Nelly Sachs kommer aldrig till havet. Tre pjäser
Sara Stridsberg.
Albert Bonniers förlag.
Inledningsvis vill jag påpeka att jag – eftersom jag inte skriver om de dramatiserade uppsättningarna av Sara Stridsbergs pjäser – i det följande kommer att betrakta pjäserna som läsdramer. Det innebär att den tryckta texten enbart är en av grunderna för det som publiken sedan upplever på teatern. I ett läsdrama saknas det som blåser liv i texten; det rumsliga och materiella som ger betraktaren en erfarenhet av förhöjd eller avtäckt verklighet och som skapas av skådespelarnas kroppars och rösters närvaro i rummet.
Det är emellertid en sanning med modifikation att hävda att iscensättningen saknas i de tre pjäser som nu finns samlade i Nelly Sachs kommer aldrig till havet. I Stridsbergs dramer finns en poetisk och en performativ kvalitet, i synnerhet i de ofta omfattande scen- och spelanvisningar, som ger läsaren fina möjligheter att föreställa sig ett scenrum och karaktärernas närvaro däri. Stridsberg skriver till exempel följande om Olga i pjäsen Nelly Sachs kommer aldrig till havet: ”Hon är stor och klumpig och har ett ansikte som är alldeles rent, som ett barn som aldrig blivit skadat.” Här får läsaren omedelbart en bild av Olga. Svårare då för en skådespelare att gestalta ett rent och oskyldigt ansikte.
Samtliga tre pjäser utspelas i en omgivning som faller i bitar. Oavsett om det rör sig om Beckomberga mentalsjukhus, industristaden Detroit eller ett aristokratiskt leverne i en förfallen 18-rumsvilla. Mitt i sönderfallet står typiska Stridsbergska människor, definierade av sina relationer till varandra och till historien. Barn och föräldrar, älskande och nya och gamla bekantskaper samsas i det lilla rum som återstår för dem i världen. Och trots att Stridsbergs karaktärer är i total avsaknad av mindfullness-strategier och andra tidstypiska sätt att hantera och acceptera verkligheten (utan att förändra den) finner de sin plats mitt i stormens öga. Där stannar de, där håller de ut, tills nästa storm drar in över dem.
Kärleken är i Stridsbergs dramatik ofta söndrad och luggsliten. Men den är aldrig helt utplånad. Tydligast tar sig detta uttryck i relationerna mellan barn och förälder. Jag skulle vilja kalla detta urdrama som återfinns i nästan alla av Stridsbergs dramer för ett begär att lämna och att stanna kvar. En omöjlighet som alla Stridsbergs karaktärer lever med.
För kvinnorna i Stridsbergs dramatik ändrar livet ofta riktning. Genom de simultana tidsplanen framträder förändringen som oväntad och plötslig. Little Edith i Konsten att falla lämnar New York för att återgå till moderssymbiosen. Carter i American Hotel slutar med sin löpträning och tar heller inte upp arbetet med sin avhandling. Samma sak gäller för de flesta relationer. En mor försvinner, eller en älskare. Liksom i Medealand tvinnas antika – och, förmodar jag, tidlösa – konflikter samman med samtiden.
Stridsberg skriver kraftfull dramatik, oemotståndlig och fruktansvärd. Ofta ekar Beckets gestaltning av människans oupphörliga väntan genom texten, likaså gör Strindbergs modernistiska scenbild. Tak och väggar är öppna mot det omgivande samhället och släpper in havsfåglar och minnen av det förflutna. Det är mycket vackert.