Samtidigt som israeliska trupper har börjat lämna det Gaza som de har lagt i ruiner, är det dags att utvärdera vad de båda sidorna har uppnått, och vilka konsekvenser det kan få.
Efter drygt tre veckor av hänsynslös krigsföring mot Gaza avbröt Israel plötsligt offensiven. En ensidig israelisk vapenvila följdes av en lika ensidig vapenvila från Hamas. Medan förödelsen i Gaza är enorm och dödssiffrorna skjuter i höjden, utropade sig båda sidorna som segrare.
Det var ingen tillfällighet att Israel genomförde sin attack i skarven mellan två presidenter. Det är inte heller någon tillfällighet att den israeliska vapenvilan förklaras bara några dagar innan Obama installeras som USA:s president. Den brådska med vilken israelerna drar sig tillbaka gör sambandet alldeles övertydligt. Den israeliska ledningen var medveten om att det finns krav på Obama att börja agera i konflikten i stort sett med detsamma, och det kan ha funnits en oro att den nya presidenten, i sin ambition att visa handlingskraft, kunde fatta beslut som var ogynnsamma ur israeliskt perspektiv. Det kan inte heller uteslutas att Obama har skickat ett inofficiellt budskap till Israel, och att vapenvilan var ett sätt att förekomma det man visste komma skulle.
Offensiven mot Gaza följde helt och hållet logiken i en övergripande strategi vars grundval är ”kriget mot terrorismen”. Det råder ingen tvekan om att den politiken utgör ett kapitalt misslyckande, och, än viktigare, den tillträdande presidenten verkar inse det. Här finns en strimma hopp i det annars kompakta mörker som råder i Palestina.
Det råder ingen tvekan om att Israel, trots vad man segervisst trumpetar ut, inte har uppnått sina mål. Den officiella målsättningen var att stoppa Hamas’ raketbeskjutning. Inte ens när striderna pågick som intensivast upphörde beskjutningen mot södra Israel. Enligt den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet kommer Hamas inom bara några månader ha byggt upp alla tunnlar för vapensmuggling som förstördes under kriget.
Israel har pressat tillbaka Hamas militärt, och så vitt man kan bedöma tillfogat det svåra förluster. Samtidigt som de israeliska förlusterna har varit oväntat små, vilket är inrikespolitiskt viktigt. Men Hamas är inte utslaget, och det är bara en tidsfråga innan dess militära kapacitet har återhämtat sig. Någon brist på rekryter lär det inte lida av i dagens fullständigt förtvivlade situation i Gaza.
Israel har inte heller lyckats besegra Hamas politiskt. Trots israeliskt önsketänkande har Hamas snarare stärkts. Gazaborna lägger skulden på förödelsen på dem som faktiskt har åstadkommit den. Ingen i Gaza skulle ha svårt att hålla med Oxfordprofessorn Avi Shlaim som skrev i The Guardian (7/1-09) att Israel agerar utifrån vedergällningsprincipen ”ett öga för en ögonfrans”.
Den Palestinska myndighetens auktoritet har undergrävts ytterligare. President Abbas är kan hända konfliktens store förlorare. Bilderna på Al-Jazira från det arabiska toppmötet, där han satt stelt helt för sig själv och stirrade frånvarande framför sig, talade sitt tydliga språk.
Risken är påtaglig att det inte dröjer länge förrän tragedin i Gaza börjar om på nytt. Israel måste omedelbart dra sig helt tillbaka, upphäva blockaden av Gaza och öppna gränserna. Framför allt måste det börja förhandla med Hamas, inte därför att man gillar eller ogillar organisationen, utan därför att det är en legitim representant för det palestinska folket.
Att döma av stämningar i Israel krävs det internationella påtryckningar.
Hoppet står till en kursändring av den amerikanska utrikespolitiken. Alternativet är fortsatt lidande, våld och död. Och i förlängningen den utveckling som den gamle fredskämpen Uri Avnery varnar för med fundamentalistiska krafter som vinner inflytande och makt i Mellanöstern.
