Det var min öppningsreplik till Jorge Gamboa när jag mötte honom på Dublins flygplats för drygt två år sedan. Jorge tillhör ledningen för Colombias största fackliga landsorganisation CUT. Jag jobbade då med irländska LO:s globala solidaritetsprojekt. Colombia var prioriterat. Det land i världen där flest fackliga aktivister mördas.
Nu skulle jag och Jorge åka tåg tillsammans i flera timmar. Till Galway på den gröna öns västra kust. För ett solidaritetsmöte med den colombianska fackföreningsrörelsen. Först där skulle tolken dyka upp.
Jag bävade inför detta språkliga test. För länge sen hade en chilensk kamrat kallat mitt sätt att tala spanska för just ”Tarzan-spanska”. Men Jorge visade sig vara en glad och varm person. Hela resan till Galway pratade vi. Jag med min primitiva och svårt brutna spanska. Han med sin övertydliga och starkt förenklade. Men det gick bra. Vi diskuterade liv och politik. Kommunikation skapas inte bara genom ord. Blickar, skratt och gester ger djup icke-verbal kontakt. Vänskap byggs med emotionell värme. Inte med perfekt grammatik.
Jorge berättade om sin kamp. Han hade bara två år tidigare lett en kampanj mot privatiseringen av det statliga colombianska oljebolaget. På ett möte där Jorge talade hade en beväpnad man rusat in i lokalen. Just när han lyfte pistolen mot Jorge övermannades han av fackliga mötesdeltagare. Mannen avväpnades, bakbands och fördes till den lokala polisstationen. Poliserna tog hand om honom. Strax därefter kördes mannen i väg i en polisbil. Några fackliga aktivister följde efter. En bit utanför staden släpptes mannen av. Fick tillbaka sin pistol. Och gick fritt iväg.
Det var inget undantag. I Colombia finns ett tätt samarbete mellan staten, storföretagen och de para-militära grupperna. Sedan 1986 har mer än 3 000 fackliga aktivister mördats. Ännu fler har spårlöst försvunnit, fängslats och torterats.
Statistik från den fackliga internationalen ITUC visar att de senaste fem åren har nästan hälften av alla mord på fackligt aktiva i världen skett i ett enda land: Colombia. I hela 96 procent av mordfallen har ingen straffats. Den nye presidenten Juan Manuel Santos tillträdde i augusti 2010. ”Respekt för livet är en helig princip”, fastslog han då. Sen dess mördas en facklig- eller människorättsaktivist var tredje dag.
– Hur kan vi hjälpa er så att detta helvete får ett slut?
Frågan ställdes av en gammal arbetare på det fullpackade solidaritetsmötet i Galway.
– Ni kan hjälpa oss genom att pressa EU att vägra handelsavtal med Colombia så länge som fackligt aktiva förföljs och mördas”, svarade Jorge.
– Det är sådana påtryckningar som får regeringen att lyssna”.
Efter den arabiska våren 2011 uttalade sig EU självkritiskt om de tidigare handelsavtalen med förtryckarregimerna i Egypten, Libyen och Tunisien. Men självkritiken blir meningslös om den inte leder till förändring.
EU-kommissionen vill nu uppgradera relationerna med Colombia med ett frihandelsavtal. Om en månad kommer det till omröstning i EU-parlamentet. Med rådande högermajoritet blir det nog antaget. Men avtalet måste sedan godkännas av varje medlemslands eget parlament.
Där finns möjligheten. Det behövs ett enda nej. I ett enda land. Och hela avtalet faller.
På kvällen efter mötet i Galway drack jag och Jorge några pint Guinness i hotellbaren. Jorge, som är ensamstående pappa, berättade länge och med varm stolthet om sina tonårssöner.
– Kom och hälsa på oss, sa han.
– Mina söner måste bara få höra din Tarzan-spanska.
Vi skrattade. Och skålade för det.
