Fredagskväll utanför Tensta Träff, några män står och pratar, loj sommarkänsla. Men i stora samlingssalen är det fullsatt. Till vänster sitter ganska propert klädda män förväntansfullt. Högra sidan av salen prunkar av kvinnor i kläder i regnbågens alla färger.
Lokalen är fylld till bristningsgränsen, minst tusen personer. Alla är somalier utom tre. Det är fest i Tensta, snart väntas Maxamed Ahmed Caalin, presidenten för Galmudi. Max Kulmiye är organisatör för mötet och förklarar.
– Det var här i Stockholm på ett möte mellan somalisk diaspora som vi första gången föreslog att vi skulle skapa en delstat i mellersta Somalia. Somalia är så illa sargat och den centrala regeringen fungerar inte. Galmudi omfattar ungefär en tredjedel av Somalia, norr om det sönderslitna Mogadishu.
En lätt handikappad man förs fram till ett bord och börjar mässa i mikrofonen. Det är Skeikh Muhidiin som ger mötet en religiös inramning, sorlet i salen fortsätter.
– Han är en bra man som talar om att vi ska leva i fred i Somalia, viskar min granne till vänster. Han delar inte det där fundamentalistiska tänkandet.
Scenen stormas nästan
Nu kan mötet börja, Max börjar med att tacka en grupp kvinnor vars namn ropas upp och möts med varma applåder.
– Det är de som samlat ihop pengar så att det här mötet har kunnat komma till stånd. De har verkligen kämpat.
Sedan presidenten förts fram till hedersbordet följd av två solglasögonprydda livvakter kommer flera hälsningstal. Muhammed Omar Hussein var tidigare aktiv inom Somaliska Kommunistpartiet, nu bor han i Katrineholm och är med i Socialdemokraterna. Han tycker att detta är ett bra initiativ, men vill inte att man skapar en egen stat som i Somalialand i norr som utropat sig som självständigt. Det är viktigt att landet håller ihop och att klanstriderna upphör.
Han tar upp några fraser som låter som ett mellanting mellan slagord och liturgisk sång. Det är sånger från Somalias befrielsekrig och han får ett starkt gensvar från kvinnorna. När det sedan kommer fram en grupp sångare på scenen reser sig kvinnorna och börjar dansa. De stämmer verkligen inte med nidbilden av kuvade muslimska kvinnor. De skrattar och jublar. Till slut måste vakterna komma fram och stoppa dem så att de inte stormar scenen.
I Tensta/Rinkeby finns kärnan av den somaliska kolonin i Sverige, kring 30 000 personer. Det svenska majoritetssamhället är ofta mycket okunnigt om vad som händer inom kolonin. Ofta sprids det stereotypa föreställningar, nu senast har alla unga män framställts som katmissbrukare. Det moderata borgarrådet Joakim Larsson gav plötsligt rättigheterna till ett stort moskébygge i Rinkeby till en av de mer fundamentalistiska muslimska församlingar som verkar där. De andra församlingarna som är mycket större skulle inte ens få utnyttja lokalen och blev naturligtvis mycket upprörda.
– Brist på respekt för Rinkebyborna, brist på kunskap, politisk opportunism eller ointresse. Orsakerna kan vara många men beslutet är likafullt olyckligt för Rinkeby som också är i akut behov av arbetsplatser, ungdomsbostäder och träffplatser, säger Ann-Margrethe Livh, oppositionsborgarråd för Vänsterpartiet.
Sverige sviker
En helg senare ordnar somaliska, sudanesiska, etiopiska och eritreanska organisationer ett ambitiöst seminarium på temat Fred på Afrikas horn. Sakkunskapen är stor men intresset från personer med svensk bakgrund är obefintligt.
Max Kulmiye menar att det svenska samhället inte tänkt igenom hur man ska bemöta den stora somaliska gruppen. Han är själv drivande i föreningen Life Organisation som har terminsavslutning en vecka senare.
– Jag tror inte att Sverige tagit en positiv ställning, till hur man skulle kunna använda sig av den stora somaliska gruppen.
Max grundade sin organisation 2002 efter att en landsman förtvivlat ringt hem till honom sent en kväll och berättat att han fått ett brev från Invandrarverket.
– Jag kastade mig i en taxi, men det visade sig vara ett glädjebesked. Han hade fått ja till sin asylansökan. Han kunde somna lugnt men inte jag. Jag började tänka på hur jag kunde hjälpa mina landsmän.
Max sökte kontakt med volontärer och så började verksamheten växa fram. Nyanlända invandrare fick hjälp med svenska, barnen fick hjälp med läxläsning och det ordnades med aktiviteter för ungdomar och kvinnor.
Det är ont om lokaler i Tensta, det finns en djungel av olika somaliska organisationer. Max grupp fick tag i en kyffig källarlokal. När en tjänsteman besökte en sammankomst menade hon att den var alldeles för liten.
– Hon sa till mig att det vi håller på med inte var vårt ansvar utan samhällets. Men är vi inte en del av samhället frågade jag. Då tystnade hon skamset. SFI fungerar inte bra, men de elever som kommer härifrån får alltid mycket bra betyg.
Levande samhälle
Avslutningsfesten inleds med somalisk mat som föräldrarna fixat till. Sedan är det lärarnas tur. En betonar hur viktig utbildning är i Sverige, utan skolan är du ingenting. En annan försöker förklara för föräldrarna att lärarrollen är mycket annorlunda i Sverige.
– Lärarna är inte samma huvudperson som hos oss, de måste diskutera mer med föräldrarna och kan inte vara hårda på samma sätt. Det gäller för er att förstå detta och hålla kontakt med dem.
Stockholms somaliska värld är levande, dynamisk och definitivt inte entydig. Strängt fundamentalistiska sektorer samlever med grupper som kämpar för att komma in i det svenska samhället men kontakterna är skriande få.
– Vi vill integreras, men det betyder inte samma sak som assimilation, avslutar Max.
