Människor som skriver har under alla år försummat att skriva om hur svenska arbetare har det. Försummelsen ska inte få upprepas. Ungefär så sa Sara Lidman i sitt tal till de strejkande gruvarbetarna 1969. För två veckor sedan dog Sara Lidman och jag skulle vilja hylla henne, som höll sitt löfte att skriva om hur svenska arbetare har det, genom att läsa om boken Gruva som kom ut första gången 1968. Ty den har något att säga min generation också.
Boken är en rad intervjuer Sara Lidman gjorde med gruvarbetare där de berättar om sina liv, om varifrån de kommer, var de är och vart de är på väg. Odd Uhrboms bilder ger boken ytterligare liv. Han man väl sett den sneda ryggen, eller ögonen hos den man som sitter ensam i sitt vardagsrum med en Degas-kopia på väggen så glömmer man dem inte.
Det är en bok om fattiga barn, om hur tungt det kan vara att tvingas bära damkängor till skolan när man är pojke inte för skorna utan för skammen. ”Och barnen skrattade så hemskt” minns en gruvarbetare. Om stora familjer – ”sexton stycken med far och mor”, förklarar en annan sin starka röst med. Om öron som blir döva, om ryggar som böjs och om andning som blir tyngre, samtliga beslut som kroppen tar och som inte kan återkallas. Om tystnaden på arbetsplatsen, under jord, om arbetets organisering för att undergräva och försvåra fackligt arbete och om löneskillnader. ”Vad tror du det kan finnas för kamratskap mellan två killar som båda kallas gruvindustriarbetare men där den ene tjänar 21 kronor i timman och den andre 8:40?”, säger en röst om kamratskap. Om ett statsägt företag som är som alla andra. ”Antingen det gäller att bryta malm, bygga nya anläggningar eller anställa personal vill man få så mycket som möjligt för sina pengar.” Så stod det i FAKTA för LKAB:s anställda. Om demokrati. ”Visst är demokrati en stor tanke, det kan du inte förneka! Men dom som säger att vi redan lever i en demokrati i Sverige – har dom nånsin satt sin fot på en arbetsplats … i den verkliga produktionen?”, frågar en arbetare. Boken handlar också om segregation, mellan svenskar och andra, och kanske är det ändå här, efter alla scener som griper, detta som griper mest. ”Om jag kunde svenska bättre skulle jag säga bättre hur jag menar.” Så säger en arbetare, och med ens hamnar vi i en värld där alla inte pratar svenska.
Sara Lidman gör 1968 det alla misslyckas med 30 år senare, hon berättar utan att döma om rädslan för det främmande, samtidigt som hon visar att det ändå är de andra vars parti vi måste ta. De sex sidor som heter ”En röst om språket” är ett litet mästerverk. Det börjar med att vi får höra en röst som säger att de svensktalande är diskriminerade på de finsktalandes bekostnad, att de inte lär sig svenska i skolan och att de förstör för de andra svenskarna, talar finska bakom ryggen, är osolidariska och blir därmed omtyckta av arbetsledningen. De svenskarna, kan bli så arg på de andra, finsktalande, att det ”smällt till någon gång”. Sen kommer paranteser om språket, för det är så, berättar Sara Lidman att de andra har fått sitt modersmål utdömt, utan ett eget språk är man inte hemma någonstans, och att vara hemlös föder ilska, ilska över att
inte få vara med. Och formulerar därmed integrationens gyllene regel, att vi aldrig kan integrera genom att dämpa ilskan hos dem som skyr det främmande, utan endast genom att dämpa ilskan hos dem som känner sig som främlingar.
Det är en stor bok för den berättar om det lilla. Det är en svår bok för den förtäljer om det enkla. Det är en viktig bok då den berättar om alla de, i andras ögon oviktiga, öden som möter de som skapar den vinst de viktiga lever på.
Vari ligger storheten i en intervjubok med gruvarbetare? Svaret är lika enkelt som själva boken – i deras berättelser. För Sara Lidman skriver inte en bok om gruvarbetare, hon hjälper dem att skriva deras berättelse för hon ändrar inte, förskönar inte, hon berättar det de har berättat för henne. Storheten ligger i att hon inte förädlar den information hon bryter då hon vet att det i deras berättelser ryms historien om något mycket större än en döv gammal gruvarbetare. Det är berättelsen om Sverige. Den här boken är en nödvändig ingrediens när vi skapar oss bilden av Sverige. Genom att läsa om Sverige då kan vi lära oss om Sverige nu. Därför borde den här boken läsas av alla de nya generationer som föds, lever, och dör i storföretaget Sverige.
