ulf Kristersson sprattla runt där som Joakim von Anka.

Eller varför inte införa 35 timmars arbetsvecka? Räknat med tankesmedjan Katalys metod skulle det kosta max 33 miljarder, och dessutom ge jobb åt 70 000 av Sveriges arbetslösa.

Läs mer

Min poäng är inte att diktera exakt vad pengarna ska gå till – bara att 68 miljarder är riktigt mycket pengar. Kanske nog för att plocka ihop spillrorna av folkhemmet och sätta Sverige på rätt kurs igen.

Ett bättre alternativ än ofrivilliga slumpdonationer är så klart att skrota balansmålet, ta ett par statslån – och så klart höja skatten för de rika. Då kan vi få både skatteåterbäring, välfärd och pengabinge.

Men tills dess får Skatteverket mer än gärna behålla mina 891 himlasända kronor. De pengarna gör större nytta i välfärden än på en amerikansk burgarkedja.

Kultur 07 mars, 2025

Jag är 20 år och låtsas att det är 2012 – och blir lycklig

En toalett som kan tvinga även den icke-schizofrena att ringa psykakuten. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Flamman besöker det klassiska punkhaket Snövit under nya ägare – för att upptäcka att både allt och inget är sig likt.

Förut var mitt liv såhär: jag gick Ringvägen ned och bad till Gud. Ända tills jag nådde baren Snövit och i stället lade all kraft på att spänna upp ansiktet, darrande fiska upp en cigarett och röka den medan jag stilla tacklade vågor av panikångest. Blickade in genom lokalens stora fönster som stod på vid gavel under sommarmånaderna, hoppades att någon skulle se mig och tänka ”hur kan man ens vara sådär classy? Voguecigaretter?! Helt klart en vuxen quinna”.

Eftersom både jag och krögaren brukade ha Gud på vår sida de där åren slutade det ofta med att jag satt vid ett av hans klibbiga bord och drack mig full på Gränges. Det var jag och södermalmsgubbarna, trätoaletten som man spolade med genom en plingande kedja och Club Probation i källaren, vars punkiga livescen både var skräckinjagande och spännande. Ibland gick jag ned dit för att stalka någon kille bara för att strax återvända upp igen. Det var liksom för rått för att våga gå nära. Baren andades stammis, blev ett riktmärke på Söder för både musiker och vanligt folk. För mig framstod det som en oföränderlig punkt.

Hundvänligt. En liten prinsessa i baren. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Därför blir jag chockad när jag en sen kväll i december råkar trilla in på Snövit för första gången på tre år. Det ser ungefär ut som vanligt. Men det är fullsatt och folk väller ut på gatan.

Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder.

Jag kollar efter någon av de gamla ölgubbarna, men får bara ögonkontakt med en kille som stolt bär upp sin Black country, new road-t-shirt. Han ler lojt och jag får veta att baren bytt ägare – det är öppningskväll för det nya Snövit. Det hade han inte behövt upplysa mig om eftersom jag redan hört att Charli XCX spelas nere i källaren på det nya dansgolvet, och bakom baren lyser nu lila och rosa ljus.

Dessutom har jag sett dryckeslistan, skriven med vit penna över en spegel. Endast barer med ägare under 35 äger en sådan vit penna och en sådan spegel. Trots det skiljer sig stämningen från vinbarskänslan som annars vilar över de flesta nyöppnade ställena runt Ringvägen. Snövit har inte blivit pretto, mer bara som… Debaser? Medelåldern har sjunkit, ljudnivån har stigit.

Det här vill jag berätta om. Men först måste jag dansa. Och jag tänker att jag snart kommer att komma tillbaka.

Det är dagen efter alla hjärtans dag och hela dagen känns det som 2012. Nostalgin får mig att välja en leopardkjol som får mig att känna mig som Veronica Maggio. Eller någon från Malmö. Faktum är att hela Snövit känns som en klassisk Malmö-bar. Folk är trevliga och bär upp sina tygväskor som inga andra.

Jag tar upp min mobil och antecknar ”de spelar Bob Hund”. Sedan: ”nya Hannas källare?” utan att darra på handen, trots det faktum att jag ett: Är född 2004 och aldrig hann sätta min fot där innan de stängde, samt två: Andres Lokko hade huggit mig med kniv om han sett den anteckningen.

2012. Jag i min ”Veronica Maggio/hej jag bor på Möllan och har inte släppt glansdagarna Lilla Drevet har gjort oss till världens mittpunkt”-kjol. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Jag menar mest bara att det finns en livescen i källaren. Dagen innan har artisten Love Truls haft skivsläpp, och DJ:n är så gammal att han ”spela skivor”. Om det inte är indie så vet jag inte.

Ikväll är medelåldern är lite högre än senast men fortfarande låg. Min väninna konstaterar att ”om man behöver hälsa på fyra hundar innan man hunnit sätta sig ned, då vet man att det är ett stammisställe”, vilket verkar stämma. Folk rör sig vant runt i lokalen, går in och ut genom det silvriga draperiet som hänger innanför ytterdörren. Pratar med personalen i baren, låter till och med en hund sitta på en av barstolarna.

Övervakare. Joel, av ägarna, med klassiskt söderskägg. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Vi beställer tre glas vin och får betala 360 kronor, ouch. Ölen ligger kvar på 60. In till köket hänger ett draperi av blanka alla-hjärtans-dag-hjärtan och någon har tejpat upp rött papper kring taklamporna. Ett fång röda rosor står på ett av borden, Bob Hund byts ut av bandet [ingenting] i högtalarna. Det känns konstigt nog som att vara på en folkhögskola. Allra mest baserat på den virkade sjuttiotalsvästen en tjej i baren har på sig, plus att ingen ser ut att kunna slåss.

Läs mer

I trappen stöter vi på en av ägarna, Joel. Jag tar en bild och frågar varför han ville gå in som ägare till Snövit. ”Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder” svarar han. Men när man står på dansgolvet är det också svårt att inte jämföra det med Club Probation. Kanske är det bara jag som har dålig koll på andra punkscener i Stockholm, men jag undrar vad som försvann med den som fanns här tidigare.

När jag efter min visit hör av mig till Club Probation-arrangören Zäta Zettergren rättar han mig, och beskriver scenen som mer än bara punkig, under 2024 var det bara 4 av 55 spelningar som var rena punkkvällar. ”Club Probation var typ mitt livsverk” fortsätter han. Beslutet att stänga var inte hans får jag veta.

Väl uppe igen ställer jag mig i toakön och försöker så diskret som möjligt fota av baren med blixt. Det går sådär, får mest arga blickar från hunden i baren. Klockan är snart så mycket att det är dags att gå hem, jag vet det för att jag har börjat längta efter snus. Står och trampar på stället i toakön, när det blir min tur skyndar jag mig in. För att sedan plötsligt stanna upp, dra för andan och ge ifrån mig ett lågt rop. Trätoaletten är borta!

Kommentar/Utrikes 07 mars, 2025

Vice president JD Vance och talmannen Mike Johnson applåderar under Donald Trumps årliga tal till nationen i kongressen den 4 mars. Foto: AP/Ben Curtis.

Trump har på några veckor ställt 80 år gamla världspolitiska sanningar på ända. Snarare än en omaskerad form av klassisk amerikansk imperialism bevittnar vi något nytt.

Den senaste tiden har veckor känts som årtionden. Geo- och säkerhetspolitiska tabun som gällt i generationer har smulats sönder, allierade småstater har förnedrats inför kamerorna, givna allianser har plötsligt ställts på ända. Och allt på grund av en amerikansk president som betraktar världspolitiken som en enda stor fastighetsmarknad.

Inom den breda vänstern har två reaktioner på denna omvälvning utkristalliserat sig. Vissa hävdar att Donald Trumps och hans underhuggares beteende bara är ett ärligare uttryck för den gamla vanliga amerikanska imperialismen. Enligt detta synsätt var den ”regelbaserade världsordningen” bara ett sätt att dölja amerikansk och i viss mån europeisk makthegemoni. Det finns fog för den synen. Det räcker med att påminna sig hur amerikanska makthavare tidigare har behandlat mindre länder och allianser.

I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik

1964 förklarade president Lyndon Johnson för Nato-landet Greklands ambassadör i Washington varför de behövde acceptera USA:s förslag för Cyperns framtid: ”Ert parlament och er konstitution kan dra åt helvete. Amerika är en elefant. Cypern är en loppa. Grekland är en loppa. Om dessa två fortsätter att klia elefanten kan de bli mosade av elefantens svans, riktigt mosade.” Volodymyr Zelenskyj är inte den förste allierade att förnedras i Vita huset.

Ett mer samtida exempel är Barack Obamas Europa-sändebud Victoria Nulands bevingade ord i Kiev 2014: ”Fuck the EU”. För att inte tala om hur man mobbat nästan alla grannländer på den egna latinamerikanska bakgården. ”Might” har i viss mån alltid varit ”right” för USA, även när politiken kläds i fina ord om mänskliga rättigheter.

Andra menar att Trump har vänt den amerikanska imperialismen ryggen. När han först kom till makten 2017 sågs han av många som den senaste i en tradition av isolationistiska presidenter. Hans skepsis inför utrikespolitiska äventyr välkomnades försiktigt av vänstern. Men facit är förvirrande: tillbakadragandet av trupper från norra Syrien skedde samtidigt som man bombade iranska generaler i Irak och flyttade ambassaden till Jerusalem på den israeliska extremhögerns önskan. I dag ses Trump, med sina utfall mot Grönland, Kanada och Panama, i stället av många som en klassisk imperialist av 1800-talssnitt.

Båda dessa analyser leder fel. I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik. Imperialism innebär att man har ett långvarigt intresse av att styra andra länders beteende för egen vinnings skull, antingen genom direkt politisk kontroll eller indirekt ekonomisk sådan. När Trump säger att han vill låta Europa klara sig självt talar han inte som en imperialist, eftersom alla kontinenter ligger i ett imperiums potentiella intressesfär. Samtidigt går det inte att bli mer imperialistisk än när han i sitt tal till nationen i tisdags sade: ”Vi kommer att ta över Grönland, på ett eller annat sätt.”

Trumps intresse av Grönland begränsar sig dock till några strategiska mineralfyndigheter under isen. Någon mer långsiktig maktprojektion än så tycks han inte vara kapabel till. Hans utrikespolitik är principlös, ofokuserad och transaktionell. Militär makt ska användas som påtryckningsmedel för att sluta ”deals”. När affären är gjord på en plats drar man sig direkt ur landet.

Att upprätthålla ett globalt imperium blir med detta synsätt en löpande kostnad som en affärsman inte har råd med. Samtidigt kan man plötsligt vända sig mot tidigare allierade om man tror att man kan göra en kortsiktig vinst på deras bekostnad, som Ukraina fått erfara. Låt oss föreslå ett namn på detta nya fenomen: transaktionell adhd-imperialism.

Läs mer

För Europa är detta ett gyllene tillfälle att lämna USA:s säkerhetspolitiska famn och staka ut en egen väg. Den nya tyska storkoalitionens beslut att kränga av sig sin statsfinansiella korsett och lansera ett långt större investeringspaket än Joe Bidens är ett steg i rätt riktning. Även i Frankrike har borgerliga politiker börjat inse att det inte är någon bra idé att förlita sig på ett Washington som allt mer liknar kejsar Neros degenererade hov. Det finns så klart inga garantier för att ett försvarsmässigt självständigt Europa inte skulle agera imperialistiskt. Men oberoende från USA kan bara vara en bra sak.

Nyheter 06 mars, 2025

Vänsterpartiet svartlistar Löfven: ”Omoraliskt”

Stefan Löfven talar vid utdelningen av Palmepriset i januari 2025. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Pr-byrån Rud Pedersen legitimerar den olagliga ockupationen av Västsahara, menar Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt är en av dem som nu kräver att alla politiker ställer in sina möten med firman – inklusive de tidigare politiker som är kopplade till den.

Lobbyfirman Rud Pedersen bör svartlistas helt från att träffa politiker. Det kräver Vänsterpartiet, tillsammans med finska och danska politiker, i en ny debattartikel.

Anledningen är bolagets arbete med CGEM, en arbetsgivarorganisation som uppges stå nära den marockanska regeringen. Enligt ett lobbyregister ska organisationen ha betalat mellan en och två miljoner till Rud Pedersen under 2024.

Jonas Sjöstedt, vänsterpartistisk EU-parlamentariker, är en av undertecknarna till artikeln. Han beskriver avtalet mellan CGEM och Rud Pedersen som del i ett ”frenetiskt lobbyarbete” för att legitimera ockupationen av Västsahara, som pågått sedan 1975. 

Vi uppmanar alla politiker att inte träffa dem, så länge de har den marockanska regeringen som kund

– Vi tycker det är omoraliskt att lobba för en ockupationsmakt, säger han, och fortsätter:

– Marocko är en väldigt aktiv lobbypart i Bryssel. I centrum står att de vill få ockupationen av Västsahara godkänd av omvärlden, och kunna fortsätta plundra landets naturtillgångar.

Bland annat vill Marocko utöka handeln med Europa, ett mål som varit kontroversiellt. 2024 fastslog EU-domstolen att unionens avtal om fiske med Marocko var ogiltigt, eftersom det inte respekterade den västsahariska befolkningens rättigheter och självbestämmande.

Jonas Sjöstedt förtydligar att uppmaningen inte bara gäller andra EU-politiker, utan även svenska riksdagsledamöter.

– Vi uppmanar alla politiker att inte träffa dem, så länge de har den marockanska regeringen som kund.

Läs mer

Rud Pedersen grundades 2003 av den danska socialdemokraten Morten Rud Pedersen, som tidigare arbetat för det europeiska fackorganet ETUC. I firmans svenska gren jobbar flera tidigare politiker, bland annat Sveriges tidigare finansminister Anders Borg, samt Eva Nordmark som var arbetsmarknadsminister i Magdalena Anderssons regering.

Som ”industriell rådgivare” anlitar firman även Stefan Löfven, Sveriges statsminister mellan 2014 och 2022.

Innebär det här att ni svartlistar Stefan Löfven?

– Ja, det kan man säga. Om han skulle höra av sig till oss i morgon så vill vi inte träffa honom.

Bland Rud Pedersens övriga anställda finns den tidigare vänsterpartisten Linda Snecker, som säger till Flamman att hon inte vill kommentera de tidigare partikamraternas svartlistning av hennes nya arbetsgivare.

Flamman har sökt Mattias Zackrisson, vd på Rud Pedersen.

Krönika 06 mars, 2025

”Fritidsforskare” är inte eftertraktade, vare sig på arbets- eller dejtingmarknaden. Foto: Peter Morgan/AP.

Ett direktmeddelande på Instagram dyker plötsligt upp bland de övriga mobilnotiserna om stundande världskrig, nya pandemier och trapphussprängningar. ”Kan inte du skriva något kul till oss? Kanske något om att du är arbetslös! Det är ju hett!” skriver en vän som jobbar som redaktör på Flamman.

Jag har inte ens avslöjat att jag är arbetslös för vännerna på min Instagram, men varför inte basunera ut det i en tidning?

Arbetslöshet är ju ingenting att skämmas för. Det är rentav kul. Jag har till exempel en jätterolig anekdot jag dragit för alla jag träffat på sistone, om mitt uppföljningssamtal med Arbetsförmedlingen. När man skrivs in som arbetssökande har man nämligen först ett ”planeringssamtal” (”hur fan tänkte du lösa din situation?”), som sedan följs åt några månader senare med ett uppföljningssamtal (”varför i helvete har du inte hittat ett jobb än?”).

(mer …)
Reportage 06 mars, 2025

Korten på bordet

Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Allt fler svenska ungdomar spelar om pengar. På nätet blandas skjutspel med spekulation, och sajterna som erbjuder en paus blir allt lättare att kringgå. Flamman tillbringar en natt på nätkasinot.

Vi flyger upp ur stolarna, tar tag i varandra och hoppar upp och ned. Någon tappar sitt tequilaglas. Frukter, örnar och gyllene dödskallar blixtrar förbi till hypnotisk musik. Siffrorna fortsätter rusa.

FYRAHUNDRANITTON KRONOR!

Våra röster blandas i ett djuriskt vrål. Efter mindre än en halvtimme har pengarna fördubblats.

– Och du har fortfarande inte spenderat en krona, för det här är bara dina freespins, förklarar Kevin.

Över en fjärdedel av killarna i nian har redan gamblat. I tvåan på gymnasiet? Nästan varannan. Bland dem är det i dag 20 gånger vanligare att ha spelat om pengar än att röka cigaretter frekvent, enligt CAN.

Flamman vill veta om denna spännande hobby levde upp till hajpen, så jag får en tusenlapp att investera på valfritt nätkasino.

(mer …)
Nyheter 05 mars, 2025

Nazistnätverk poserar med vapen i Sverige: ”Oroväckande”

Ett tvådelat bildkollage. Till vänster syns en mörkklädd man på en suddig bild i en snöig skog som håller i ett skjutvapen och siktar framför sig. Den andra bilden visar en person i täckjacka och en mask som liknar en dödskalle, som håller en pistol i höger hand och en kniv i vänster hand. Ögonen har målats över digitalt med svart färg.
Till vänster: en av bilderna som sprids på kontot och som uppges vara tagen i Sverige. Till höger: en bild på en medlem i The Base från Storbritannien. Foto: VK.

Medan Donald Trump trappar ned USA:s arbete mot högerextremism har den nazistiska terrorgruppen The Base fått nytt liv. I sociala medier poserar anhängare med vapen – och några av bilderna ska vara tagna i Sverige. ”Säpo måste ta tag i detta”, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp.

Mellan nazistflaggor och Hitlerhälsningar dyker en bild upp där två anonymiserade personer poserar framför en husvägg. På den gula fasadputsen sitter en affisch med texten ”Rädda din ras. Gå med i The Base”.

Ett annat fotografi bild visar en person i en snöig skog som tycks avfyra ett skjutvapen. Den förstnämnda bilden uppges vara tagen i maj 2024, den senare i januari 2025. Båda är taggade med ”Sweden”.

De har tränat upp sig och planerat mord och terrordåd.

Bilderna är utlagda i en kanal på det ryska sociala nätverket VK, tillsammans med dussintals andra fotografier och videoklipp. Nästan alla bilder och videoklipp på kontot innehåller maskerade män som poserar med skjutvapen – och samtliga gör reklam för The Base.

Morgan Finnsiö, utredare på Stiftelsen Expo, beskriver The Base som en ”accelerationistisk, nazistisk terrorgrupp”.

– Det finns en anledning till att de är terrorklassade i flera länder, säger han till Flamman.

– Deras medlemmar har tränat upp sin kapacitet och sedan planerat mord och terrordåd mot antifascister och minoriteter, samt terrordåd mot kritisk infrastruktur. Man har till exempel planerat att förgifta vattenkällor.

Läs mer

Även Magnus Ranstorp, forskningsledare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, oroas över nätverkets förnyade aktivitet.

(mer …)
Utrikes 05 mars, 2025

Milei går på en krypto-nit

En man demonstrerar i Buenos Aires mot Mileis inblandning i kryptovalutan Libra. Foto: Rodrigo Abd/AP.

Javier Mileis stöd till kryptovalutan Libra har utlöst hans värsta kris hittills, efter att tusentals människor förlorat stora tillgångar i spekulation. En serie intervjuer har satt den argentinske presidenten i en än värre sits.

På ett kafé i stadsdelen ”Palermo Hollywood” i Buenos Aires blandas chillout-musik med suset från luftkonditioneringen som kämpar med sommarhettan i februari. Där träffar jag Andrés, en person ur den perfekta målgruppen för kryptosatsning $Libra: en man i 25-årsåldern som ”jobbar inom it”.

– Jag började handla krypto 2020, jag har gjort bra och dåliga affärer. Mest förlorade jag på NFT:er, men jag riskerar inga pengar jag inte har råd att förlora. Allt utom Bitcoin och Ethereum är ett kasino i princip, säger Andrés, som avböjer att vara med på bild eller säga sitt efternamn.

Han satt uppe framför datorn den 14 februari, och såg omedelbart det inlägg där Argentinas president uppmanade folk att investera i kryptovalutan $Libra.

– Direkt tänkte jag att det skulle sluta illa, men också att priset kommer explodera och att det vore dumt att inte köpa. Det var logiskt att resonera så, om det inte hade varit för att de drog undan mattan. Det var inte vad jag räknat med.

När jag frågar hur mycket han förlorade rycker han på axlarna.

– Jag visste att det var ett vågspel. Förstår man inte det är man dum. Men det ger inte utvecklarna rätt att rigga lanseringen. Det är fortfarande kriminellt.

Vad som verkar bli den ultraliberale presidenten Javier Mileis svåraste kris hittills började med ett X-inlägg i hans vanliga triumfatoriska stil:

”Det liberala Argentina växer! Det här privata projektet kommer att uppmuntra tillväxt och finansiera argentinska småföretag. Världen vill investera i Argentina”, följt av en länk till The viva la libertad project (”Leve friheten-projektet”) och dess kryptovaluta $Libra.

Valutan hade lanserats bara tre minuter tidigare. Från ett pris nära noll rusade Libra till motsvarande 55 kronor per ”mynt”.

Att en president gjorde reklam för ett kryptoprojekt var så ovanligt att det spekulerades i att kontot blivit hackat. Tweeten var äkta, men löftena avdunstade snabbt. Efter bara två timmar sålde ett antal stora konton av massiva summor och priset kollapsade.

Milei raderade hastigt sitt tidigare utspel och lade upp en ny kommentar, där han beskrev Libra som ”ett privat företag bland många som jag uppmärksammat och som jag, förstås, inte har några kopplingar till”.

Valutan förlorade snabbt sitt sista värde. Men då hade ett fåtal personer som sålde på kurstoppen snabbt blivit mycket rikare, medan okring 40 000 personer uppskattas ha förlorat sina insatser.

Hedersgäst. En vecka efter lanseringen av Libra deltog Milei på den amerikanska konservativa CPAC-konferensen. Med sig hade han den motorsåg som kommit att symbolisera hans massiva nedskärningsprogram. Foto: Jose Luis Magana/AP.

En kryptovaluta av den här sorten, till skillnad från etablerade konkurrenter som Bitcoin och Ethereum, kallas för ”memmynt”. Medan Bitcoin fungerar som valuta i transaktioner – om än främst i den illegala ekonomin – finns här ingen sådan ambition. Det är en spekulativ tillgång – alla som köper den planerar att sälja innan de andra gör det. Inte undra på att memvalutorna även kallas för shitcoins.

Värdet på ett memmynt verkar i stället delvis avgöras av hur tunga kändisar som kan associeras med det. Det behöver inte vara logiskt – när Breaking Bad-skådespelaren Dean Norris fick sitt Twitterkonto hackat i syfte att lansera en kryptovaluta hann spekulanter slänga in 8 miljoner dollar under den korta tid som gick innan det avslöjades.

Det andra viktiga begreppet är ”mattryck” (rug pull), som innebär att valutans skapare tilldelar sig själva de flesta mynten redan från början och kort efter lanseringen rycker undan mattan genom att sälja dem, vilket resulterar i ett dramatiskt kursfall. En sådan manöver gränsar till manipulation av marknaden – men eftersom en kryptoplånbok är anonym är det svårt att identifiera vem som står bakom den.

I det argentinska fallet var det totala marknadsvärdet som mest uppe över 4 miljarder dollar, vilket enligt flera rapporter kan betyda att $Libra utgjorde historiens största mattryck.

Mileis påstående att han inte har kopplingar till $Libra granskades snabbt. Snart dök ett foto upp på honom tillsammans med Julian Peh, vd för företaget KIP Protocol som ligger bakom Viva la libertad-projektet. Fotot var taget några veckor tidigare vid konferensen Tech Forum i Argentina den 19 oktober.

Även KIP Protocol distanserade sig snabbt från Libra; de hade bara ”levererat den tekniska infrastrukturen”. Ansvariga var i stället ett annat bolag, Kelsier Ventures.

Efter efterlysningar på sociala medier får jag själv kontakt med en ”Marco”, som säger sig ha deltagit i Tech Forum och vara bekant med Manuel Godoy, en av personerna bakom forumet som uppges ha förmedlat kontakten mellan Milei och utvecklarna av Libra.

– Han var en av länkarna i kedjan och är en känd bedragare, som tidigare lurat folk i en grupp för NFT:er.

Godoys kompanjon var Mauricio Novelli, som Milei enligt egen utsago ”känner sedan många år”.

– Det pratades bland många på forumet om att de planerade en kupp, ett bedrägeri, säger han, men backar från att ge fler detaljer.

Nästa skandal detonerade när Milei gav sin version av förloppet i en slätstruken, förinspelad intervju med journalisten Jonathan Viale för tv-kanalen TN. Några timmar efter sändningen läckte ett oredigerat klipp ut.

– Jag förstår, det kan sätta dig i problem juridiskt… vad ska jag fråga i stället? säger programledaren Viale, tydligt obekväm.

– Jag vet inte, fråga något om Libra, svarar Milei.

Som ett mejl i inkorgen kom en ny runda memer med Viale som knähund och Simpsons-repliken ”vi tog om det 20 gånger och det här var den bästa”. Det visade sig att Milei skyddas av delar av det etablissemang han påstår sig bekämpa.

Historien innehåller ännu en katastrofal intervju. Den gången är det Hayden Davis, amerikansk kryptoföretagare och mannen bakom Kelsier Ventures och $Libra. Han ställer till slut upp på en intervju med youtubaren Coffeezilla, känd för sina granskningar av industrin.

Davis beskriver målande hur han och några kompanjoner suttit ”kring en vattenpipa” i en lägenhet i Miami och köpt på sig stora konton innan allmänheten hade en chans, en praxis som kallas att ”krypskjuta”.

Det är en spekulativ tillgång – alla som köper den planerar att sälja innan de andra gör det. Inte undra på att memvalutorna även kallas för shitcoins.

– Ja, jag krypsköt, för annars kommer bara andra att göra det, som inte skulle ta ansvar för valutan, då är det bättre att vi som står bakom gör det först, förklarade han för en förbluffad Coffeezilla.

I samma intervju sade han också att ”memmynt är ett spel för insiders och inget folk i allmänhet blir rika på”, och sade sig själv ha tjänat över 100 miljoner dollar, som han erbjöd sig att återinvestera i $Libra.

Den som trodde att det skulle bli svårt att toppa Hayden Davis egna medgivanden hade fel. Härnäst läckte påstådda meddelanden ut mellan Davis och investerare han försökte rekrytera till projektet.

”Vi kan också få Milei att tweeta och möta oss personligen och marknadsföra det […] Jag skickar $$ till systern och han skriver under allt jag säger och gör vad jag vill”, försäkrade Hayden och underströk, med en odödlig formulering: ”Jag kontrollerar den negern”.

Karina Milei är inte bara presidentens syster, utan också hans närmaste förtrogna och en maktfaktor i regeringen och det libertarianska partiet. Hennes och Mileis talesperson har kategoriskt förnekat att något av det som beskrevs i chatten hänt.

Maximiliano Firtman är en av Argentinas mest kända IT-journalister.

– Mileis deltagande var nödvändigt för bedrägeriet. Notera att han inte delade eller förde vidare ett pressmeddelande, han skrev ett eget, fastnålat, inlägg några få minuter från att mynten släpps. Det visar att de planerat lanseringen tillsammans, säger han till Flamman.

Vad som hänt bakom kulisserna är fortfarande oklart, säger han.

– Det man kan se är att några stora plånböcker köpte stora mängder från början och sålde vid pristoppen. Men vem de tillhör utöver Hayden Davis är svårt att reda ut. Men det är tydligt att flera personer och organisationer haft insiderinformation.

En annan skribent, Emilia Trabucco på webbtidningen Nodal, beskriver skandalen som ett uttryck för ”en ny maktordning” med en uppstigande ”tekno-finansoligarki” i allians med en ny ytterhöger, där ”Milei bara är en bonde i spelet globalt sett”.

Läs mer

Utvecklingen blev synlig vid Donald Trumps installationsceremoni, där vd:ar för teknikgiganter som Meta och Amazon stod uppradade under den nygamla presidentens första tal. Bara några dagar tidigare hade Trump själv lanserat den egna memvalutan $Trump. Spekulationen gjorde honom till en av världens hundra rikaste under något dygn – innan hans fru lanserade ett eget digitalt mynt som fick värdet att kollapsa.

I Palermo Hollywood frågar jag Andrés om hans syn på Milei förändrats.

– Jag röstade på honom och skulle göra det igen. Milei har gett nytt liv åt Argentina och satt oss på världskartan. Men han gav sig in i något han inte förstod och blev lurad.

Så vilka ser du som ansvariga?

– Hayden ska till häktet direkt. Det han sagt är liktydigt med att medge brott. Sedan, om Karina eller någon annan tagit emot pengar, då får det utredas och så får de falla som måste falla. Det här har varit en katastrof.