2014 valde den dåvarande spanske kungen Juan Carlos att abdikera, en ovanlig tilldragelse i moderna europeiska monarkier. Men mer anmärkningsvärt ändå var hans beslut i augusti i år att permanent gå i exil från sitt tidigare kungarike. Hans destination var från början okänd, men avslöjades senare vara Dubai. I december betalade han också in över 600 000 euro i skatter för tidigare odeklarerade inkomster, och parlamentet började behandla ett förslag på en särskild undersökningskommission som ska utreda hans affärer.
Juan Carlos son, den nuvarande kungen Felipe VI, har bättre anseende, men inför hans traditionella jultal i december gick ändå vänsterpartiet Podemos ledare till sitt hittills hårdaste angrepp på monarkin. Pablo Iglesias hävdade att ”familjerna kommer diskutera frågan om republik eller monarki runt borden när TV:n stängs av”, och under talet protesterade människor genom att slå på kastruller från balkongerna, liksom de hade gjort i mars när kungen höll ett tal om coronakrisen, speciellt i de separatistiska regionerna Baskien och Katalonien.
Frågan om monarkins ställning i Spanien har länge varit känslig. Landet har redan avskaffat den en gång, i och med antagandet av 1931 års konstitution. Francos fascism, som var mer traditionellt konservativ än den revolutionära italienska, hade dess återupprättande som ett av sina huvudkrav, men när den väl segrade var Franco inte speciellt otålig att dela makten med en kung. Först när diktatorn insåg att han närmade sig livets slut lät han återinstallera det bourbonska kungahuset fullt ut och utsåg Juan Carlos till sin efterträdare.
När Franco dog chockade den då unge Juan Carlos de Borbon y Borbon det konservativa Spanien genom att snabbt ge upp makten igen och återinföra parlamentarisk demokrati. När han sedan hjälpte till att stoppa ett militärkuppförsök 1981 genom att hålla ett tv-tal riktat till armén samlade han på sig enorm prestige och var med god marginal mer populär än någon av landets valda politiker.
Hur lyckades han bränna det förtroendet? Det började med en elefant.
När kungen 2012 bröt höftbenet och fick flygas ut från Botswana akut blev hans vana att åka på luxuösa jaktsafaris känd för offentligheten (spansk media brukade annars sällan bevaka vad kungafamiljen gjorde på sin fritid). Bilderna på Juan Carlos poserandes framför elefantkadaver upprörde djur- och miljövänner, men också en bredare allmänhet som fann prislappen på närmare 50 000 dollar upprörande i en tid när Spanien gick igenom den ekonomiska krisens djupaste fas och miljoner människor förlorat sina arbeten. Kungen försvarade sig med att safarin betalats av affärsmannen Mohamed Ed Kayali, men det väckte bara frågor om hans relation till näringslivet och till hans kungliga kollegor på arabiska halvön – en faktor som så småningom skulle visa sig vara den viktigaste.
Juan Carlos abdikerade, lämnade över kronan till sonen Felipe och blev ”kung emeritus” 2014, officiellt av åldersskäl. När några år senare hans tidigare älskarinna och affärsparter, Corinna zu Zayn Wittgenstein-Zayn, trädde fram började vidden av av hans affärer bli tydlig. Wittgenstein-Zayn hade tagit emot 65 miljoner euro till ett bankkonto i Schweiz och för att bevisa för schweiziska myndigheter att pengarna hade ett legitimt ursprung var hon tvungen att avslöja att de utgjorde en gåva från Juan Carlos. Men var hade den dåvarande kungen fått dem ifrån, och var det verkligen en synnerligen generös gåva eller hade hon snarare utgjort bulvan?
Fortsatta undersökningar har pekat på att det troliga ursprunget är mutor från företag inblandade i projekt som konstruktionen av en höghastighetsjärnväg mellan Mekka och Medina. Under de senaste två åren har kungafamiljen också avslöjats ha spenderat tiotusentals euro via odeklarerade kreditkort med okänd ägare. Media och privatpersoner har försökt kartlägga alla Juan Carlos hemliga tillgångar och har bland annat hittat flera stiftelser med olika familjemedlemmar som förmånstagare, däribland en grundad tack vare en donation på 65 miljoner euro från det saudiska kungahuset, återigen av okänd orsak. Felipe VI har avsagt sig det framtida arvet från hans fars privata tillgångar.
– När Spanien lämnade diktaturen bakom sig och det spanska näringslivet strävade efter att integreras i Europa, var det kungafamiljen som öppnade dörrarna för dem. Trots få officiella befogenheter har det kungliga namnet stor prestige och inflytande i Spanien och kungafamiljen har en central roll i flera mäktiga nätverk. Den har djupa kontakter med kronan i andra länder, inklusive de enväldiga monarkierna på arabiska halvön. Kungens ord kan ofta vara tillräckligt för att väga över för ett företag över ett annat, säger Pedro Alberto Garcia Bilbao till Flamman. Han är sociolog och parlamentskandidat för det Republikanska Partiet, som har just republikens återupprättande som sin profilfråga.
En expertgrupp av jurister öppnade för åtal mot Juan Carlos för eventuella brott begångna efter abdikationen, men parlamentsmajoriteten med Socialistpartiet och högeroppositionen är emot det. Rättsväsendet i Schweiz, som redan har öppnat flera undersökningar mot den tidigare kungen, har dock inga sådana hinder och det är en trolig orsak till den förre monarkens landsflykt – Dubai har inget utlämningsavtal med Schweiz. I augusti i år hävdade Wittgenstein-Zayn att hon hotats till livet av agenter från den spanska underrättelsetjänsten i ett försök att tysta henne.
Spanska rojalister försöker nu sälja in idén att de gångna årtiondena snarare var ett uttryck för vad de kallar ”juancarlism” än monarki, skriver Rebeca Quintanas, författare till en oauktoriserad biografi över Juan Carlos, och att Felipe VI representerar en brytning med det förflutna. Men Felipes rådgivare och förtrogna tillhör nästa generation av de familjer som var Juan Carlos affärspartners och som nu är under undersökning i samma korruptionsutredningar, påpekar hon. När den nuvarande kungen dykt upp som förmånstagare i någon av stiftelserna i Juan Carlos ekonomiska imperium, har han varje gång avsagt sig rättigheterna. Men hur inblandad är han i de delar som ännu inte kommit fram i ljuset?
– Varken abdikationen eller landsflykten har varit några personliga beslut, det är saker som diskuterats inom kungafamiljen och bestämts för att försöka undvika ytterligare utredningar. Det vi har sett hittills är antagligen bara toppen på isberget. Spanien har till exempel också gjort stora vapenaffärer med Saudiarabien – mycket tyder på att kungafamiljen förmedlat kontakterna där, säger Garcia Bilbao.
Samtidigt som kungafamiljens affärer nystats upp har en annan, till synes orelaterad skandal rullats upp. Grupper av spanska militärer har avslöjats ha gjort uttalanden som skulle kunna tolkas som förberedelser för en militärkupp. Det började med avslöjandet att en pensionerad general skrivit chatt-inlägg om att ”26 miljoner spanjorer skulle behöva avrättas”. Därefter har nya konversationer dykt upp där officerare till exempel delat ett brev som ber USA att ”tillfälligt ta över kommandot över Spaniens armé och störta den olagliga regeringen”. Uppropet var naturligtvis inte seriöst menat, men det speglar ändå en verklig inställning.
I stället för att ta avstånd från saken skrev 750 pensionerade officerare under ett öppet brev där de uppmanade regeringen att ”byta kurs”. Deras kritik riktades mot vad de ser som en mjuk linje mot separatisterna i Katalonien och mot försöken att göra upp med Spaniens fascistiska förflutna: Francos arvingar blev exempelvis i december utkastade från ett palats som är statlig egendom.
– Det är viktig att komma ihåg att i Spanien räknas fortfarande Francos regim som laglig. De som dömdes för politiska brott under diktaturen betraktas till exempel officiellt fortfarande som kriminella. Kungen har aldrig vid något enda tillfälle gett ett erkännande åt fascismens offer, påpekar Garcia Bilbao.
Många förväntade sig att kungen i sitt jultal, liksom i ett tidigare tal i en militär akt, skulle fördöma hoten mot den valda regeringen från militären. Men sådana uttalanden har lyst med sin frånvaro i hans tal och i stället betonade han ”landets odelbarhet” – en markering mot separatiströrelserna.
Den spanske monarken, liksom den brittiska motsvarigheten, har en del befogenheter som exempelvis deras nordiska kollegor saknar. Kungen utser regeringsbildare efter val, vilket var en huvudsakligen symbolisk funktion så länge Spanien bara hade två partier av betydelse, men den har fått större betydelse i dagens splittrade parlament. Han är också högste befälhavare över landets militära styrkor.
– Vid övergången till demokrati utgjorde kungahuset för många inom det gamla etablissemanget, både inom militären och den ekonomiska makten, en garanti för att det inte skulle bli någon uppgörelse med det förflutna och för att de stora geopolitiska och ekonomiska linjerna skulle bestå, därför håller de också fast vid och försvarar institutionen så hårt.
I oktober fann en opinionsundersökning att 41 procent skulle rösta för att införa republik medan 35 procent skulle rösta för att bevara monarkin i en hypotetisk folkomröstning. Bland väljare under 25 år var siffrorna överväldigande 55 mot 21 procent. Med andra ord kommer i dag kungahusets starkaste stöd från det politiska etablissemanget, inte från folkmajoriteten. Frågan är hur länge det kan överleva på sådana premisser.